Evolve

Turtle Rock Studios slog igenom ordentligt med Left 4 Dead-spelen, men det hjälpte dem inte att undvika en skumpig färd mot vad som skulle komma att bli Evolve. Efter att den första utgivaren THQ lade ned 2012 såg det illa ut för projektet innan 2K Games köpte rättigheterna och räddade vad som såhär på förhand ser ut som en av de hetaste actiontitlarna i år.

Evolve visades upp för första gången i februari med tydlig grundpremiss. Allt handlar om fyra jägare som möter ett konstant växande monster, och båda sidor av striden kontrolleras av riktiga spelare. Vid början av matchen är monstret fullständigt underlägset jägarna och måste fly för sitt liv, men ju längre tiden går, desto mer hinner monstret äta djur och tjäna evolutionspoäng tills det till slut är närmast omöjligt att besegra.

När monstret utvecklats till sin högsta möjliga evolutionsnivå vänds nämligen oddsen helt och hållet, och jägarna får istället känna på hur det känns att jagas. Vid det här skedet får monstret dessutom ett alternativt uppdrag genom vilket det kan vinna matchen, såsom att förstöra något vid en specifik punkt på kartan. Systemet, där klockan hela tiden tickar, innebär att matcherna sällan varar i de 20 minuter som det tar innan tiden är ute, och när klockan slagit noll har monstret förlorat, vilket innebär att den ensamma spelaren har bråttom att vända matchen så tidigt som möjligt.

Jag hade det stora nöjet att få delta under 2K Games Evolve-event inför E3 i Los Angeles nu i maj, där jag bland annat fick höra mer om spelets bakgrundshistoria. Evolve kretsar kring människor som startar en koloni på en främmande planet, när den visar sig vara bebodd av ett flertal otäcka monster som hotar människornas överlevnad måste man kalla in förstärkning. De enda som kan stoppa hotet är ett gäng jägare som ger sig ut för att jaga och eliminera monstren en gång för alla, samtidigt som de förhoppningsvis kan ta reda på vart djuren kommer från.

Turtle Rock-grundaren samt tillika spelets game designer Phil Robb bekräftade även att vågskålen som utgör Evolve lutar kraftigt till fördel för multiplayern, men de kommer även att implementera ett singleplayerläge för den ensamme spelaren. Dessutom utvecklar man artificiell intelligens för datorstyrda med- och motspelare, samt möjlighet att skräddarsy sina egna matcher och utmaningar. Klasserna och själva spelupplägget kommer däremot inte att förändras. Det är ett monster åt gången som gäller, med andra ord.

Eftersom att det är en bit till Los Angeles kändes det bra att få spela i hela tre timmar, två kvällar i rad, samt titta på många fler matcher utöver det. Innan vi fick sätta igång introducerades vi för fyra nya jägare, samt en karta kallad The Dam vilken kretsade kring ett gigantiskt vattenverk och en stenig dal under detta. Dessvärre fick jag snart veta att jag inte skulle få se några nya monster idag, utan jag skulle istället få stifta ytterligare bekantskap med det bekanta ansiktet Goliath som vi skrivit om tidigare här på Gamereactor.

Goliath fungerar som påminnelse om talesättet att man inte ska döma hunden efter håren. Namnet och utseendet för tankarna till en gigantisk gorilla, men faktum är att han är både snabb och lurig. Han kan bland annat spruta eld på osynliga jägare för att temporärt tvinga fram dem ur skuggorna, och sedan spurta som en hundrameterslöpare vilket kommer väl till hands särskilt i inomhusmiljöer. Lite mer otippad, men ack så viktig, är hans förmåga att smyga utan att lämna fotspår bakom sig; en aspekt som garanterar stressade stackars jägare då man definitivt vill veta vart monstret befinner sig.

