Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Dune

Dune

Efter många års halvdana adaptioner har Villeneuve väckt nytt liv i Dune-franchisen och André är lyrisk...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
Dune
Ferguson är mångfacetterad som Lady Jessica, en kvinna med många hemligheter.

Filmen:
Världen i Dune är en väldigt kal sådan, särskilt om man bor i Arrakis. Ökenplaneten, som också kallas Dune, står i centrum för ett feodalt system som har gjort mänskligheten beroende av den krydda som skördas i dess öknar. Mitt i detta omstridda territorium finner vi adelssläkten Atreides, en ädel familj som har tagit kontrollen över planetens tillgångar efter rivalsläktet Harkonnen - ett lika slugt som vidrigt folk som vältrar sig i våld, svek och tortyr. När blodsfejden intensifieras är det upp till Paul, Atreides-grevens son, att ta tillbaka det som har tagits ifrån hans familj och lära sig de hemligheter som Arrakis har gömt i tusentals år - hemligheter som inte bara kommer att vara avgörande för Arrakis framtid, utan också mänsklighetens...

Vi har sett spår av Dune i populärkulturen genom åren. Star Wars är väl det tydligaste exemplet på hur mycket man har lånat från Frank Herberts bibliska science fiction-epos, och vi har även sett likheter från filmer som Nausicäa of the Valley of the Wind och Kevin Bacon-klassikern Tremors. Vi har även sett ett antal film- och TV-tolkningar som har lämnat mycket att önska, men nu när Denis Villeneuve har tacklat Herberts märkvärdiga bok kan jag inte föreställa mig att det blir bättre än så här. Vi har äntligen hittat till Paradiset, mina kära spice-langare: vi har äntligen fått den Dune-film vi förtjänar. Prisa Shai-Hulud! Den sovande har vaknat!

Dune
Harkonnen-planeten Giedi Prime är mardrömslik, precis som sina invånare, och som tittare hade jag mer än gärna ägnat mer tid med dessa sadister.
Detta är en annons:

Plans within plans within plans är ett känt citat från böckerna och jag kan glatt meddela att man får en liknande känsla av filmen. Det finns nämligen så många lager inbakad i varje scen, både sett till det visuella och det emotionella, att man golvas, konstant. Jag älskar verkligen hur smidig expositionen exempelvis är, som här känns sömnlös i etableringen av karaktärer och koncept. Religion, fanatism, mytologi, ödet, makt, ekologi, evolution, svek och mänsklighetens många bördor från förr flätas organiskt in i en galet omfattande berättelse, som här lyckas hitta en hel del värmande mänsklighet bland det storslagna. Visuellt sett är filmen också en ren och skär fröjd. Fotot är dödligt vackert i sin blekhet och öknen blir som en egen huvudperson, där Moder Natur både tar och ger i ett ögonbländande sandhav som uttrycker ilska, harmoni och allt däremellan.

Den brutalistiska arkitekturen och det vackert bleka fotot gifter sig galant med filmens direkt galaktiska ambitioner och det märks i så gott om varje aspekt att Villeneuve älskar det här universumet, innerligt; Herberts komplicerade mytologi berättas här med en precision som saknar motstycke när det kommer till "ofilmbara" romaner. Detaljrikedomen är ändlös och bildkompositioner tar andan ur en, för att inte tala om hur effektiv klippningen faktiskt är under Pauls mångtydiga visioner. Hans Zimmers makabra musik fungerar här som en olycksbådande puls, som bara väntar på att saker och ting ska urarta. Kompositören har här tagit i ifrån tårna för att göra Dunes musik till något utomvärldsligt, skrämmande och integrerat i en framtid så distanserad från oss att det lika gärna kan ha varit utomjordiskt. Jag längtar efter att få knarka Zimmers soundtrack när det väl släpps, där jag i synnerhet älskar Bene Gesserit-systrarnas körer och den dundrande introduktionen av Dune.

Dune
Många scener från boken har justerats eller klippts bort för att hitta ett bättre flyt i filmen, men jag måste säga att en av de ändrade scenerna fick mig att dra ett fånigt leende på läpparna.

Timothée Chamalet spelar Paul, den lockige grevesonen som ofrivilligt ingår i en slags kosmisk plan som kommer att eka långt in i galaxens framtid. Men vad är hans roll i universum? Vilken slags framtid kommer hans profetiska drömmar att leda honom till? Är han ens den frälsarfigur som det ständigt viskas om i bakhuvudet och bland ursprungsbefolkningen i Arrakis? Frågor stora som små tacklas galant av Chamalet, även om jag i ärlighetens namn inte var helt såld på dennes lynnige protagonist till en början. Men när hans sinne och potential börjar vakna till liv blir det direkt otäckt hur väl han porträtterar Pauls ödesdigra övergång. En sann Kwisatz Haderach! På många sätt och vis fungerar Dune som en övergångsrit för vår grubblande huvudperson och man ryser med hela kroppen när karaktären väl börjar anamma ledarskapet - en samhällsroll som Herbert menade var i farozonen. Det märks att Villeneuve och manusförfattarna har tagit till sig Herberts budskap och karaktären som sådan är betydligt mer komplex än den "vita frälsaren"-bilden som en del andra kulturkritiker förgäves har försökt sig på.

