Lost Planet

Redan under E3 insåg vi att Capcom hade en höjdare på gång i kommande Lost Planet. Riktigt hur bra det hade potentialen att bli insåg vi nog aldrig. Men efter några timmars spelande av en tidig version står det nu klart att Capcom redan i januari levererar ett spel som mycket väl kan bli ett av de häftigaste år 2007.

Alla ni som sett Paul Verhoevens actionfest Starship Troopers vet vad som vankas. Jag syftar på enorma svärmar av fullständigt överdimensionerade insekter fyllda med gult slem samt frenetisk action som gör att man lätt glömmer bort mindre viktiga saker som att andas. Ja, och ett evigt skjutande samt blytunga explosioner såklart. Allt det här innehåller Lost Planet nämligen i överflöd.

Som bara för att ge en extra krydda till anrättningen, har man förlagt spelets handling till en ogästvänligt iskall planet som människan misslyckats med att kolonisera. Nu bor här bara några små spillror kvar och en ytterst aggressiv ras av insekter har tagit över. Man spelar som Wayne, en ung man med minnesförlust vars enda minne är att hans far mördats. Han inser dock att han kan precis allt om vapen och slår följe med en utbrytargrupp för att tillsammans ha en chans att överleva i det karga klimatet.

Waynes specialkunskaper visar sig snabbt vara långt utöver de vanliga. Han kan nämligen fullt ut hantera spelets robotliknande rustningar, kallade Vital Suits. De har både olika vapenuppsättningar och egenskaper och vissa av dem kan även i bästa Transformers-anda förvandlas till något annat såsom en futuristisk snöskoter. Dessa Vital Suits tillför mycket till spelbarheten och ger Lost Planet en helt egen känsla som påminner om en lyckad befruktning av en västerländsk förstapersonsskjutare och en japansk robotsimulator.

Även kontrollupplägget är väldigt annorlunda och känns nästan mer besläktat med Panzer Dragoon Orta än moderna genrekamrater som Devil May Cry. Som bara för att verkligen skilja sig från mängden har producenten Keiji Inafune bestämt sig för att hedra sitt eget favoritspel från Capcom, nämligen NES-klassikern Bionic Commando. Därför har Wayne även en teleskoparm som gör att man på nästan Tarzan-liknande manér kan hoppa omkring mellan svårtillgängliga avsatser.

Själva krigandet är väldigt intensivt och Waynes vapen hinner aldrig svalna trots iskylan runt omkring. Man mejar hela tiden ned förvuxna insekter som anfaller i stora horder, rödbruna skorpioner, gigantiska daggmaskar (som dyker upp då man minst anar det) och malar i jumbojetstorlek. Och precis när man tror att man har sett allt överraskar Capcom med någon ännu märkligare insekt av gigantiskt format.

Det finns egentligen bara ett sätt att spela Lost Planet, och det är att storma fram likt ett ånglok. Att ta det lugnt och och metodiskt och spela taktiskt leder till att man, bokstavligt talat, fryser ihjäl. Insekternas gula slem är nämligen väldigt energirikt och man behöver det för att överleva. Därför gäller det att i ett så högt tempo som möjligt ta sig fram genom de ganska linjära banorna för att snabbt hitta nya fiender att fylla med hett bly.

Överhuvudtaget är striderna väldigt underhållande med helt sanslöst snygga explosioner och mängder av grymma vapen. Man står liksom i ett rasande inferno där det händer saker på varenda kvadratcentimeter av skärmen. Medan man själv sprutar ut kulor från sitt överdimensioner automatvapen, kommer fienderna emot dig från luften, marken samt till och med under marken. Wayne får det minst sagt hektiskt, men spelkontrollen är så klockren att det aldrig blir några problem.

Ändå är alla minnesvärda eldstrider med spelets tusentals dussinfiender bara aptitretare inför de extremcoola bossfighterna som Lost Planet bjuder på. För det är ju få saker som slår en bra bossfight såsom den mot hydran i God of War eller slaget mot cyborgen ovanpå luftskeppet i Ninja Gaiden.