De fyra nya ansiktena i jägarstaben dämpade besvikelsen kring bristen av nya monster en aning. Nyckeln till seger stavas fortfarande samarbete och som resultat är även den nya kvartetten utformad för att fylla i varandras respektive brister och svagheter. Du som hållit koll på Evolve sedan tidigare vet att de fyra klasserna består av assault (en klassisk soldat och den som delar ut mest stryk), trapper (som jagar rätt på monstret och ser till att det inte kan fly), samt medic och support, vilka talar för sig själva.

Ny i assault-staben är Hyde som kommer utrustad med en sköld och spelets starkaste vapen; en eldkastare. Hyde använder sig dessutom av giftiga rökgranater vilka passar ypperligt till det nya tillskottet i trapper-klassen, Maggie, som kan gillra fällor som tvingar monstret att stanna på samma plats under en kort period. Maggie anländer inte ensam, utan tar med sig sin hund Daisy som är en fena både på att nosa reda på monster och att hela fallna kamrater. Daisy utgör ytterligare hot mot monstret då hennes ivriga sökande inte hindras av att monstret smyger, och det är därför viktigt att hon oskadliggörs så tidigt som möjligt.

Vidare fick jag titta närmare på Lazarus, ett medicinskt proffs som kan återuppliva sina medspelare. Det låter kanske bagatellartat, men det kan innebära att flera minuters väntetid kortas ned till bara några sekunder, vilket såklart nollställer monstrets möda och besvär. För att kompensera för detta extrema övertag är Lazarus supersvag i strid och bör hålla sig så långt borta som möjligt.

Det sista nytillskottet är roboten Bucket som ansluter sig till support-klassen. Han kan både skjuta målsökande missiler och bygga små, flygande vaktrobotar, men än viktigare är hans förmåga att skjuta iväg sitt eget huvud och flyga med detta i spaningssyfte. När han väl hittat monstret kan han markera det på kartan så att alla andra jägare håller sig uppdaterade på läget. Det gäller dock att gömma kroppen på ett bra ställe så att varken monstret eller andra vilda djur kan hitta den i försvarslöst tillstånd.

För att sammanfatta hade det varit roligt att komma hem och kunna berätta om åtminstone ett nytt monster, men de nya jägarna gav åtminstone ett väldigt positivt intryck. De nya färdigheterna kändes betydligt mer annorlunda och innovativa än vad som visats upp tidigare, och det hela pekar på att Turtle Rock inte har problem med kul idéer. Att kombinera alla åtta jägare på olika sätt tvingade fram nya strategier, både från jägarna och från monstret, vilket gjorde att det sällan blev enformigt att spela.

Med det sagt känns det fortfarande som att variation, eller snarare bristen på denna, kan bli Turtle Rocks största utmaning för att säkra att Evolve blir en succé. Matcherna är korta och känslan av att man har sett allt som finns att se infinner sig ganska tidigt. Phil Robb poängterar att den färdiga versionen kommer att innehålla mer än tillräckligt antal variabler för att hålla det hela intressant, men bortsett från att antalet banor kommer att överstiga dussinet kan han ännu inte berätta mer än vad jag redan har fått se med egna ögon.

Men, jag hade trots allt väldigt kul, som sagt. Matcherna kändes redan välbalanserade och tempotighta, även om inlärningskurvan var lite brantare än vad jag är van att se i actiongenren. Det absolut bästa med Evolve, hittills, är helt klart atmosfären, dynamiken och intensiteten i varje match. Det asymmetriska upplägget kittlar nyfikenheten direkt och släpper liksom inte taget. Man vet aldrig riktigt vart man har monstret, och när fyra möter en skapas en intressant gruppdynamik som jag gärna ser mer av.

På förhand känns Evolve mer lovande än studions tidigare titlar, och om allt går som det ska skulle det här mycket väl kunna bli årets bästa multiplayer-spel, trots att det tävlar mot stortitlar som Destiny, Titanfall och Call of Duty: Advanced Warfare.