Loki (Disney+)

Serien:
Då har vi nått slutet av ännu ett Marvel TV-experiment och frågan är hur långt vi har kommit i den fjärde Marvel-fasen? Om vi ska tro Lokis säsongsfinal är det värsta inte över och ett nytt hot väntar i horisonten - ett hot som mycket väl kan komma att definiera den nya MCU-fasen - Lokis roll i det stora hela börjar alltså klarna något. Av alla Marvel-serier som har sänts via Disney Plus är nog Loki den mest angelägna och instrumentella då Multiverse står på tapeten. Vi vet exempelvis att allt detta så småningom kommer att leda till en multivärldsperiod i och med filmer som Doctor Strange in the Multiverse of Madness, Ant-Man and the Wasp: Quantumania och den kommande Spider-Man. Lokis soloshow hintar om att kaosprinsen inte är helt klar med sitt identitetssökande och utan att spoila alltför mycket är det tydligt att en andra säsong är på gång, samt att följande filmer kommer på något sätt att knytas ihop med konsekvenserna i Loki; asagudens tidsböjande eskapader är alltså bara början på multivärldsuniversumet.

Men Loki ger också intrycket av att befinna sig i ett vakuum som för tillfället inte får mig att salivera efter mer serietidningsaction och som inte kan stå på egna ben, snarare än den helgalna Rick & Morty-influerade tidsresespektaklet jag hade hoppats på. Jag antar att Endgame gjorde sin uppgift lite väl bra, då Infinity Stone-sagan fick sig ett ordentligt avslut och vi lämnas kvar med ett pussel där de avgörande pusselbitarna ännu inte har fallit på plats. Precis som i övriga Marvel-serier börjar Loki med en egen identitet och massor av kreativa idéer, men precis som WandaVisions och Falcons fall fastnar huvudpersonernas historier i ett segt vänteläge för att i avslutningen hinta om att de förr eller senare kommer att vara kopplade till kommande filmer. Serierna tappar lite av den där personligheten de försökte skapa och blir mer eller mindre obligatoriska språngbrädor till nästa filmfas.

Loki börjar så spännande, dock. Inte nog med att Thanos evighetstenar visar sig vara värdelösa när det kommer till kritan, Loki blir direkt delaktig i en mystisk organisation som specialiserar sig i att upprätthålla den enda sanna tidslinjen för att inte universum ska kollapsa. Serien låter tittaren uppleva historiska domedagsscenarion med ett fingerknäpp och många av dessa scener sitter på en oemotståndlig glimt i ögat, för här märks det att någon från Rick & Morty-teamet drar lite mer i trådarna denna gång. Lokis karaktär bryts också ner för att låta oss lära känna Thors brorsa när han inte är omringad av Avengers och under ett tag kändes det som att serieskaparna skulle ro detta porträtt i hamn utan problem. Men sex avsnitt senare har glöden från pilotavsnittet slocknat och alla de där härligt vrickade idéerna är just det: påfund som stannar på idéstadiet och serien känns i sin helhet mest som en onödigt utdragen film som hade kunnat korta ner sina tristare inslag. Komedi-avsnitt fungerar ändå bäst som 20-minutersavsnitt.

Jag är också kluven till själva titelfiguren. Tom Hiddleston är återigen fantastisk som Loki, som här lyckas förmänskliga mannen bakom det där illasinnade flinet och breda ut figurens många ansikten. Framförallt lyckas han hitta en god kemi med Owen Wilsons charmiga byråkrat och sin kvinnliga variant från en annan tidslinje, en hämndlysten Loki med starka förtroendeproblem som spelas av en mycket driven Sophia Di Martino. Samtidigt bryts Loki ner till en delvis handlingsförlamad och patetisk version av sig själv som snabbt blir påfrestande i sin ömklighet. Jag förstår såklart tanken att fördjupa antagonisten ytterligare för inte vara det skämt han framställdes som i exempelvis Ragnarok, men ibland agerar han mer som en våt trasa som hamnar i baksätet än den sluga räven som vi alla förälskade oss i under det tidiga Marvel-stadiet.

Ändå vill jag inte klanka ned på Loki som show alltför mycket. Det låter som att jag bara är en vresig kritiker som ständigt hytter med näven så fort serietidningsfilm kommer på tal, men faktum är att det finns en hel del att uppskatta i Loki. Det är faktiskt hyfsat välspelat, det är påkostat, premissen är fortfarande kul och här finns flera sekvenser som hittar en sann serietidningsanda som närmast kan jämföras med Gunns Guardians-briljans. Bara avsnittet där Loki hittar andra versioner av sig själv och bekantar sig med en hjälmförsedd krokodil som mer än gärna äter upp folks händer är fantastiskt i sig. Därför är det så synd att se att Marvels tankesmedja fortfarande är så låsta vid sina filmstrukturer, för det långdragna berättandet är definitivt en konsekvens som showerna dras med. Marvel borde här våga ta steget längre och utnyttja TV-formatets oändliga potential istället för att agera broar till storsyskonen på vita duken och göra TV-formatet till en ytlig gimmick. Många TV-serier utklassar många filmer idag just på grund av sin utforskande dramaturgi, vilket i Lokis fall mest blir uttänjt för att fylla episodluckorna.

Ändå är Loki långt ifrån att vara en dålig produktion och är i min värld en helt ok TV-upplevelse. Varken mer eller mindre. Det är sämre än WandaVision, men betydligt mer engagerande än Falcon and the Winter Soldier i sin jakt på Lokis sanna drivkraft. En lagom kul science fiction/fantasy-berättelse med en klick romans i smeten. Bara en sådan sak att Loki lyckas förälska sig i en annan version av sig själv är underbart narcissistiskt och genomtänkt, vilket visar skaparnas sanna potential (något jag nämner lite väl ofta i Marvel-sammanhang). Även om Loki ännu inte verkar ha hittat sig själv som karaktär gillar jag fortfarande dennes nya öde och även om det är mer önsketänkande från min sida hoppas jag att Loki i fortsättningen inte sparar så mycket av sitt utflippade krut.