Wonder Woman 1984 (HBO Max)

Filmen:
Lite mer än tre år har hunnit förflyta sedan Patty Jenkins levererade vad många anser vara den utan konkurrens bästa filmen i DC-universumet, Wonder Woman. Gal Gadot var som född för rollen som den makalösa Diana Prince och begåvade karaktären med gott om humanitet och patos, hennes superkrafter och (nästan) odödlighet till trots. Uppbackad av en genomgående strålande skådespelarensemble och manus som trots sin lite uttjatade världskrigs-premiss så levererade Wonder Woman en härligt fräsch balans av muskler och hjärta som stod ut från det resterande sorlet av andra superhjältefilmer. Det var en oväntad film från en uttjatad genre som fick oss att sitta upp och ge den vår uppmärksamhet, fick oss att tro, hoppas på att superhjältefilmernas tid kanske ändå inte var över ännu.

Året har hunnit bli 1984 och Diana Prince lever sitt liv i ensamhet sedan hennes kärlek kapten Steve Trevors bortgång. En självpåtvingad känslomässig exil där hon existerar i ett tomrum från vilket hon inte tillåter sig lämna. Under sitt dagliga arbete på Smithsonian kommer hon och hennes nya kollega Dr Barbara Minerva (spelad av Kristen Wiig) genom en slump i kontakt med en märklig artefakt som visar sig besitta mörka krafter starka nog att förstöra mänskligheten. Men Diana och Barbara är inte de enda två med vetskapen om dess existens. Den misslyckade oljemarknadsspekulanten (ja det är precis lika tråkigt som det låter) Maxwell Lord söker också denna magiska macguffin med förhoppningarna om att den skall kunna vända hans lycka och äntligen skänka honom all framgång och berömmelse han så desperat förtjänar.

Så återigen måste Diana Prince ta på sig ansvaret och rädda världen från ännu en skurk och hans illvilliga planer i vad som slutligen inte mynnar ut i något annat än en rungande axelryckning, tyvärr. Detta är en två och en halv timmes spretig röra som verkligen hade mått bra av att få sina skruvar spända några varv extra. Precisionen och fingertoppskänslan från första Wonder Woman är som bortblåst, och även om Gal Gadot fortfarande storspelar i rollen som den rumpsmiskanade amazonen så är maskineriet runt henne skakigt och tycks ha fått växa okontrollerat och ohämmat. Filmen slår många gånger knut på sig själv i sin desperation att understryka periodspecifik nostalgi genom pastellfärgade kläder och arkadhallar för att sedan lika snabbt glömma det till nästa scen. Det hela urartar till en väldigt splittrad och schizofren upplevelse som inte tycks veta alls vad den vill vara.

Men problemen i Wonder Woman 1984 är långt mer djupgående än just bara på det visuella planet och filmen spenderar en oresonlig mängd tid med att trampa vatten i scener som inte kan ses som annat än icke-relevant utfyllnad. Den underliggande historien som manus vill förtälja kommer aldrig ur startgroparna, slingrar sig konstant och dess resulterande två och en halv timme långa speltid är märkbar och gör sig ständigt påmind. Inte heller hjälper det att filmens huvudsakliga skurk Maxwell Lord är exceptionellt svag och det underliggande meddelandet om att vara försiktig med vad man önskar sig faller på döva öron. Ja här finns stunder av briljans som blixtrar till och gör oss påminda om vad som kunde varit, men trots flertal goda idéer lyckas Wonder Woman 1984 snubbla över likvärdigt många dåliga sådana och faller offer för samma sak som så många andra uppföljare gjort tidigare. Mer av samma sak är inte nödvändigtvis bättre.

Nej jag hade faktiskt större förhoppningar kring att denna film skulle kunna leverera, och trots allt uppenbart hårda arbete som krävts för att göra klart Wonder Woman 1984 under detta regelrätta skit-år så är slutprodukten tyvärr väldigt andefattig och stundtals rakt av slentrianmässig i sin framtoning. Patty Jenkins tycks ha gått på autopilot under produktionen och varken Gal Gadot som storspelar i sin roll och en oväntat bra Kristen Wiig kan rädda denna uppföljare från glömskans vestibuler. Det är en film som få kommer minnas och som ständigt kommer vara relegerad till skuggan av den betydligt tajtare första Wonder Woman-filmen. En överdriven speltid och en löjeväckande, ja rakt av nästan Kalle Anka liknande skurk får korthuset att totalt falla samman och inget magiskt lasso eller önskebeviljande macguffin i världen kan ändra på detta faktum. Wonder Woman 1984 spenderar mer tid med att frustrera snarare än att underhålla och gör tankarna på dess oundvikliga uppföljare markant mindre intressanta. Tyvärr.