Batman: Arkham Asylum

Jokern är tillfångatagen och i hög fart åker vi mot Arkhamn Asylum i batmobilen för att låsa bort den skrattande galningen från omvärlden. Jokern drar det ena sjuka skämtet efter det andra och skrattar hysteriskt i passagerarsätet. Surrealistiskt.

Väl på plats spänns han fast och Batman följer personligen med för att se till att han låses in och inte lyckas smita, igen. Batman är bekymrad, såhär lätt har det aldrig varit att fånga Jokern förut, och Jokern antyder att han har något på gång. Men vad? Bastanta och välbeväpnade vakter drar Jokern fram genom säkerhetsanordning efter säkerhetsanordning, längre och längre ned under marken.

På vägen stöter man på andra gamla bekanta till Batman. Skurkar han tillfångatagit tidigare. Så möter man slutligen upp med kommissarie Gordon för Jokerns slutgiltiga förvaring när man plötsligt får se två långa välsvarvade ben i olika färger, lagda i kors. Harley Quinn tycks vara fri och har bara väntat på det här tillfället, sannolikt i maskopi med Jokern.

Sagt och gjort, Jokern flyr, och låser hela Arkham Asylum från omvärlden samt meddelar att om någon går in i byggnaden tänker han spränga bomber han placerat ut i Gotham City. Batman är alltså gisslan, liksom Gordon och alla andra vakter. Och det på den plast där Jordens värsta avskum hålls fastlåsta.

Synnerligen otrevligt. Men Batman är en handlingskraftig karl som inte har några planer på att bli förnedrad av någon vitsminkad tokfrans i grönt hår. Vilket väl är tur, för annars hade det inte blivit något Batman: Arkham Asylum. Sagt och gjort tar man snabbt upp jakten på Jokern i dårhusets vindlande gångar för att sätta stopp för vansinnet innan han hinner ställa till för mycket oreda.

En hel del fångar har redan hunnit ta sig fria, vilket betyder att det finns motstånd att nedkämpa. Batman må vara omänskligt cool, men han är långt ifrån omänsklig och en välriktad kula stoppar honom. En självklarhet för mig som är stort fan av serietidningen, men som samtidigt spontant är spelets största överraskning.

Batman: Arkham Asylum måste helt enkelt spelas smart. Det måste spelas på det sätt som Batman faktiskt agerar i serietidningarna. Det är inte rak konfrontation som gäller, vilket varit fallet i nästan alla tidigare Batman-spel. Nej, här får man försöka ta sig bakom fienderna, överlista dem, smyga, utforska, lista ut saker och nyttja Läderlappens alla grymma tekniska prylar.

Det blir jag varse redan någon minut in i spelet där Zsasz (en galning som karvar in markeringar på sin kropp för varje offer han dödat) tagit en vakt till fånga och hotar honom med brutal död genom elektrifiering. Först fick jag smyga mig fram ovanför Zsasz, sedan nyttja änterhaken för att ta mig fram mellan objekt längs taket och sedan ljudlöst landa bakom honom med manteln som hjälp. Därefter: SOCK, BIFF, BANG (som det hette i den urgamla TV-serien).

Att hoppa omkring med änterhaken går som en dans tack vare att Rocksteady Studios skalat bort allt det trassel som normalt ingår i sådana moment. Inga massa knappar som ska hållas in, utan bara att sikta in sig ungefär på det man vill skjuta, varpå en jättelik ikon märkt "RB" (R1 på Playstation 3) dyker upp. Trycker man in den skjuter Batman ut sin hake och glider elegant över till den tänkta platsen och hoppar smidigt som en katt upp dit där du tänkt dig.

Helt friktionsfritt. Hittar man inte stället dit man ska kan man enkelt trycka in "LB" för att får upp ett spaningsläge som tydliggör allt det viktiga i omgivningarna. Därmed kommer man ifrån tristessen som kan uppstå när utvecklarna gjort något moment som är så otydligt att man fastnar i spelet. Här är allt hela tiden glasklart och smidigt.

