Squid Game (Netflix)

Bottenlös tomhet och olidlig längtan. Alla har vi någon gång upplevt den monumentala intighet livet förvandlas till när en serie plötsligt tar slut. Ni vet känslan. Ena stunden sitter man där fastklistrad och bingeglor på den bästa underhållning pengar kan köpa, nästa ligger man i fosterställning och kvider. Det är som att någon plötsligt slår av strömmen. Allt stannar liksom upp och det som tidigare kändes så självklart är nu bara en illusion. Visst, det finns andra serier som man säkert redan följer och en uppsjö av nya upplevelser att slå klorna i. Men just där och då vill jag inte ha något annat. Jag vill bara ha mer av Squid Game. 

Och jag är uppenbarligen inte ensam. Det sydkoreanska överlevnadsdramat är trots allt på väg att bli den största Netflix-succén någonsin och sedan premiären har den toppat listan i 83 länder där tjänsten finns tillgänglig så allt tyder på att detta osannolikt genomtänkta dystopiska thrillerdrama kommer att gå till historien, att påstå något annat vore rent av absurt. Den ligger där, på Netflix och låtsas att vara som alla andra. Men vi som har sett alla avsnitt vet att Squid Game inte alls är som alla andra. Faktum är att det är precis tvärtom, Squid Game är inte som någon annan, även om den förstås är starkt inspirerad av Battle Royale, vilket i princip alla filmer och serier som är baserade på överlevnad på andras bekostnad är. Men i sina allra bästa stunder påminner den också om en annan briljant serie som en gång i tiden nådde en bred publik via just Netflix, nämligen Black Mirror. Då var hjärnan bakom succén Charlie Brooker, nu heter geniet Dong-hyuk Hwang. 

Det är dock omöjligt att prata om Squid Game utan att också nämna en annan Netflix-serie, nämligen japanska Alice in Borderland men till skillnad från den, där deltagarna var helt ovetande om sitt öde så har spelarna i Squid Game själva valt att deltaga. De vet förstås inte exakt hur höga insatserna kommer att vara och de har väl egentligen inget större val än att acceptera. I alla fall om de vill leva ett liv fritt från skulder, utan våldsamma fordringsägare i bakhasorna som hotar att stjäla inre organ och kapa externa leder. Att inte längre behöva köpa tid och leva på flykt. Precis som i de flesta sydkoreanska produktioner är Squid Game karaktärsdriven och även om Seong Gi-Hun (Jung-Jae Lee) på pappret är huvudperson så utgör egentligen en stor del av det totala sällskapet huvudroller, som så ofta i den här typen av karaktärsdrivna ensemblefilmer.

Gemensamt har de i alla fall att de har skuldsatt sig upp över öronen, utan rimlig möjlighet att någonsin kunna ta sig ur den prekära situation de nu befinner sig i. Därför kommer det som en räddning, en planka som plötsligt flyter förbi när man ligger där i havet och försöker hålla näsan över vattenytan, en utstickande gren över den strida ström som är på väg att kasta en över stupet när en främling plötsligt dyker upp och erbjuder en plats i ett spel. Gi-Hun tvekar först, han har slutat tro men ger med sig och vinner en summa pengar. Pengar som han sin vana trogen omgående förlorar. Han är nämligen en vandrande katastrof, oförmögen att ta hand om sig själv, sin mor och sitt barn. Han vandrar omkring längs gatorna, en spillra av en man och drar sig inte för något när det handlar om att tillskansa sig monetära medel. 

När han nu accepterar sitt deltagande så förs han till en avlägsen plats, en gigantisk lekplats, färggrann men steril. Beväpnade vakter i rosa jumpsuit och svarta fäktningsmasker med lysande ikoner instruerar de nya deltagarna om vad som väntar. Sex spel och tiotals miljarder Won i potten för den som står som vinnare. Insatsen? Högsta möjliga. Det som gör att Squid Game, trots sitt bekanta upplägg ändå sticker ut är framför allt att inget är skrivet i sten. Man tror att man vet precis vart serien är på väg men plötsligt händer något som slår den profetian i spillror. Dynamiken mellan de olika karaktärerna och så småningom också grupperingarna är dessutom enastående och även om jag inte finner någon av dem särskilt sympatisk så växer de ändå på mig. Deras lidande, både nu och då. Deras olyckliga lott i livet, ibland självförvållat elände, ibland beror den nuvarande obekväma sitsen snarare på oförutsedda händelser men framför allt imponeras jag över hur de anpassar sig efter att leva i den här nya miljön. Hur snabbt man går från att skydda till varje pris till att i nästa stund kasta samma person under bussen. Allt för att öka sina egna chanser att överleva men framför allt kunna vandra ut med jackpotten och därmed också ett nytt liv. En lyxresa till Jeju för den som vill stanna lokalt, surfa utanför Hawaii eller dricka en Mojito på Maldiverna. Drömlivet hägrar för den som är beredd att offra allt. 

