Prey 2

Bilden är suddig till en början. Långsamt återfår jag medvetandet. Jag ligger bland brinnande bråte och tittar upp mot taket medan bilden klarnar så sakteliga. Jorden. Jag ser Jorden genom två enorma fönster omgivna av något slags brunt, kebabliknande material. Är det här något slags skämt? Lite längre bort ligger ett rykande flygplansvrak och rester av byggnader och natur. Vad är det som pågår? Jag fingrar efter mitt hölster... och japp, puffran är fortfarande kvar. Beger mig av för att få någon sorts klarhet i vad som hänt.

Plötsligt stöter jag på den fulaste typ jag sett i ett spel, kanske någonsin. Det är få problem som inte går att lösa genom våld, hinner jag tänka innan jag brassar på så det stänker utomjordisk hjärnsubstans överallt. Nya fulingar dyker dock upp i portaler, som från ingenstans. En vild jakt tar sin början, jag vill ju helst klara mig med livhanken i behåll, även om jag egentligen inte vet vart jag ska på denna sällsamma plats. Och just det är också lite av problemet. Hur rymmer jag från ett numerärt överlägset antal på en inhägnad plats jag inte känner till? Utomjordingarna hinner ikapp mig och med en rejäl käftsmäll svartnar det för ögonen.

För huvudpersonen alltså. För mig själv blir det istället väldigt mycket ljusare. Vid den här tidpunkten tänder nämligen Human Head det lilla biorummets lampa, och ögonen får kämpa för att vänja sig vid ljuset. Jag har just spelat den första banan i kommande Prey 2, uppföljaren till ett av generationens allra bästa, och kanske mest förbi-sedda actionspel. Men vad som hände efter första banan vill man inte svara på, och istället kommer resten av presentationen att handla om vad som händer några år in i äventyret på utomjordingarnas planet Exodus.

Början av Prey 2 utspelas parallellt med originalet. Spelvärldens bästa indian, Tommy, finns därför med i Prey 2. Däremot spelar man inte längre som honom, utan som sheriffen Killian Samuels som kidnappades samtidigt som Tommy i början av föregångaren, av samma utomjordningar. Killian har förts till planeten Exodus där han nu jobbar som prisjägare. Human Head gör jämförelsen att om det första Prey var Luke Skywalker-versionen av berättelsen, är Prey 2 istället Bobba Fetts historia. Den här gången är det man själv som jagar, och utomjordingarna som är bytet.

När man träffar Human Head märker man direkt att det inte är vilken utvecklare som helst. Ambitionsnivån ligger ungefär där den brukar när man träffar exempelvis Valve eller Blizzard. Det är för dem helt ointressant att bara släppa en till uppföljare; man vill nyskapa, göra något oväntat och utveckla sitt koncept som gjorde Prey till ett strålande actionspel.

Föregångaren släpptes redan 2006 och först 2012, hela sex år senare, är det tänkt att man ska lansera uppföljaren. Chris Rhinehart som producerade ettan och även grundade Human Head förklarar att de haft flera idéer om hur Prey 2 skulle se ut. Projektet har därför startats om, flera gånger.

Rummet släcks ner igen och en bana på planeten Exodus inleds. Precis som i Half-Life ses allt ur Killians ögon och inte ens i mellansekvenser får man någonsin se sig själv i tredjeperson. Huvudpersonen har heller ingen röst. Det här är ditt äventyr och du får själv ge Killian den personlighet du önskar. Jag styr runt honom i en värld som inte så lite påminner om rymdbasen Omega från Mass Effect 2. Här finns civila, massvis av byggnader, dörrar, strippklubbar, kasinon med småspel och saker att klättra på.

Till skillnad från originalet är Prey 2 designat med en öppen spelstruktur. Man kan gå vart man vill, prata med vilka man vill och anta de uppdrag man vill. Killian är minst lika smidig som Faith från Mirror's Edge och hoppar ledigt till avlägsna avsatser, går armgång på rör, balanserar på smala plankor och hoppar vigt som en katt uppåt på fasader. Behändigt nog kan du se på Killians händer om han kommer klara ett språng, så du slipper chansa och hoppa i blindo. Glöm frustration i stil med Mirror's Edges trial-and-error, med andra ord.

Världen omkring Killian är imponerande levande och full av folk. Med ett enkelt knapp-tryck sållar du dock enkelt bort personer som inte är värda din tid. Vi passerar barslagsmål, strippklubbar och bostadskvarter innan Killian accepterar ett uppdrag om att tillfångata och överlämna en gangster. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort, då han har gott om livvakter. För att överhuvudtaget ta sig in i byggnaden krävs röstigenkänning, något man löser genom att ta en vakt som gisslan och under pistolhot tvinga honom att släppa in en. Där inne vankas sedan stenhårda strider.

