Svenska
Gamereactor
förhandstittar
The Last Guardian

The Last Guardian

Vi fick chansen att spela The Last Guardian i Japan och medan vi är uppspelta över att äntligen få se spelet släppas snart har vi några orosmoln...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det är ibland lätt att haka upp sig på nyheter som rör vissa spel och deras produktioner att man kanske inte dömer spelet på dess egna meriter. Det råder inga tvivel om att The Last Guardian är ett spel som kan bli ett offer av dess problematiska och långdragna utveckling. Spelet försenades gång på gång, den ledande kreativa kraften lämnade studion mitt under utvecklingen och utvecklingstiden närmar sig tio år på nacken - med två radikalt olika Playstation-plattformar som hårdvara. Det har kommit massor av berättelser när det kommer till The Last Guardian-relaterade nyheter.

Det händer att man glömmer spelet bakom rubrikerna och då vi besökte Sony Studios Japan i Shinagawa gjorde vi oss bästa för att lämna alla förutfattade meningar och tankar bakom oss för att fokusera på spelet i sig när vi satte oss ner för en förlängd demo - en sektion som tagits ur någonstans i mitten av spelet.

HQ

Men det finns vissa saker som gjorde oss oroliga. Det kanske största problemet vi stötte på var spelets kamera, särskilt i interiörer. Du kan röra den manuellt, vilket blir ett måste om du vill uppfatta alla subtiliteter i förhållandet mellan pojken och vidundret. Kanske är kampen om att låta kameran röra sig med spelaren samtidigt som spelet försöker upprätthålla en tydlig vy av Trico ett pussel som helt enkelt inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt i trängre utrymmen. Och då The Last Guardian förlitar sig tungt på pussel där spelaren glider in genom små sprickor och guidar Trico framåt verkar det bara som att spelets kamera, gameplay och emotionella berättande är i strid med varandra.

Detta är en annons:

Pusslen är ganska lätta att få grepp om för det mesta och det verkar inte vara någon brist på variation då du drar, släpar, kastar och förstör objekt såväl som hoppar och klättrar på Trico. Några moment kräver kvickhet medan andra är mer nedskalade i sitt tempo. Skönheten i det ligger inte nödvändigtvis i pusslens komplexitet eller känslan av åstadkommande som kommer med framfarten, utan det mest belönande delen av att ta sig fram genom The Last Guardian är att få se hur relationen mellan radarparet utvecklas. En sak vi märkte var att denna vänskap, om man kan kalla det så, dokumenterades av en röst som vi antar tillhör pojken i mycket högre ålder.

The Last Guardian
Det är relationen mellan dessa två filurer som är hjärtat i The Last Guardian.

Lite av The Last Guardians organiska natur är en illusion. Detta förväntade vi oss. Det finns inte, så vitt vi kunde se, mycket olika vägar att ta eller olika sätt att lösa pussel på - antingen lyckas du eller så misslyckas du. Om du kommer ihåg situationen där pojken måste hoppa från en pelare som rasar ner mot avgrunden från förra årets E3-demo, exempelvis, försöker Trico fånga dig i sin mun när du faller men oavsett hur det går kommer han missa dig - varpå det är upp till dig att med triangel-knappen grabba tag i Tricos svans. Och Trico är väldigt tålmodig i att hjälpa dig med pusslen. Han (hon?) blir aldrig rastlös utan stannar där han är eller repeterar vad han behöver för att hjälpa dig komma vidare. Det är en nödvändighet för att undvika frustration för spelaren men bryter samtidigt illusionen av ett självständigt djur som du behöver bli vän med. Detta är inte riktigt ett klagomål, vi är inte säkra på om vi hade velat spela The Last Guardian om Trico betedde sig som en otränad hund. Men i slutändan framstår det som ett mycket mer traditionellt och linjärt pusseläventyr än vi förväntade oss.

The Last Guardian försenades nyligen från oktober till december för att tillåta mer finputsning. Och medan finputs förmodligen inte kommer fixa vad som kan vara mer fundamentala problem, som kameran, finns det verkligen massor av småproblem sett till animationer, clipping och liknande att polera. De drar nämligen ner helhetsintrycket av ett i övrigt väldigt estetiskt tilltalande spel. Tekniskt är det inte riktigt var vi hade önskat och det beror delvis på spelets förflutna som Playstation 3-spel - det drar helt enkelt inte nytta av vad Playstation 4 är kapabel till. Det betyder dock inte att det inte kan bli ett bra spel, givetvis.

Detta är en annons:

Visst finns det mycket ojämna kanter här. Långt mycket mer än man hade förväntat sig att se i vad vi måste förmoda är en relativt välpolerad sektion av spelet (de bäst polerade sektionerna är ofta de som pressen får se på förhand), men en sak som har imponerat oss från start, och fortfarande blåser oss ur stolen, är Trico. Arbetet som har gått in i dess beteende och rörelser är helt klart inspirerande. Detta är något som du inte kommer se eller uppleva i något annat spel.

Fyrtiofem minuter eller något åt det hållet med The Last Guardian lämnar oss oroliga över att slutprodukten inte kommer leva upp till det vackra och briljanta konceptets fulla potential. Med det sagt finns det inget spel som låter dig knyta vänskapsband med en fantastisk best som Trico på riktigt samma sätt. I slutändan är det hur väl som berättelsen om dessa två sammanlänkade själar som kommer göra eller förstöra spelet när det släpps i december. Håll tummarna med oss.

Relaterade texter

The Last GuardianScore

The Last Guardian

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Flera år av väntan är äntligen över, kan The Last Guardian leva upp till de smått otroliga förväntningarna? Vi har klättrat på gigantiska vidunder för att ta reda på det...



Loading next content