Förtvivlan fyllde den unges sinne
Förtvivlan för dåtiden
Förtvivlan för nutiden
Förtvivlan för framtiden

En tår rullade ner för hans kind
Han tänkte på sitt liv
Alla motgångar haft
Han kunde inte längre samla kraft

Med ögon sprängda av tårar
Med ett hjärta fyllt av sorg
Tog han ett steg utåt
Och lämnade denna värld

Djupt in i öknen en gubbe bo
Han bor i en oas, du behöver en bro
för att till hans pyramid komma
där kokospalm och kaktus blomma.
Han har sju dromedarer, fina som få
om du behöver, du får låna en då
om du lämnar tillbaks dem sedan
om du inte betalt en tia redan
för då du den köpt
och vad du vill att de ska heta, till det är den döpt.

En tanke jag har.
Med kniven jag drar.
En gyllene kniv.
Och tar mitt liv.
Lämnar denna Jord.
Sovandes i blod.
Känslor jag får.
Men aldrig förstår.
Ty livet är min vän.
Och jorden mitt hem

Tillagt 2007-04-30 19:42:
Ser en ängel falla ner.
Från himlen en gnistrande juvel.
Landar mjukt i glänsande snö.
Lägger sig ner för att dö.
Ängeln förvisad av gud.
Ger inte ifrån sig ett ljud.
Ligger tyst i denna iskallan natt.
Och glittrar som den skönaste natt

Goddamn, kom med en icke självmords dikt, snälla, innan jag tar tag den gyllene kniven och skär halsen av någon >_<.

Jag gråter när ingen ser.
Gråter för att jag inte orkar mer.
Vill bara förklara mitt liv med några ord.
Innan jag lämnar denna jord.
Så ni kan veta hur det var jag kände.
Hur jag väntade på lyckan som aldrig återvände. Gråter varenda dag.
Men aldrig någon frågar hur det egentligen är fatt.
Inte ens familj man längre har.
Alla bara ljuger, sviker och bedrar.
Orkar inte försöka le och se.
Vad meningen med livet egentligen e.
Att lämna en del känns svårt.
Men mitt liv är helt enkelt för hårt.
Jag har försökt glömma mina tårar.
Men ständigt runt omkring mig folk mig sårar.
Det känns som jag snart ska få panik.
Om någon bara kunde höra mina skrik.
Och du från min sida vek.
Jag tog det som ett stort svek.
Om någon bara visste min smärta.
Den jag känner i mitt hjärta.
Men vad som än händer.
Vet jag att jag aldrig återvänder.
Så nu tar jag ett kliv.
Och tar mitt liv.
Tar tabletter och lägger mig ner,
För att aldrig vakna mer.

Det onda flyger
genom vårens skymning
Elden brinner

Hördu Frazze, dikter blir inte bra för att de handlar om ett tungt ämne och enligt min mening är kort bättre än långt.

Och så kommer hon med en pistol
Medans du log
Log så mycket du kunde
Överlevde annars du inte hade
Döden har dig
Döden har mig
Döden har oss allihop

Hördu viktor jag skrev den av depressions ångest

Jag gråter när ingen ser.
Gråter för att jag inte orkar mer.
Vill bara förklara mitt liv med några ord.
Innan jag lämnar denna jord.
Så ni kan veta hur det var jag kände.
Hur jag väntade på lyckan som aldrig återvände. Gråter varenda dag.
Men aldrig någon frågar hur det egentligen är fatt.
Inte ens familj man längre har.
Alla bara ljuger, sviker och bedrar.
Orkar inte försöka le och se.
Vad meningen med livet egentligen e.
Att lämna en del känns svårt.
Men mitt liv är helt enkelt för hårt.
Jag har försökt glömma mina tårar.
Men ständigt runt omkring mig folk mig sårar.
Det känns som jag snart ska få panik.
Om någon bara kunde höra mina skrik.
Och du från min sida vek.
Jag tog det som ett stort svek.
Om någon bara visste min smärta.
Den jag känner i mitt hjärta.
Men vad som än händer.
Vet jag att jag aldrig återvänder.
Så nu tar jag ett kliv.
Och tar mitt liv.
Tar tabletter och lägger mig ner,
För att aldrig vakna mer.

Jävligt fin tycker jag!

