Crisis Core: Final Fantasy VII

Efter medelmåttiga Final Fantasy VII: Dirge of Cerberus och visserligen ursnygga men småtrista rullen Final Fantasy VII: Advent Children samt det faktum att Square Enix vägrar släppa en riktig remake av Final Fantasy VII utan pysslar med mobiltelefon-spinoffs av spelet istället, har jag börjat tappa tron på att Final Fantasy VII någonsin ska få den behandling ett gammalt mästerverk förtjänar.

Av dessa anledningar hade jag lite vårdslöst gett upp hoppet om Crisis Core: Final Fantasy VII redan innan jag hunnit testa spelet. Det kändes som ytterligare en billig spinoff i mängden som mest skulle vara ett sätt att slå mynt av ett svunnet spel som betydde väldigt mycket för folk. Och det välförtjänt. För Final Fantasy VII var verkligen något alldeles extra.

Och då snackar jag inte bara om hur Square lyckades överföra gamla pixelbaserade rollspel på några futtiga megabyte till ett brottarrollspel på närmare 2000 megabyte och införde förrenderade filmsekvenser som en oumbärlig del i spelsvärlden. Nej, Final Fantasy VII var precis så bra som alla påstår med en för en gångs skull fantastiskt välberättad historia på i runda slängar 50 timmar som tog oss med på en resa genom en säregen steampunk-värld som ändå inte kändes avlägsen för fans av de gamla fantasybaserade spelen.

Det i kombination med ett fantastiskt system för magi med stenar kallade materia, ett otroligt persongalleri och den sannolikt bästa musik Final Fantasy någonsin haft gör att den betydelse Final Fantasy haft för fans, för hela branschen, för Playstation och framför allt för genren inte kan överdrivas.

Tillbaka till Crisis Core: Final Fantasy VII som jag under några dagar fått prova på nu. Jag var som sagt lite avigt inställd redan innan. Square Enix har ju inte gett mig någon anledning att vara annat. Och därför är det riktigt glädjande att kunna meddela att Crisis Core: Final Fantasy VII faktiskt inte alls är så pjåkigt som jag hade befarat. Vi snackar om ett riktigt maffigt actionrollspel som varsamt tagit fasta på alla de beståndsdelar vi en gång lärde oss älska med Final Fantasy VII och kombinerar det med produktionsvärden som vida överskrider något jag hittills sett till PSP.

Crisis Core: Final Fantasy VII utspelas flera år innan händelserna i Final Fantasy VII. Här får vi istället följa SOLDIER-soldaterna Zack och hans mentor Angeal i jakten på Genesis. Han är en First Class SOLDIER som av någon anledning tycks ha gett sig av och vänt sig mot sina uppdragsgivare Shinra. Naturligtvis är inte allt svart och vitt och fans av sjuan vet ju vad Shinra går för. Zack får veta hemska saker om dem under äventyret, liksom mer om hans mentor Angeal och såklart även Genesis och dennes mål.

Precis som sig bör finns ett antal cameos i Crisis Core: Final Fantasy VII. Bland annat faller Zack pladask för en riktigt söt liten tös vid namn Aeris, och i Wu-Tai träffar vi en väldigt ung, men alltjämt kaxig, Yuffie Kisaragi som just bevittnat SOLDIER-övergreppet på hennes hemby. Något som förklarar varför hon är som hon är.

Allt känns väl inte lyckat och ibland får man känslan av att allt faktiskt inte behöver förklaras och att det blir för mycket osannolika sammanträffanden. Nu är det så mycket som hör samman med Final Fantasy VII att jag fruktar att de som inte spelat det spelet kommer att finna storyn för svår att komma in i eller rent av lite hoppig. Något som är väldigt synd, för är man PSP-ägare är Crisis Core: Final Fantasy VII ett spel man absolut inte bör missa.

Striderna i Crisis Core: Final Fantasy VII är ett sorts märklig hybrid mellan menybaserade rollspel och action-diton och inkluderar en hel massa knapphamrande. Lite mer finess hade väl spontant inte känts fel, men det kanske ger sig när jag hunnit spela under längre tid. Annars är den stora nyheten Digital Mind Wave. Ni som spelat Final Fantasy VII minns kanske Cait Siths superattack där en snurrande enarmad bandit avfyrade värre och värre attacker.

I Crisis Core: Final Fantasy VII används Digital Mind Wave, vilket I allt väsentligt är precis samma grej som Cait Siths grej, men för Zack. Genom att para ihop tre likadana ansikten, förkortningar som MP, bilder av summons och liknande så gör man superattacker, får magipoäng eller avfyrar just summons. Ett märkligt men charmigt system som känns som något som tillför finess.

Annars är det mest iögonfallande med Crisis Core: Final Fantasy VII dess mellansekvenser. Vi snackar filmsnuttar av samma ohyggliga kvalitet som förrenderade filmen Final Fantasy VII: Advent Children. Man bara gapar när de drar igång. Eller. Man gapar mest hela tiden faktiskt för även själva spelet placerar sig som ett av de absolut snyggaste, om inte det snyggaste, som hittills släppts till PSP. Det finns åtskilliga stora och dyra Playstation 2-spel som inte har en chans mot detta grafiska mästerverk.

Efter några spelade timmar är jag mestadels övervägande positiv till Crisis Core: Final Fantasy VII, som dock tycks vara gjort enbart för gamla Final Fantasy VII-fans. Men vem är jag att klaga, jag är ju ett av dem. Håll utkik efter Crisis Core: Final Fantasy VII när det släpps senare i år, det är det helt klart värt.