Faktum är att Batman inte ens har någon hoppknapp. Inget idiotiskt hoppande mellan plattformar där man riskerar att råka ta ett snett skutt och då måste göra om någon passage. Ska Batman hoppa upp för något så går man mot objektet. Dyker det upp ett "A" så trycker man in knappen och hoppar upp till avsatsen, och dyker det inte upp så når man det inte. Ska man hoppa över något så håller man bara in "A" för att springa och siktar på avsatsen varpå Batman själv hoppar i rätt ögonblick och landar på andra sidan.

Allt det här känns otroligt smidigt och helt rätt prioriterat. Det är som att man helt skalat bort alla irritationsmoment som kan uppstå i ett tredimensionellt spel. Kvar finns ett grymt, mörkt och varierat actionspel som är så brutalt coolt att jag inte kan lägga handkontrollen ifrån mig. Ett spel som överraskar rejält med sättet det är upplagt på. För som jag skrev ovan gäller det att ta allt piano. Taktiskt.

Därmed påminner Batman: Arkham Asylum mer om Splinter Cell i sitt upplägg än ett traditionellt tredjepersons actionäventyr. Man klättrar, kryper, överraskar fiender, dyker ned rakt på dem och känner sig sådär totalt överlägsen som bara ett bra superhjältespel kan göra med egot. Mellan varven vankas det dock hederligt handgemäng, och Batman är ju inte direkt någon duvunge. Bara att smälla till så det sjunger i kranierna.

Batman är totalt överlägsen sina fiender, vilket passar utmärkt. Utmaningen består istället i att besegra sina motståndare så hårt och snyggt som möjligt, vilket ger sköna bonuspoäng man sedan kan uppgradera Batman med. Det finns även ett otal saker att låsa upp i spelet. Dels små statyetter, men även andra saker som krypiska meddelanden och sådant. Vilket för mig dock mestadels är något negativt och ger upphov till tråkiga samlar-achievements där man går och vänder ut och in på banorna för att hitta varenda liten detalj.

Åter till slagsmålen som också till stor del är precis så automatiserande att de aldrig blir stelt tråkiga, men heller aldrig ger känslan av att inte ha kontroll. Man dänger galant fiender och kommer det någon och attackerar över axeln räcker det med ett enkelt tryck på "X" för att Batman ska skicka bak en rungande armbåge som får tänder och käkar att flyga all världens väg. För den som vill frottera sig med att lära sig brutal-combos eller nyttja kast och annat finns även en stabil repertoar av sådana attacker som dessutom växer i takt med att man låser upp fler och fler.

Alla som tyckt att de tidigare visade Batman-bilder varit löjligt snygga har faktiskt helt rätt. Batman: Arkham Asylum är toksnyggt och ett av de läckraste licensspel jag sett. Observera nu bara att spelet inte alls baseras på filmerna, utan på serietidningen. Något som bara är ett lyft och ger skaparna mer frihet att skriva en bra Batman-story utan att låsa sig vid det som hände i den senaste filmen.

Hela tiden jag smyger omkring i Arkham Asylum är det becksvart men snyggt upplyst på rätt ställen. Och trots att man bara är inomhus och bekämpar Jokern, som tycks ha en riktigt diabolisk plan, känns omgivningarna hela tiden varierade. Som en sorts lyckad blandning av goth och high tech. Även om det finns gott om grafikbuggar som en följd av att det är en tidig betaversion, är det redan mycket imponerande samt att bilduppdateringen är silkeslen.

Att Rocksteady Studios läst sin beskärda del Batman och har gjort sin hemläxa känns uppenbart. Det här är Batman så som Batman ska vara. Ingen onödig och klumpig konfrontation. Det är smidigt, taktiskt och känns som ovan nämnt bitvis nästan som Splinter Cell medan man smyger omkring i taken högt ovanför fiender bara för att sedan drabba dem från ovan.

Och rätt vad det är kommer man till en brottsplats där man behöver ledtrådar om vad som hänt. Då tar Batman lugnt fram sina tekniska prylar och beter sig som en sann CSI-agent som skulle göra självaste Horatio från CSI Miami grön av avund. Det hela fungerar ungefär som i Condemned, för alla som spelat det.

Ännu finns en hel del finslipande att göra och frågan är hur bra miljövariationen blir längre fram. Men klart är att Rocksteady Studios är på precis rätt väg och med lite mer tid och resurser kan det här bli ett verkligt toppspel och den definitiva superhjältesimulatorn.