Star Wars: Squadrons

I Star Wars: Squadrons slungas du i in cockpit mitt i de brutala slutstriderna av Galactic Civil War i George Lucas älskade galax (den där som ligger långt, långt borta). Det är EA Motive som står för utvecklingen och levererar ännu ett digitalt äventyr bland stjärnorna. Den här gången är det emellertid en mer klassisk rymd-shooter fylld med X-Wings och Tie Fighters, samt strider fem mot fem strider och en berättelse som låter dig vara både rebell och Imperiepilot.

Om du, precis som jag, tyckte om de gamla Star Wars-rymdspelen från 90-talet, de rymdbaserade delarna i Battlefront II eller till och med rymdstrider från andra framstående serier såsom Elite - så tror jag detta kommer att vara något för dig. Jag fick nyligen chansen att provspela, och kan slå fast att Star Wars: Squadrons är en tuff nöt att knäcka. Vi snackar om en mångfacetterad upplevelse med nyans och djup som inte avslöjar alla hemligheter på första dejten. Resultatet är en brant inlärningskurva rejäla möjligheter att bli riktigt bra. Under de dryga tre timmarna jag spenderade med spelet, hann jag bara nosa på grunderna och med detta i bagaget utforska finesserna med rymdstrider medelst X-Wing.

Det viktigaste, och det jag nog gillade mest med Squadrons, var min skvadrons interiör. Kraften är uppenbarligen stark med EA Motives menydesigners och detta ger spelet en äkthet som jag tror kommer att vara nyckeln till dess framgång. Rymdstrider är en tämligen nischad genre, men Star Wars-licensen ger ändå Squadrons chansen att nå en bredare publik av spelare som kanske är beredda att doppa tårna i en genre de normalt inte skulle ta i med tång.

Spelet ger dig åtta olika skvadroner att spela, och dessa ligger närmare arkadkänsla jämfört med något som Elite: Dangerous, ett spel med vilket Squadrons delar några gemensamma funktioner. Å andra sidan har det betydligt mer under huven än Criterions roliga rymdstrider från Battlefront II, som såg bra ut - men kanske inte gav så mycket utrymme för nyanser. Kärnan i upplevelsen är spelkontrollen som låter dig rulla runt, åka upp och ner, flyga snabbt, tvärbromsa och i allmänhet navigera på ett sätt som känns följsamt.

Nästa spelmässiga skikt är att hålla reda på allt som händer på dina scanners samt fienden; att ha en bra positionskännedom är verkligen halva striden här. När du väl greppat detta, kommer vi till balansen av energi. Hur mycket ska gå till dina vapen, motorer och sköldar? Genom att lära dig att hela tiden justera detta optimalt, kommer du snabbt märka vilka piloter som har full koll och kan överraska sina motståndare med en avsiktlig skölduppladdning eller en överladdad laserkanon.

Jag har inget emot att erkänna att jag inte kom ens i närheten av den nivån under min första hands-on. Det var tillräckligt svårt att ens få grepp om spelkontrollen (jag försökte spela med mus + tangentbord till en början, men så småningom bytte jag till en Xbox-handkontroll eftersom jag kände att jag hade bättre kontroll över mitt skepp i trånga utrymmen). Men när de praktiska övningarna fortsatte, började saker och ting känns mer naturliga och jag kunde göra mer medvetna drag - de fungerade inte alltid men det berodde på piloten och inte spelet.

Min tid med Star Wars: Squadron började i storyns prolog. Det är det perfekta stället att komma in i spelet med en förlåtande introduktion till allt du behöver veta. Du börjar som en Imperiepilot på jakt efter upproriska flyktingar från Alderaan. Det blev snabbt en strid mellan min trupp och några rebeller, innan perspektivet vändes och jag introducerades för rebellkamraterna samt fick uppleva samma strid från andra sidan. Om detta är hur kampanjen sedan fortsätter, med kontrasterande uppdrag från båda perspektiven som sammanför två skvadroner, kommer jag bli mycket glad. Naturligtvis finns det narrativa begränsningar i denna genre, och utvecklarna kan bara göra så mycket från en cockpit med röster som matar dig med storyn genom ett headset, men jag bedömer att EA Motive gjort ett seriöst försök att leverera något minnesvärt.

När jag hade spelat klart prologen var det dags att pröva det mer avslappnade av de två flerspelarlägena: Dogfight. Detta är dödsmatch fem mot fem, och jag gillade det, även om vi spelade med obalanserade lag som gjorde det svårt att bedöma ordentligt. I de ögonblick där jag fick duellera med nybörjarkollegor, hade jag dock mycket roligt. När min trupp hamnade i numerärt underläge blev det dock snabbt väldigt svårt att göra något alls.

Squadrons huvudsakliga spelläge heter Fleet Battle. Här utspelas striderna i flera lager där jag och rotekamraterna skulle slå ut medhjälpare innan vi gav oss på fiendens flaggskepp. Vi spelade två matcher, vann den ena och förlorade den andra, men den övergripande strukturen gjorde att striderna böljande snyggt. De skiftande målen gör att man måste hålla sig ständigt alert och att vara på egna äventyr utanför uppdraget gör direkt att kamraterna får det svårt. Fleet Battle fick mig upphetsad över potentialen för ännu fler spellägen med lager på detta vis och varje strid hade sin egen fristående miniberättelse som lätt kunde sträcka sig över flera scenarier, som eskortering av konvojer och att sänka baser.

Men alla spellägen och snygga banor i världen kommer inte att hjälpa om inte spelbarheten finns här. Men att döma utifrån vad jag fått se, tycks EA Motive ha spikat grunderna. Det finns djup här som borde höja upplevelsen rejält och borga för lång hållbarhet, och temat gör underverk för spelets lockelse. Vi vet alla hur en Tie-Fighter eller en A-Wing ser ut och låter, och vi är alla välbevandrade i Star Wars efter decennier av rymdstrider.

För mig är de enda stora frågetecknen relaterade till upplevelsens bredd och hur saker och ting kommer att utvecklas. Dessutom är jag nyfiken på hur studion har kunnat skapa ett starkt narrativ på premisserna av en rymd-shooter. Lyckligtvis pekar allt mot en upplevelse som åtminstone kommer locka alla som någonsin har velat hoppa in en X-Wing och ta upp kampen mot Imperiet (eller rebellskum - om det är så du rullar - jag dömer inte).