The Last Guardian

Team Ico med Fumito Ueda i spetsen har skapat två av de mest älskade såväl som hatade spelen till Playstation 2. Medan Shadow of the Colossus är det mest framgångsrika av studions två titlar, är det Ico som The Last Guardian har hämtat mest inspiration ifrån. I Ico var det titelkaraktärens uppgift att rädda prinsessan Yorda från ett ålderdomligt stenslott, genom att hålla henne i handen och lösa spelets olika pussel. Målet var att fly undan det gigantiska slottet och på vägen skapades ett band mellan Ico och Yorda, utan att några ord utbyttes. Alla som har sett videosnuttarna från The Last Guardian, både från 2009 och den senaste E3-trailern från i år, kan slå fast att likheterna med studions debutspel är många.

Skådeplatsen, den visuella berättartekniken och själva grundpremissen är i Ico och The Last Guardian närmast identiska. Du spelar en pojke och ditt mål är att hitta ut från ruinerna där du befinner dig. Skillnaden mot Ico är förstås att prinsessan Yorda är utbytt mot den flygande gripen Trico, en häpnadsväckande varelse som enligt Fumito Ueda härstammar från de stora stenbjässarna i Shadow of the Colossus. Även om Trico inte är fullt lika enorm som de gigantiska kolosserna i Team Icos förra spel, finns likheterna absolut där. Att klättra upp på kolosserna var en grundläggande del i Wanders storslagna äventyr, och att klättra på gripen kommer på samma sätt att vara en nyckelingrediens i The Last Guardian.

Till skillnad mot stenvarelserna i Shadow of the Colossus, är Trico dock ingen du vill sticka svärdet i. Istället är han din färdkamrat, som hjälper dig att klara de svåra passagerna i ruinen som ni ska fly från. Medan du i rollen som pojken måste tänka ut vad som ska göras för att ni ska kunna ta er vidare, är det upp till Trico att faktiskt fånga dig när du gör det där spektakulära hoppet. Du är hjärnan och Trico är musklerna, för att summera spelbarheten med Fumito Uedas egna ord. Att spelet går till slowmotion när pojken hoppar, ser förstås härligt dramatiskt ut. Frågan är bara hur länge det dröjer innan detta inslag blir tjatigt?

Något annat som vi ställer oss frågande till är grafiken. Visserligen går den bleka, urvattnade stilen hand i hand med Team Icos båda tidigare titlar, men det känns ändå lite märkligt att spelet ser precis likadant ut som när det först visades för hela sex år sedan. Generationsskiftet från Playstation 3 till Playstation 4 tycks inte ha gjort någon märkbar skillnad rent visuellt och det enda som imponerar riktigt ordentligt när det gäller grafiken, är Trico. Gripensdetaljerade päls och rörelsemönster ser ut att slå det mesta på fingrarna och varelsens artificiella intelligens verkar bli riktigt nyskapande. Att se den mäktiga varelsen hoppa från plats till plats får oss att kippa efter andan och vänskapsbandet mellan Trico och pojken kan mycket väl bli det starkaste, mest äkta vi har sett i ett spel.

Medan den fyrfota följeslagaren ser härligt modern ut, kan vi inte säga detsamma om den spelbara protagonisten. Den tecknade pojken är inte nyskapande överhuvudtaget, utan ser tvärtom ut att bli en precis lika bångstyrig gaphals som både Ico och Wander var, vilket för en del spelare kan vara rejält avskräckande. Att höra pojken ropa samma sak om och om igen till Trico på ett okänt språk, på ett liknande sätt som Wander ropade på sin häst Agro eller Ico på prinsessan Yorda, ger Team Ico och The Last Guardian en aura av att ha stått stilla rent ljud- och spelmässigt. Konservativt eller klockrent, det är upp till spelaren att avgöra. För undertecknads del är det okända språket och den egenartade fysiken två charmiga inslag (jag älskar hur pojken stapplar ner för trappan i början av E3-trailern), men jag är också medveten om att det inte faller alla i smaken.

Att The Last Guardian dessutom verkar bli sparsmakat rent innehållsmässigt, är en annan faktor som många antingen lär älska eller hata. Av det vi hittills har sett är protagonisten fri från både föremål och HUD, vilket tyder på att Team Icos notoriska äventyr kommer att vara ännu mer avskalat än studions tidigare titlar. I en intervju under årets E3 sa Fumito Ueda att trailern som visades på Sonys E3-konferens var gameplay från mitten av äventyret, och eftersom inga föremål då fanns i sikte är chansen stor att du helt enkelt inte kommer att ha någon inventory att utforska.

Huruvida det gömdes under presentationen eller kort och gott inte finns något mer än pojken och hans fyrfota följeslagare i The Last Guardian, återstår förstås att se. Det skulle dock inte förvåna oss på Gamereactor ifall Ueda har valt att göra sig av med så mycket bråte som möjligt, för att kunna berätta en känslosam historia som fullt ut fokuserar på pojkens och Tricos gemensamma flykt från ruinerna. Det är en simpel premiss som säkerligen inte kommer att gå hem hos alla, men som förhoppningsvis är tillräckligt välgjord för att spelet ska kunna fånga den tänkta målgruppens hjärtan.

The Last Guardian ser ut att bli en lika stor vattendelare som de två spirituella föregångarna. Om du, liksom jag, älskar Ico och Shadow of the Colossus, är chansen stor att du faller pladask även för studions kommande äventyr. Om du däremot har avskytt de två tidigare spelen, avfärdat de som pretentiöst dravel med störande huvudpersoner som snubblar och ropar nonsens, kommer du nog inte bli särskilt förtjust i The Last Guardian heller. Fumito Ueda skapar de spel som han vill skapa, vilket jag personligen tycker är helt rätt inställning i en spelvärld som är fylld av identitetslösa härmapor.

2016 är det äntligen dags att ta reda på om The Last Guardian kan leva upp till den enorma hypen eller ej! Såvida det inte blir försenat ännu en gång, förstås.