Killian är precis lika smidig med vapen i handen som utan, och kan i förstaperson kasta sig i säkerhet och glida i skydd. Det finns även en vidareutvecklad variant av Killzones cover-system så man kan sitta i skydd bakom hinder eller väggar och peppra fiender. Striderna ser så smidiga ut att det för tankarna till Vanquish när man ser hjälten glida omkring, rulla över objekt och kasta sig i skydd. Det tänkta offret har dock inga planer på att bli tillfångatagen och när alla hans livvakter mejats ned tar han till flykten, vilket leder till en fet parkour-jakt där man dels ska vara snabb, dels välja smarta genvägar. Och inte blir det lättare av att en enorm boss dyker upp för att dela ut storstryk.

Han är löjligt fet och späckad med integrer-ade delar som gör honom lika stark som olustig att se på. Den som spelat det första Prey kommer känna igen mycket av designtänket från hur utomjordingarna bygger ihop människor med maskiner. Men även om man skulle dänga honom med livhanken i behåll och ta skurken levande är uppdraget inte över. Den arme kraken har inte alls någon lust att över-lämnas till din uppdragsgivare och vill muta sig loss med rejäla pengar.

Dessa pengar kan du sedan använda för att exempelvis uppgradera din egen rustning. Varför inte skaffa sig axelkanoner för att få lite extra eldkraft i striderna? Eller kanske möjligheten att sväva eller kanske förmågan att få fiendens gravitation att upphöra så de liksom svävar upp i luften som heliumballonger för att sedan skjuta prick på dem? Det finns otaliga varianter men man kan inte bära med sig hur många man vill, man får därför blanda och prova sig fram för att hitta den kombination av egenskaper som passar spelstilen man vill ha.

Dessutom öppnar sig nya möjligheter att ta sig fram i takt med att förmågorna blir bättre. Därmed kan det ibland vara en poäng att gå tillbaka till ställen man trodde att man utforskat färdigt för att hitta nya saker. Varje område är ungefär jämförbart med Assassin's Creed 2, säger Human Head, och man tar sig mellan varje ställe med tåg. Även om jag bara fick se den Mass Effect 2-inspirerade banan i rörelse, fick jag se konceptbilder på ökenbanor, stora städer, vildvuxna områden och grottsystem. Tanken är att Prey 2 ska bli ett väl tilltaget äventyr och speltiden beräknas till minst 15 timmar.

Kort sagt känns Human Heads uppföljare väldigt fräsch. Det har rörelseschemat från Mirror's Edge, samma frihet som Mass Effect, och eldstriderna från Killzone 2. Här finns ett loot-system liknande Borderlands och Prey 2 påminner även om Bioshock i hur man går upp i level samt förbättrar sina vapen. Human Head har även bidragit med en rad helt egna idéer, något som ger det en unik känsla.

Det är tydligt att Human Head vill framhäva spelets små detaljer. Normalt vill utvecklare helst prata om stora skryt-features men Rhinehart vill mycket hellre berätta om hur de försökt eliminera frustrerande och ologiska element från Prey 2.

Därför har man jobbat hårt med checkpoints, sett till att folk inte dör eller beter sig som idioter under eskortuppdrag och att man inte går med vapnet uppsträckt framför sig när det inte används. Man har inte heller placerat fiender på ologiska platser. Dessutom kan alla vapen använda all ammunition, vilket innebär att vi inte behöver kasta våra favoritpuffror och byta ner oss när ammunitionen tryter. Här finns dock olika sorters ammunition; vi kan skjuta brinnande eller explosiva kulor vilket ger variation till våra krutpåkar. Dessutom går vapnen att bygga om kontinuerligt. Ett vapen man gillar särskilt mycket kan alltså hänga med hela spelet genom och bli bättre och bättre.

Ju mer Rhinehart berättar, desto mer inser jag vilka enorma ambitioner Human Head har, och att den stora utmaningen för dem kommer vara att få med allt man vill. Något inte minst Fable-producenten Peter Molyneux haft svårt med tidigare där han lovat runt men hållit tunt. Det underlättar dock att man helt valt att slopa multiplayer-delen.

"Vem kommer att välja multiplayerläget i Prey 2 framför det i exempelvis Halo: Reach? Vi gör hellre ett riktigt bra singleplayer-äventyr", berättar Rhinehart. En upplyftande tanke; alldeles för många spel idag får ett pliktskyldigt multiplayer-stöd som ändå inte kan mätas med de bästa. Däremot kommer man att ha nedladdningsbart material, men även där vill man göra något extra och inte bara pumpa ut något extra uppdrag eller liknande.

Med det avslutas demonstrationen av Prey 2. Men det jag har fått se ger mersmak, även om det är en helt annan typ av spel än Prey som jag fortfarande håller som en personlig favorit. Human Heads ambitionsnivå är skyhög och de goda idéerna många, och lyckas man bara realisera allt finns det ingen hejd för hur bra det här kan bli.