Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Free Guy

Free Guy

Är Free Guy den bästa TV-spelsfilmen någonsin? André svarar på den frågan i sin recension...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

På många sätt och vis är NPC-tillvaron rena drömmen för bakgrundsfigurerna i TV-spelet Free City: man behöver inte ta ställning till någonting, slippa våndas över existentiella tankar och man kan leva ut resten av sitt liv enligt en trygg, förutbestämd rutin. Det är dock inte tillräckligt för NPC-karaktären Guy, som spelas av en mycket pigg Ryan Reynolds. Han må föra tankarna direkt till Lego-figuren Emmet i naivitet och manér när han dag in och dag ut följer sin trygga programmering, men något gnager ständigt i honom: en längtan efter något mer, kanske en kvinna vid sin sida som förstår hans ambitioner om att vilja mer i livet. När han en dag blir han förälskad i en av spelarnas avatarer förändras open world-spelet han befolkar till det bättre - till spelföretaget Soonamis stora förtret.

Free Guy är en historia vi har sett många gånger förut: ta kontrollen över ditt liv, bryt mönstret, våga satsa på din dröm, tro på dig själv, få tjejen i slutet av filmen. Dramaturgin är med andra redan inbankad i skallen på den som ser mycket film. Men NPC-perspektivet gör detta till en ovanligt tajt och genomtänkt historia som gör sitt bästa att representera gamers. Eller ja, åtminstone Twitch- och Youtuber-varianten av den nuvarande spelkulturen, då Free City är tänkt att vara så där omåttligt Fortnite-populärt och reflekterar till exempel den där aggressiva sidan som TV-spelandet så ofta har förknippats med på sistone. Turligt nog är Free Guy mer än bara en påklistrad spelkuliss, då filmskaparna också gör ett snyggt jobb med att integrera den digitala världen med spelkulturens bästa sidor. Det är just denna gemenskapskänsla och stora, pumpande hjärta som gör Free Guy till något av en vinnare.

Free Guy
Comer och Reynolds försöker rädda Free City när utgivaren - en härligt tölpaktig Taika Waititi - hotar att stänga ner allt

I likhet med Dwayne Johnsons självkära gestaltningar spelar Ryan Reynolds egentligen sig själv här, där man snabbt känner igen skådisens kvickhet och riskabla repliker. Karaktären i sig ogillar dock våldsamheter, även om han omringas av det i varje vaken minut av sitt inrutade liv. När Guy sedan lyckas bräcka barriären och börjar spela det GTA-doftande Free City på sitt eget defensiva vis blir han en förebild för många spelare. Även Twitch-profiler som Ninja och Pokimane ser den våghalsige NPC-figuren som en sann kämpe, i tron om att Guy är en spelare med ett NPC-skin. Denna naiva hjälte kompletteras väl ihop med Jodie Comers rollfigur, som får den svåra uppgiften att berätta för Guy att han inte är äkta. Comer är i synnerhet riktigt bra som det lika sårbara som råbarkade kärleksintresset - både som skjutglad avatar och som fräsig indieutvecklare.

Free Guy känns som hämtat från det tidiga 2000-talet med Jim Carrey i huvudrollen, vilket inte är något dåligt i sig. Om något är ju den medveten om sig själv, vad den vill kommunicera och vilken publik den försöker nå ut till. På så vis undviker den också att trycka på de klyschigaste knapparna genom att spela enligt sina egna regler och lägger större fokus på sina karaktärer än att vara så trogen en förlaga som möjligt, vilket gör detta till en fyndig och fokuserad TV-spelsfilm som drar i rätt känslotrådar. Spelvärlden i sig är kul att utforska så fort Guy hittar speciella brillor, som gör honom medveten om allt från svävande första hjälpen-lådor till loot-system. Visst kan det bli lite CGI-Gegga™-varning i Free City, men det är också medvetet utflippat. Framförallt är den ofärdigt renderade slutbossen som saknar ett riktigt slagord och är ett kul exempel på dess peppiga lekfullhet.

Detta är en annons:
Free Guy
Så fort Guy tar på sig brillorna ser han livet ur spelarens ögon: den digitala världen är ditt ostron

Free Guy är dock inte en helt buggfri historia. Det största problemet med Free Guy är egentligen dess längd, där filmen snabbt kan bli plottrig för de som inte är bekanta med datorspelsvärldens terminologi och dess sista akt dras ut för att klämma in så många skämt som möjligt. Nog för att filmen går att förutsäga från första stund, men det dämpar ändå den tickande-klockan-spänningen när Guy exempelvis börjar slåss med en biffig klon av sig själv - även om denna sekvens också bjuder på några av filmens större skratt. Några platta skämt och något forcerade gästspel bidrar också till den långdragna känslan, medan Truman Show-elementet - där hela världen, inte bara spelnördar, plötsligt engagerar sig i en NPC-karaktärs öde - är lite att ta i.

Ändå har jag svårt att klanka ner på Free Guy, som vet precis vad den vill vara från första till sista bildrutan. Free Guy är programmerad att vara en familjär blockbuster, men den är också avslappnande klassisk i sin struktur och karaktärerna är oväntat älskvärda. Jag är ett sådant där pretto som fortfarande anser att Cronenbergs febriga eXistenZ är den bästa TV-spelsfilmen som någonsin har gjorts, men om Sonic-rullen och Free Guy är någon indikation på att massproducerade TV-spelsadaptioner kan fungera i längden ser jag gärna att sådana här försök görs. Även om den dramaturgiska stigen är utstakad överraskas man ständigt av filmens charm och välmixade genreblandning, där skruvad spelsatir möter lättsam science fiction-existentialism i en gullig och fartfylld historia om människans äkta vara - oavsett om man är äkta eller en NPC i bakgrunden. Free Guy får svensk biopremiär den 11 augusti

HQ
Detta är en annons:
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Som svar på frågan i introduktionen: Free Guy är en av de bättre TV-spelsrullarna du kan se idag...
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Free Guy

Free Guy

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

Är Free Guy den bästa TV-spelsfilmen någonsin? André svarar på den frågan i sin recension...



Loading next content