The Mandalorian [S02E03] (Disney+)

Filmen:
Det förra avsnittet, där Mando transporterar en grodkvinna och hennes dyrbara ägg till en annan planet, känns lite som det ultimata testet på vilken sorts TV-tittare man är: antingen är man den som har skämts bort av dagens starkt strukturerade TV-draman eller så är man tittaren som omfamnar lite gammaldags äventyrande i episodisk format. Personligen befinner jag mig mer i mitten av det tittarspektrumet vad gäller The Mandalorian: jag uppskattar Favreaus lekfulla genreblandning, men blir också lite otålig med filler-episoder som förra veckans grodtransport. Att online-konversationerna mest kretsade om lill-Yoda dennes glupska fascination för ägg från utrotningshotad art säger väl en hel del om hur trög storydrivandet går.

Dagens avsnitt, där Mando äntligen hittar fler Mandalorians och hittar ett mer tydligt mål för den gröna gremlin-bebisen, kändes därför mer som en frisk, fanservicefylld fläkt som kombinerar det bästa av två världar: Favreaus spaghettivästern-värld... och The Clone Wars. Älskar man Dave Filonis utmärkta animerade TV-serie kommer man att få en kick av att se en viss rödhårig Mandalorian-ledare som dessutom spelas av samma röstskådespelerska från TV-serien och när man i samma avsnitt avslöjar att en annan älskad Clone Wars-karaktär snart kommer att göra sin live action-debut slår det där lilla Star Wars-hjärtat plötsligt lite hårdare, lite rappare. Att injicera The Clone Wars till är ett välbehövligt genidrag som äntligen nystar upp mer Mandalorian-folkets öde, mer om denna krigshärjade galax - några av aspekterna jag mest ser fram emot att få utforska.

För den som inte följer den animerade TV-serien Clone Wars kommer dock dessa karaktärer inte göra särskilt mycket, men jag skulle inte heller säga att man blir förvirrad av deras närvaro. Tvärtom sugs man in i den spretiga Mandalorian-kulturen och man vill bara veta mer av Katee Sackhoffs blodtörstiga karaktär. Detta är också ett oerhört stort lyft för regissören Bryce Dallas Howard, som stod för förra säsongens bottennapp "Chapter 4". Här finns det en betydligt starkare visuell närvaro i den gråa fiskhamnen bland raser som Quarren och piratfasonerna mot avsnittets slut, där Bosch-stjärnan Titus Welliver spelar en envis Imperieofficer, är mycket underhållande. Detta känns bra, serien är på väg åt helt rätt håll med hjälp av lite Clone Wars-älsklingar.

Jag kan dock återigen känna att dessa avsnitt fungerar betydligt bättre av att vara komprimerade 20-minuters avsnitt, i stil med The Clone Wars. Det finns exempelvis ett actionscenario som upprepar sig bara minuter senare, vilket drar ner ett annars skyhögt tempo och detsamma kan väl sägas om några Baby Yoda-konfrontationer med minibläckfiskar. Några minuters avrakning gör stor skillnad i en redan utdragen rymdresa, men dessa är egentligen petitesser. "Chapter 11: The Heiress" kändes i princip som ett oerhört påkostat Clone Wars-avsnitt och det räcker väldigt långt för den som ogillade den senaste filmtrilogin och som uppskattar vad Filoni och Favreau har kokat ihop i Star Wars-galaxen hittills.