Voodoo Vince

När Madame Charmaine kidnappas i sin voodoobutik i Louisiana av den elake Kosmos underhuggare tappar hon zombiepulver. Något som naturligtvis omedelbart får konsekvenser. New Orleans ändrar karaktär och ockulta varelser dyker upp. Som tur är får även Madame Charmaines favoritvoodoodocka liv, och kommunicerandes med henne telepatiskt ger han sig av för att hitta henne.

Voodoo Vince är i grunden ganska traditionellt plattformspel. Det som särskiljer det från mängden är dock hjälten Vince. Istället för att skada sina fiender ska han skada sig själv. Är man en voodoodocka så är man. Vince rör sig smidigt och i ganska hög fart med ett ganska enkelt kontrollschema som låter honom ta dubbehopp, attackera saker och ta sig runt på små ytor. Hela tiden visar Vince med hela sitt tygansikte vad han gillar, eller oftast inte gillar, den aktuella situationen. Något som ser störtskönt ut och samtidigt ger känslan av att figuren faktiskt lever.

Precis som det ska göra i ett bra plattformsspel finns gott om små kraftbonusar och liknande. Bäst är när Vince lyckats fylla sin voodoomätare och sätter igång med någon av sina över 40 vansinniga former av självplågeri som näst intill tar kål på honom. Han sätter eld på sig själv, blir styckad i småbitar eller blir pulveriserad av utomjordningar. Eftersom han trots allt är en voodoodocka överförs den hemska smärtan från honom till fienden. Resultatet är naturligtvis att alla fiender på skärmen utplånas.

När man hör om nya plattformspel är det sällan man börjar studsa av pur förtjusning. Alltför ofta har bra koncept helt förstörts av taskigt genomförande och variationsfattighet. Därför har utvecklarna Beep Industries satsat hårt på en rad minispel och innan Vince har hittat och räddat Madame Charmaine har han hunnit med att rida på en råtta, flyga leksaksflygplan, åka träskbåt och styrt en dykande räka.

Vidare är banorna dekorerade med en rad föremål som kan interagera i spelandet. Man får prova att hoppa till och trycka på allt man ser, allt som oftast just för att skada sig själv. Bossfighterna är ytterst speciella på så vis att det inte handlar om att attackera denne direkt, utan snarare att själv bli skadad. På en bana slåss man i en miniatyrstad med en modelljärnväg som går runt. Där gäller att komma på i vilket mönster tåget kör så man lyckas bli överkörd av det så ofta som möjligt.

Visserligen går spelet, som så många andra spel till konsolen, i 30 bilder per sekund. Det ger inte samma silkeslena känsla som exempelvis Ratchet & Clank, men det känns ändå fräscht. Mörka matta färger ger en nedgången och skön känsla samtidigt som en otrolig möda har lagts ned på detaljer. Vince själv har otroliga tygtexturer över hela kroppen och bumpmapping ger alla ytor lite större djup. Hela Louisiana och framför allt New Orleans ser ut som den rövarhåla många i USA ser den som med sjaskiga hus och träsk. Allt ackompanjerat till skön och för delstaten typisk jazz.

Då spelet knappast är tänkt att i första hand attrahera fans av svartkonst och liknande mumbo jumbo, kan man ha roligt åt alla anspelningar på New Orleans utmarker och all satir över new age med mera. Även fast jag i normala fall tar lätt på utvecklare som förklarar vilken härlig humor just deras eget spel har, så finns det en charm i Voodoo Vince som jag gillar. Håll utkik efter spelet när det släpps i slutet av oktober.