Tack pantflaska

Tack pantflaska

Vad menar du med ? Det jag tycker betyder det ingenting. Nänä, säger du de så.

Oj nej men den bara hamnade där!
Tack Pantflaskan

Oj nej men den bara hamnade där!
Tack Pantflaskan

Varsågod. Och lugnt jag skoja bara!

Skriv en dikt du med Pantflaska

Luna, min älskare

Mörkret har fallit över oss
Jag ser upp mot himlen
Månen, min älskare ser ner på mig
Hon sveper in mig i hennes sken
Hon omfamnar mig i hennes grep
Hon vakar över mig
Luna min älskare, lämnar aldrig mig.

vacker

Jag kommer aldrig till himmelen
Du möter mig med din blick
Dina ögon som ser rätt igenom mig
Du dissekerar mig med ett ögonkast
Mina djupaste hemligheter slipper ut
Jag vill kunna se dig som du
Kan se mig
Jag vill att du ska se på mig
Som jag ser på dig
Varje ord du yttrar
Ger mig ny kraft
Som du med ens rycker bort
För det är inte till mig du talar
Det är inte mig din röst är ämnad för
Jag vandrar i ditt universum
Ett där du är alltet
Ett där jag bara är en skugga
För mig är du luften jag andas
För mig är du anledningen till fortsatt liv
För mig är du himmelen
Jag kommer aldrig till himmelen

Jag vässar min penna
Ni vässar era svärd
Jag tar upp mitt block
Ni tar upp era vapen
Jag osäkrar mitt sinne
Ni osäkrar era gevär
Jag låter mina tankar falla
Ni låter era bomber falla
Jag skriver tills min penna glöder
Ni skjuter tills era pistolmynningar glöder
Jag signerar mitt verk med Fred
Ni skyller erat verk på fred

Behind the ceeling

I have this kind of special feeling,
it's an kind of hidout behind the ceeling,
it's a quiet place,
far away from that angry face,
waiting for me nextdoor,
just waiting to put me down on the floor.

(Felstavat jag vet, var länge sedan jag skrev den)

Och så en nu lite snabbt så här på "kvällen"

The well

Well, it isn't what you expected,
don't mind, you would still have gotten rejected,
your hands are bleeding,
the worms are feeding,
your nails are scraping,
the meal is shaping,
your strength is failing,
the boat is sailing,
your eyes are shut,
the final brick is cut.

Tycker att det är roligare att skriva på engelska.

Den sista Skaldetråden... Jag som minns den första... Ack va länge sen det var... *suckar dramatiskt*

Ursäktar för bump mina kära forumiter men den här tråden får inte dö så länge jag amatördiktar.

The Ultimate Tale

Good songs are the even weight on the scale
The very difference between love and sorrow
So this is why I'll tell you the ultimate tale
Of the love that leaves us tomorrow

We met in the rainy sanctity of the havens
Enthralled by a lie we made
A lonely night as we were ensnared by ravens
And the soothing tranquility of the moons shade

The dusky dark was all we ever needed
A cool shadow and two searching souls
And on our lonely hearts Amor feeded
To reach his own private goals

And oh how red seemed the wine
As it ran down and enhanced my lust
And I started to feel quite fine
As I was crushing the last of her trust

And in her eyes I felt
How love became to fear
And no matter the lashes of my belt
She didn't come too near

Please tell me now you son of the falling
Just how and where I went wrong
When suddenly nothing mattered except for the calling
Of the demon that lingered far too long

And as wile as her heart
Was the river that stole her last breath
Holding her down was not the finest of art
And I cried with the river as she left

And now we both walk the loneliest of trail
The money, the coffin I had to borrow
They meant nothing as the clerk asked for a final tale
Of my life that is buried tomorrow

Vissa grammatiska fel. Den första dikten jag skrev.

Tillagt 2007-10-18 17:57:
Detta känns inte som GR's mest aktiva tråd. Fast visst. Jag slänger upp ett par till.

Chew on this:

http://www.youtube.com/watch?v=TlI4IN03Obg

Jag tänker för mycket

Kan du begränsa din oro?
Kan du begrava dina tankar?

måste sluta med det
sluta
sluta

Dina oönskade minnen
Håller fast i dig

sluta
sluta

Som om du vore vilse
Som om ljuset i dina ögon falnade

sluta
...
snälla?

Hoppas med mig att morgondagen aldrig kommer