Estetiskt är Squid Game något utöver det vanliga. Det är nästan så att jag känner mig lite perplex över hur neonfärgat och extravagant allt är, i synnerhet när det samtidigt är så paradoxalt mörkt och våldsamt att jag ständigt häpnas över vilka val man har gjort. Det är inte bara mängden avrättningar och ett hejdlöst grävande i kroppar utan det är också hur grafiskt detaljerat det ibland är och inte minst hur lite ett liv betyder i sammanhanget. När agnarna skall skiljas från vetet, när djungelns lag ständigt råder så är man inte vatten värd om man råkar ha ett par år på nacken, lider av minsta åkomma eller är kvinna. Unga starka män är överlägsna och värderas högst i flocken. Problemet, som deltagarna snart skall bli varse är dock att precis som i verkliga livet handlar inte allt om muskelstyrka, ibland behöver man lite list, ibland är det bäst att vara liten och smidig. Ibland måste man samarbeta mot ett gemensamt mål, andra gånger handlar det om att överleva på egen hand. Då spelar det längre ingen roll om man är född med silversked i mun, har Ferrari på parkeringen och Jimmy Choo på fötterna eller saknar tak över huvudet och går barfota.

Squid Game vågar ta risker. Det är ingen glädjespridare det här. Nej, temat är förstås mörkt och brutalt rakt igenom, även när dialogen är som trevligast eller när den mjuka vänliga rösten i högtalaren förkunnar antalet eliminerade spelare. Oftast har du inte en aning om vad som är på väg att hända innan det är försent och som tittare får man vara beredd på att det värsta tänkbara förmodligen faktiskt kommer att inträffa. Squid Game räds inte det minsta att bjuda på tortyr, mord, hån, mobbing, exploatering och misshandel. Känslorna hela tiden i centrum. Visst tekniken adderar en dimension men i slutändan är det trots allt gamla hederliga instinkter och känslopaletter som bygger den här berättelsen. Trasiga liv och förlorade själar. Lust, förtvivlan, svek och rädsla. Vad Dong-hyuk Hwang gör här är att han på ett mycket övertygande sätt skildrar en värld där vi har blivit så beroende av pengar och status att våra riktiga känslor offras medan vi uppdaterar våra sociala medier. Men samtidigt är inte allt svart eller vitt. Denna nya livssituation påverkar trots allt olika personer på olika vis. Några utnyttjar svagheterna för att komma vidare, andra blir helt uppslukade och kan inte slita sig loss utan blir fast i den insidiösa utvecklingen. Ända tills de offras vill säga och även om våldet är explicit vältrar Hwang sig aldrig i det utan låter brutaliteten fungera som en plattform för berättelsen, en berättelse om samhället, om tekniken och psykologin. Om effekterna när man bara blir en siffra i statistiken. 

Serien visar oss vad vi människor är kapabla till i våra mörkaste stunder och den ger tid för eftertanke. Tyvärr är den något för ojämn för toppbetyg. Vissa avsnitt är bland de bästa och mest intensiva avsnitt jag någonsin sett i en serie medan andra mer känns som rena utfyllnader. Nio avsnitt blir helt enkelt ett par för mycket. Visst finns det annat att glädjas åt än konstant nervdaller och gore men känslan är ändå att det blir lite för obalanserad fördelning mellan de olika partierna. Dessutom är jag inte helt nöjd med hur slutet hanteras. Jag tänker inte droppa några spoilers här men även om själva spelen får en upplösning så får inte storyn det och öppnar därmed för ytterligare en säsong. Jag vill å ena sidan ha mer men samtidigt har jag oerhört svårt att se hur mycket mer man kan få ut av den här berättelsen och fortfarande lyckas bibehålla den där känslan av något överraskande och fräscht men som det är just nu så är det bland det bästa man kan se. Briljant, moget, brutalt och udda. En skärskådning av livet och döden och hur livets nyckfullhet och samhällets krav tvingar fattiga människor in i situationer där de tvingas att överge sina moraliska paradigmer för att i stället kämpa för överlevnad medan de rika lever i överflöd. 

Squid Game är trots sina brister fruktansvärt bra och det som imponerar allra mest är hur Hwang lyckas hålla denna stenhårda känga från att bara bli pekpinnar och en syltig moralkaka. Trots att den med full kraft träffar rätt i veka livet på klassamhället, och det gör förbannat ont, det skall man veta så pekar han aldrig med hela handen och han serverar oss aldrig. Vi får tänka och analysera själva. Vill vi välja allvarsdörren så gör vi det men vill vi istället lägga allvaret åt sidan, inte ta ställning alls och bara njuta av en visuellt fulländad fläskig högoktanig underhållning så kan vi göra det. Till skillnad från människorna där inne så är vi nämligen fria att välja den verklighet som känns bäst.