Detta är en annons:

Jag är också glatt överraskad av Jason Momoas svärdfäktare och dennes storebrorsdynamik med Paul, men bland den stora skaran karaktärer är det dock Oscar Isaacs och Rebecca Fergusons Atreides-duo som stjäl rampljuset. Isaac briljerar här i en oerhört tacksam ledarroll som inger samma trygghet och förtroende som förlagans gestaltning, medan Ferguson känns som klippt och skuren i rollen som den älskvärda konkubinen. Ferguson ger liv och själ till en av bokseriens nyckelfigurer med elegans och bravur, som här lyckas hitta en balans i den kontrast som uppstår i hennes karaktär: hon är ett iskallt kugghjul i den kvinnliga Bene Gesserit-organisationen, men hon är också en kärleksfull mor som är villig att offra allt för sin älskade son.

En annan imponerande svensk är Stellan Skarsgård, som trots sin relativt korta skärmtid besitter en monstruös närvaro genom hela filmen och dennes lakejer är precis så där otäcka som man har hoppats på. Bautista är något mer anonym som den brutale brorsonen, medan David Dastmalchians manipulativa rådgivare - som också har en minimal roll - är precis som jag alltid har föreställt mig karaktären (minus det rakade huvudet). Faktum är att mycket av filmen känns som tagna direkt från papperssidorna, även om mycket har trimmats och anpassats för tempots skull, och stundtals känns Dune som mina drömmars film. Vissa scener är som bortryckta från mina egna läsupplevelser, med samma nerv och storskalighet som bokserien förmedlade. Här finns scener som gjorde mig direkt tårögd, även om scenerna i sig inte var sorgliga. De var bara... fulländade i sitt utförande.

Dune
En av bokens mest ikoniska scener görs rättvisa på ett hårresande vis, mycket tack vare Zimmer och klippningen.

Precis som den förvrängda, utomjordiska rösten som äter upp Pauls undermedvetna blir man direkt uppslukad av den värld som så utsökt har getts en ny identitet. Dune är den bästa science fiction-rullen sedan Arrival och Blade Runner 2049, vilket såklart talar väl om Villeneuves egenskaper som visuell mästare och det märks i varje aspekt att det här är en filmskapare som förstår sig både på Herberts filosofi och vad som får filmmakandet att ticka, att klicka med sin publik. Som Dune-nörd kan visserligen sakna några av mina favoritscener från boken, som tillförde mycket intrig till en redan tät historia. Samtidigt är det fullt förståeligt varför regissören dödar sina darlings här: vad som ofta fungerar i bokform översätts inte lika väl i filmform, vilket Lynch-floppen visade prov på under 80-talet. Här har man faktiskt lyckats med konststycket att både tillfredsställa boknördarna och de nya fansen, som utan tvekan kommer att älska Villeneuves originella vision. Herberts vision har sannerligen förverkligats - åtminstone halvvägs.

För de som inte känner till det har filmskaparna filmatiserat den första halvan av boken för att göra den så mycket rättvisa som möjligt, så ni kan ju tänka er vilken hög suck jag drog när eftertexterna plötsligt började rulla. Är det redan slut? För min del hade filmen kunnat pågå i tre timmar till, men jag får helt enkelt lita på Villeneuves strategi här. Man kan såklart inte få allt i världen, men på sätt och vis har jag ju fått precis det: ett pampigt passionsprojekt som omtänksamt har byggt upp sin värld och som kan liknas med Sagan om Ringen i sin ambition och förståelse för källmaterialet. Dune är inte en perfekt film och jag kan tycka att filmen skyndar sig lite för mycket, men om något är det beundransvärt i sin helhet - i en era där uttjatade miljardfranchiser inte längre imponerar är Dune en frisk spicefylld fläkt som får mig att åter drömma mig bort till Herberts förrädiska sanddynor. Dune är den typen av filmen som får tittaren att glömma bort, för ett ögonblick, att man tittar på just en film och man glömmer bort filmens längd på två timmar och 40 minuter långt.

Dune slukar dig, precis som den sjunkande sanden äter fötterna på sina inkräktare, och är direkt mästerlig i sitt utförande. Det är en häpnadsväckande ökenodyssé som sitter på den där sällsynta "wow"-faktorn som många storfilmer saknar idag. Detta är filmskaparmagi i sin renaste form, ett science fiction-fenomen som sitter på en outtömlig idérikedom som bara väntar på att skördas om nu Warner Bros tillåter det. Om Dune: Part 2 blir av kommer detta bara vara början på en resa du sent kommer att glömma. Dune får biopremiär den 15 september.

HQ
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Att få ut så mycket nyanser och karaktär i en halv historia är en bedrift i sig, vilket gör Dune till ett imponerande mästerverk
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Dune

Dune

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

Efter många års halvdana adaptioner har Villeneuve väckt nytt liv i Dune-franchisen och André är lyrisk...



Loading next content