Men där de flesta spel i bästa fall innehåller en eller två riktigt bra bossfighter, gödslar Capcom på med en ofattbart cool strid i slutet av varje bana. Allt är sådär välgenomtänkt och för tankarna till den gamla skolans spel där man hela tiden tvingades leta rätt på bossens svaghet för att sedan kunna nöta ned hans alltför långa livmätare. Ofta tar man sig an bossarna sittandes i en Vital Suit, en absolut nödvändighet för att dels kunna överleva alla smällar och dels för att kunna dela ut maximalt med hett bly.

En favorit är en strid mot en underjordisk jättekrabba (nej, inte den i Genji 2-demot) i en isgrotta. Han lever om och tar i så istappar rasar från taket, attackerar med klorna och brölar och det låter som om svenska flygvapnet har övning i mitt vardagsrum. Trots all rasande action, måste man hålla huvudet kallt. Skjuta av honom benen tills han är ofarlig och därefter ge sig på huvudet. Lättare sagt än gjort dock och striden har etsat sig fast som en av de häftigaste jag upplevt i ett spel.

Trots att Lost Planet har uppenbara kvaliteter, finns ett mycket stort hinder för spelet att överkomma. Jag tänker på genrekamraten Gears of War, som tagit alla grafiska gränser som finns och flyttat dem så långt fram att ingenting idag ens är i närheten. Lost Planet är ett mycket snyggt spel, även tekniskt sett. Men bredvid Gears of War ser det ut som ett tidigt Xbox 360-spel vid en jämförelse. Risken är alltså att många missar denna läckra actionkaramell på grund av detta.

Annars är Lost Planet ett riktigt snyggt spel, som ser klart bättre ut än det redan läckra demo som Capcom släppte under E3 i somras. Animationer, ansiktsuttryck, ljuseffekter, texturer, snöoväder, gigantiska monster (en del bokstavligt talat större än Globen) och allt annat ser fräscht samt genomarbetat ut. Trots att spelet framför allt utspelas i arktiskt klimat, varieras dessutom banorna ordentligt.

Bland annat får man utforska ruinstäder från den misslyckade koloniseringen och skjuta sig fram genom djupa grottor. Det finns till coh med banor som utspelas i stekheta omgivningar med eld från golv till tak. Lost Planet använder även fysikmotorn Havoc. Tack vare den kan man till exempel utlösa laviner eller döda fiender genom att skjuta ned objekt ovanför dem. Det enda som oroar är bilduppdateringen, som i den tidiga version vi fått spela inte var helt klockren när det haglade som mest effekter.

Några ord även om spelets omtalade multiplayer-stöd. Capcom siktar på att upp till 32 personer ska få kunna göra upp i spellägen som Elimination, Team Elimination, Post Grab och Fugitive. Allt som man kan göra i spelets story, går även att göra i multiplayer. Speciellt teleskoparmen lär innebära en hel del vansinne och medföra att man får tänka på ett nytt sätt.

Dessutom avslöjade spelets producent, Keiji Inafune, för Gamereactor att han planerar rejält med nedladdningsbart material till Lost Planet. Redan i spelets samlarutgåva kommer två extra multiplayer-banor att följa med, vilka några månader senare kommer att göras tillgängliga för nedladdning. Utöver det kan vi räkna med ännu fler banor, vapen, kanske någon ny Vital Suit och liknande.

Lost Planet har kort sagt potentialen att bli ett riktigt, riktigt bra actionspel. Det enda nuvarande frågetecknet är det omtalade multiplayerläget som vi ännu inte kunnat hårdtestat, samt om Capcom hinner få bukt med den ojämna bilduppdateringen som i denna tidiga version lämnar en del att önska. Lyckas de åtgärda detta samt skapa ett balanserat och varierat multiplayerläge kommer Lost Planet med största sannolikhet att regera. Capcom framstår alltmer som Microsofts i särklass viktigaste japanska partner sedan Tecmo tappat stinget.