Sweet Girl (Netflix)

Filmen:
När ett läkemedelsföretag undanhåller ett mirakelmedicin från offentligheten blir flera cancerpatienter drabbade och Jason Momoas helylle-karaktär ser rött. Momoa - som mest ser ut att vara bortryckt från Aquaman-inspelningen - ger sig på läkemedelsindustrins rövhattar när hans döende fru blir offer för deras girighet och nystar upp en politisk konspiration, men inser snart att han har tagit sig vatten över huvudet när ett gäng lönnmördare letar upp honom. Tillsammans med tonårsdottern Rachel jagar han rätt på de skyldiga och gör även allt i sin makt för att skydda sin avkomma från världens grymhet.

På ytan ser Sweet Girl ut som vilken Liam Neeson-rulle som helst, ända ner till dödshotet via telefon (i ett direktsänt nyhetsprogram!) och det tama benknäckande våldet, men 40 minuter in i filmen känner jag mig oväntat tålmodig med det röriga berättandet. Visst är actionsekvenserna söliga, den emotionella grunden är ostig som bäst, tempot är sömnigt, replikerna är banala och Big Pharma-skurkarna är karikatyrer, men åtminstone är den tillräckligt konventionell för att förlåtas en seg lördagskväll. Det drivande hämndbegäret finns där, de traditionella korridorslagsmålen finns där, dotterfiguren (som tacksamt nog inte är helt försvarslös) finns där för att jämna ut faderns blodtörst, det obligatoriska familjebandet med alla dess plattityder är lagom oförargliga och strukturen är tillräckligt bekväm i sin förutsägbarhet för att glömmas bort med en axelryckning dagen efter. Ja, det vill säga fram tills filmskaparna drar sitt sista desperata äss från ärmen två tredjedelar in i filmen och det hela faller ihop som ett korthus.

Jag ska såklart inte avslöja detaljer, men detta äss är så långsökt och fånigt att det förvandlar en redan medioker film till ett riktigt vrak. På några ynka sekunder bryter Sweet Girl den lilla trovärdighet och logik filmen hade kvar och tittaren förväntas gapa av chock, snarare än att gräva ansiktet i händerna. Det är direkt hänförande hur kass filmen plötsligt blir mot sista halvtimmen och det hjälper inte att filmen låtsas som att det är det häftigaste som någonsin har hänt efter att ha ryckt mattan under tittarens fötter på det sättet. Det värsta är dock att filmen förmodligen hade klarat sig bättre utan att behöva göra någon stor sak av det hela och hade säkerligen varit betydligt mer spännande om filmens kort var på bordet redan från början.

Det är kanske mycket att begära från den här sortens film, men det är tråkigt att majoriteten av Netflix originalproduktioer faller för myten att streamingjätten köper vad som helst att fylla ut utbudet. Det är synd, för jag gillar faktiskt Momoas fåordiga antihjälte, filmens kyliga ton och det lilla hjärta som pumpar bakom den frostiga tillflyktsorten. Även titelfiguren är duktig med det lilla material hon har till sitt förfogande. Jag förstår också att man vill jämna de trötta actionklyschorna med något som ger filmen en egen identitet, men när själva filmmakandet dessutom slarvar alldeles för mycket - där koreografin är hemsk och många intensiva scener sabbas när exempelvis vittnen försvinner från en pågående mordscen i en tågvagn - är det svårt att ta en redan löjligt seriös film på något större allvar.