Close Combat: First to Fight

Jag är inte mycket för militären rent generellt. Där finns en homoerotisk laddning i att bo tillsammans med ett gäng killar i ett år och lära sig bädda sängar och krypa i skogen, och den laddningen räds jag. Nu är detta kanske för att jag själv aldrig gjort lumpen och därför är besudlad med massor av dumma, förutfattade meningar. Fast innerst inne så kan jag ändå tycka att det nog hade varit riktigt roligt att göra lumpen. Leka krig och äta ärtsoppa är ju faktiskt två av mina favorithobbyer så det är inte utan att bli tårögd som jag tänker tillbaka på min mönstring och det dystra beskedet om att jag var för klen för att göra lumpen.

Stundtals så har jag dock fått små munsbitar i hur det är att vara soldat från suveräna titlar som Operation Flashpoint och Medal of Honor, och nu har det dykt upp ännu en titel att hämta erfarenhet från. När jag såg Take 2s första utannonsering av sin nya taktiskt skjutare så blev jag smått förvirrad. "Va!?", tänkte jag. "Det heter ju Close Combat! Ska de nu göra en Command & Conquer: Renegade av den fina andravärldskrigsstrategiserien (dagens längsta ord)?". Men så blev det dags för den första visningen av spelet, som Gamereactor naturligtvis var inbjuden till, och efter den är jag nästan helt säker på att jag kan uppleva soldatliv utan att behöva bädda sängen. Varför nu det då, undrar ni?

Jo, Close Combat: First to Fight har nämligen utvecklats med konsulthjälp från den amerikanska marinkåren gällandes militära operationer i stadsmiljöer. Det som speciellt utmärker marinkårens inblandning är användandet av RTFA, Ready-Team-Fire-Assist, vilket är en "stridstestad metod för säker rensning av farliga zoner i stadsmiljö". I spelets enspelarläge tar man rollen som gruppledare för fyra marinsoldater under handlingsdrivna uppdrag, defensiva och offensiva, i Beirut. Själva handlingen är dock inget man noterar för det som direkt utmärker sig är den oerhörda komplexitet, och medföljande svårighetsgrad, som Close Combat: First to Fight har. Men, och detta är som snö på julafton, spelet har inga avancerade och omständliga menyer som ska scrollas genom varje gång du vill att dina mannar ska göra något, utan mycket styrs av spelets artificiella intelligens som verkar mycket lovande.

Detta märks tydligt under en framryckning genom Beiruts dunkla gator där alla medlemmar ur gruppen beter sig precis efter sin roll. Du har en skytt som ansvarar för att ha en överblick över vad som ligger framför gruppen och som skjuter på alla hot som kan tänkas finnas där. Du har en tyngre maskingevärskille som ger eldunderstöd vid framryckningar, och sen har du en "Assistant gunner" som utgör gruppens svans och som ser till att området bakom gruppen är tomt på fiender. Och sen har vi ju såklart gruppledaren som utgörs av dig och som tar alla avgörande beslut och som har möjlighet att ge order till de övriga. Det fina är ju då att om man inte ger några order så kommer truppen automatiskt att bete sig efter RTFA-metoden som jag nämnde tidigare. Enligt utvecklaren Destineer så kommer medelspelaren endast att ge order till gruppen 20 procent av tiden medan resten är AI-kontrollerad. Detta gör att man kan få in realism och trovärdiga operationer utan att spelbarheten sätts i bakgrunden.

Men det är naturligtvis inte bara dina gruppmedlemmars AI som håller hög klass utan fienderna kommer verkligen att göra allt för att ha ihjäl både dig och dina kompisar. Precis som dina gruppmedlemmar så förstår de vikten av att hålla sig i skuggorna och skapa taktiker för att överraska och förfära. Skillnaden mellan vinst och förlust hänger nämligen på konsten att hitta motståndarens svaghet och utnyttja den. Att stressa motståndaren till att göra något dumt och oöverlagt och sedan utnyttja läget till sin fördel är den definitiva nyckeln till framgång. Det är nämligen här som en viktig detalj i spelet kommer in; de psykologiska aspekterna.

Doktrinen bakom den psykologiska modellen som är skapad för Close Combat: First to Fight är att den drivande kraften i all strid är viljan hos varje individ (rimmar!). Det betyder att om du krossar fiendens vilja att strida så har du besegrat dem, och kanske till och med utan att ha riskerat ditt eget liv. Rent konkret innebär detta att fienden kommer att kapitulera eller fly om du krossat om du får dem ur balans och motivationslösa. Men modellen tillåter också fienden att fejka kapitulation för att börja skjuta på dig när du kommer nära dem, eller så kan det hända att de får nytt mod och ny vilja att strida om kamrater plötsligt dyker upp till deras undsättning. Verkligen spännande att se hur väl det fungerar i den slutliga versionen.

Ja, vad ska man säga? Close Combat: First to Fight ser verkligen ut till att kunna ge konkurrenterna en match och efter att ha sett flerspelarlägets underbara värld så ska man nog räkna med att spelet kommer att bli en höjdare över nätet. Det hela har en Counter-Strike-känsla som verkligen kan komma till sin rätt om de sista finputsningarna går vägen. Spelet släpps till PC och Xbox under mars månad och för den stridslystne kan detta innebära en befrielse i senvintermörkret. En sak är i alla fall säker, jag kommer plocka fram mina ärtsoppsburkar och mörkgröna kläder för nu är det äntligen lumpardags!