Crackdown

Det är inte svårt att lista ut varför speltillverkare så skamlöst tar varje chans att plagiera innehållet i Rockstars Grand Theft Auto-serie. Varje del under förra generationen har sålt en bra bit över tio miljoner bara till Playstation 2 och gjort mycket bra ifrån sig även till andra format. Spel som Halo och Zelda framstår nästan som pysslingar vid en försäljningsmässig jämförelse.

Men låt oss vara ärliga, med något enstaka undantag blir de allra flesta kopior i bästa fall medelmåttiga och alltför ofta direkt usla. Det visste Microsoft som verkligen var i behov av ett eget Grand Theft Auto-spel eftersom serien visserligen fanns till Xbox, men först och främst lanserades till Sonys format. Därför tog man kontakt med grundaren av Grand Theft Auto-serien, mister Dave Jones (som även har superhiten Lemmings på sitt samvete), och bad honom göra något åt saken. Sagt och gjort, studion Real Time Worlds grundades med en massa namnkunniga personer i styrelsen. Här skulle det göras spelmässiga milstolpar och först ut är alltså Crackdown.

Idag framstår hela historien som ganska märklig, eftersom Microsoft någon månad senare lyckades få till ett avtal som inte bara får ger dem Grand Theft Auto 4 samma dag som det lanseras till Playstation 3, utan dessutom garanteras exklusivt extramaterial att ladda hem via Xbox Live Marketplace. Men allt det här hände innan Grand Theft Auto 4 var klar för Xbox 360 och utvecklingen av det unika Crackdown fortsätter, även om man kan märka att intresset för spelet mattats av betydligt sedan det står klart att Xbox 360-ägare alltså också får spela Rockstars megasuccé.

Crackdown utspelas i den fiktiva staden Pacific City i en inte alltför avlägsen framtid. De styrande har för länge sedan förlorat kontrollen över vad som sker på gatorna och kan bara se på hur starka gangsters istället får allt mer makt. I ett sista desperat försök att få rätsida på utvecklingen bildar man en superhemlig organisation med agenter. Dessa dopas och förbättras på konstgjord väg till att bli verkliga enmansarméer som ska kunna rensa upp i Pacific City med samma hårdhänta metoder som de kriminella själv använder sig av.

Totalt sett finns 21 gangsterledare som specialiserat sig på olika verksamheter, där någon stjäl bilar, någon annan säljer knark medan en tredje kanske pysslar med illegal vapenhandel. En efter en skall de tas av daga för att göra varje del av Pacific City till en trevligare plats för alla (nåja, inte för gangsters då). Det innebär i praktiken att ett helt område måste rensas från bus innan det vankas en fet bossfight mot en toppgangster.

Likheterna med just Grand Theft Auto-spelen var inte att ta miste på när jag provspelade spelet under årets E3-mässa. Man springer omkring på samma sätt, man kan ta alla fordon man ser, man kan slita åt sig alla vapen, man kan gå överallt och spelkontrollen är relativt välbekant. Det unika med spelet är istället just din agents unika krafter. Tack vare dem kan du göra allt man kan göra i Grand Theft Auto-spelen, men också så mycket mer. Du kan till exempel hoppa ett tiotal meter rakt upp i luften, springa ikapp en bil eller lyfta upp fordon och kasta omkring dem. Man är alltså nästan en slags superhjälte.

Det tar bara några minuters spelande innan man inser att Dave Jones faktiskt kanske har en poäng i att utöka din spelfigurs rörelseschema på detta sätt. Nu är jag plötsligt inte längre begränsad till att springa omkring på stadens gator, utan kan i bästa King Kong-stil klättra upp på stadens skyskrapor och blicka ned över världen. Man blir helt enkelt ännu lite friare och till en början vill man bara hoppa omkring mellan byggnader och titta ned på de små, små människorna som irrar omkring där nere på marken.

För att ytterligare ge spelet en dimension är din agent unik för bara just dig själv. Om du till exempel kastar omkring mycket bilar kommer du bli starkare, medan en figur som skjuter mycket sakta bygger upp sitt sikte. Allt eftersom kommer du alltså att få en figur som skräddarsys efter vad du gillar, vilket är väldigt ovanligt för ett spel i denna genre. Det är för övrigt inte bara din figur som blir starkare utan du har givetvis ett tjänstefordon till ditt förfogande i rollen som superagent. Även det uppgraderas kontinuerligt och går från att vara en praktiskt taget vanlig kärra till att så småningom bli lika spektakulär som en viss Batmobil.

När jag spelade Crackdown imponerades jag över hur lättillgänglig spelkontrollen faktiskt var. Eldstriderna kändes bra och det var lätt att göra spektakulära saker som att skjuta sönder ett åkande fordons bensintank, slita upp en bil med civila i luften bara för att se passagerarna kasta sig ur den innan jag brutalt sulade iväg den mot en grupp skurkar och mejade ner hela skaror elakingar med maskingevär. För att illustrera hur det kunde se ut när man blivit starkare, fick jag även prova en av producenternas egna agenter. Då kunde jag med en välriktad spark få en personbil att flyga som en fotboll.

Dock hade en bättre fysik varit önskvärd, trots att Havoc-motorn används. Nu kändes det som att många föremål betedde sig som om de inte vägde ens hälften av sin riktiga vikt. Något jag hoppas ändras till den färdiga versionen. Annars förvånades jag över hur pass färdigt spelet ändå kändes när jag blickade ut över den 3,5 * 3,5 mile stora världen. Till exempel hade man redan lagt in spelets Achievments, vilket man betonade att man lagt ned särskild omsorg på. Idéerna hade man fått från de många Halo-fysikfilmer som dök upp efter det allra första Halo-spelet. Till exempel finns därför poäng att hämta för att raketbeskjuta fordon man själv kastat upp i luften eller för att falla från spelets högsta punkt till den lägsta.

Crackdown har ett väldigt säreget utseende som absolut inte kommer till sin rätt på bild. Visst kan den märkliga designen vara aningen grovt tillyxad, men i rörelse är spelet ändå riktigt läckert med starka färger, mycket liv och rörelse samt en till synes oändlig sikt – nästan helt utan laddningstider. Tyvärr tror jag ändå att utvecklarna trist nog hade tjänat mer på ett mer realistiskt utseende, nu kommer nog många att avfärda det bara utifrån att ha sett spelet på bilder.

Sammantaget är Crackdown ett spel som det är svårt att gissa framgångsprocenten på. Det kan verkligen bli både flipp eller flopp. Det som talar för det, är att det trots allt är väldigt kompetent folk som håller i trådarna, men frågan är om de lyckas sy ihop alla spelets många beståndsdelar till en riktigt njutbar helhet. Kortare stunder var det hur som helst underhållande att spela. Jag ser fram emot att få spela den färdiga versionen senare i höst för att se om Grand Theft Autos pappa Dave Jones har skapat ytterligare en superklassiker.