Citerar Insidious:
En ateist satt bredvid en liten flicka på ett flygplan. Han vände sig mot henne och sa:
"Vill du prata en stund? Flygresan går snabbare om man tar pratar med någon."
Den lilla flickan, som just hade börjat läsa en bok svarade den främmande mannen:
" Vad vill du prata om då?"
"Åh, jag vet inte,vad sägs om att det inte finns någon Gud, himmel, helvete eller liv efter döden?"
sa ateisten med ett finurligt leende.
"OK", sa flickan. "Det skulle vara intressant att prata om det, men låt mig ställa en fråga först:
En häst, en ko och ett rådjur äter alla gräs. Varför bajsar då hästen klumpar, kossan stora blöta blajor och rådjuren små hårda kulor?"
Ateisten, uppenbart förvånad över den lilla flickans intelligens, tänker ett tag och säger: "Hmm, ingen aning!"
Flickan sade:"Känner du dig verkligen kvalificerad att diskutera om Gud, himmel och helvete och livet efter döden om du inte vet ett skit?"
Och så återvände hon till sin bok.

Ironin är gränslös. Vilka är det egentligen som talar om Gud, himmel och helvete utan att ha en aning om vad de snackar om?

Tillagt 2011-11-09 01:24:
Citerar Insidious:
Vilket av ovanstående är bäst? Bättre att leva o som att det finns en Gud o sen få reda på det motsatta, än att leva som att de inte finns o få reda på att de fanns. Om du frågar mig så använder vi första. Det är även mycket smartare ;)

Två saker är mycket tydliga utifrån ditt svar:
1) Antingen läste du inte vad jag skrev eller så förstod du det inte.
2) Du såg inte videoklippet jag länkande till som fullständigt krossade ditt argument.

Haha, nej. Du fattar visst inte. Det är mer "sunt förnuft" på första alternativet än på det andra.

Jailbird - Hur påverkas en människas värdering av tiden på jorden ifall denne tror att ett liv, långt mycket bättre än det nuvarande, väntar på andra sidan döden? Man kan även fråga sig hur religiös tro av denna typ påverkar människors värdering av andras liv.

Visst kan man uppskatta och ha kul i ett liv som aldrig tar slut, men tiden i sig är då ingenting man värdesätter.

Resonerar man så så kommer man ju fram till slutsatsen att livet blir mer och mer värt ju närmare graven man kommer. Och detta kan mycket väl vara sant. Men jag är 22 år. Jag går knappast och tänker på döden dagarna i ända, och jag skulle lika gärna kunna vara odödlig. Ändå finner jag mitt liv meningsfullt.

Så kanske är tiden en faktor, men jag vet inte om den är den avgörande faktorn för mig.

Det är klart att vet man att man är döende* så lär tiden man har kvar kännas rätt så viktig. Det samma med extremsportare som lever "on the edge". Kanske är vad de gör roligt för att de utmanar den egna dödligheten och på så sätt emulerar att de har mindre tid kvar.

*Vi är ju alla döende, men tänker förstås att man vet att man inte har mycket tid kvar.

"I would rather live my life as if there is a God and die to find out there isn't, than live my life as if there isn't and die to find out there is."

Du bör se länken som Witch King länkade eller åtminstone läsa på om vad Pascal's Wager handlar om.

Kan konstatera att medan du väljer att lägga vikt på ett eventuellt efterliv så väljer jag att lägga vikt på lågoddsaren i ekvationen. Nämligen att vi vet att vi har ett liv just nu. Varför då leva i de mentala bojor som det dogmatiska tänkandet skapar i hopp om att det finns ett efterliv istället för att skapa sitt eget paradis här på jorden.

Finns det verkligen något som gör platsen dit man kommer efter döden så åtråvärd att den inte är försumlig när det kommer till att leva ett lyckligt liv här och nu?

Pascal's wager skulle också kunna formuleras så här: Du ställs inför två alternativ: A = Du erhåller 100.000 kr av mig här och nu. Samt B = Om du avstår från dessa 100.000 kr här och nu, lovar jag dig att du EFTER DIN DÖD, som nyuppstånden till nytt liv, i stället ska få 100.000.000 kr att disponera fritt efter eget skön.

Vilket väljer du? Alternativ A är garanterat på så vis, att man VET att det alternativet existerar på riktigt. Alternativ B är ett alternativ vars existens(berättigande) bygger ENBART på TRO, inte på vetande/visshet.

Man kan också resonera så här: ALTERNATIV A: Du (som är muslim) lånar ut 100.000 kr till mig (som också är muslim). Du vill ha en ersättning motsvarande 5 procent (även om du inte får kalla denna ersättning för penningränta). 5% = 5.000 kr per år som lånet löper.

ALTERNATIV B: Jag kommer med ett motförslag till dig. Jag säger: Om jag får låna dessa 100.000 kr av dig men samtidigt slipper betala ränta på lånet medan jag lever här på jorden, LOVAR jag dig dyrt och heligt att i nästa liv ska du som kompensation för att du inte erhöll någon ränta (medan jag levde här på jorden) i stället ska få 100.000.000 kr av mig på ett bräde när vi möts i Paradiset.

Om långivaren säger att han inte behöver pengar i nästa liv, eftersom han räknar med att leva i det islamiska Paradiset (där kost och logi är gratis för den Allahtroende), kan låntagaren i stället lova långivaren att ställa upp som dennes privata butler/tjänare där i Paradiset. Eller något sådant.

Behovet av tjänare är nämligen stort i Paradiset. Sålunda utlovas en muslim som kommer till Paradiset att han kommer att tilldelas MINST 80.000 slavar som kommer att tjäna honom i evighet. Jag citerar (från http://www.answering-islam.org/svenska/islam/allah-och-islam/par
adisetiislam.html ):

"Abu Sai'd berättar att Allahs budbärare sa: 'Den person som kommer att vara i den lägsta graden i Paradiset kommer att få 80.000 tjänare och 72 fruar. Ett palats gjord av pärlor, smaragder och rubiner kommer att byggas för honom [vars längd och bredd ] kommer att vara liksom avståndet mellan Al-Jabiyah (en stad i Syrien) och Sana' (en stad i Jemen)." [vår översättning] (sid.45)

OCH JAG VILL MENA ATT om man behöver ett minimum av 80.000 tjänare PER PERSON i Paradiset, ja då lär man nog inte tacka nej till ännu en tjänare.

SÅ OM MAN tolkar Pascal's wager på det vis som Insidious gör, ligger det nära till hands att välja alternativ B. Ty Pascal's wager handlar inte bara om att man väljer ett av alternativen "för säkerhets skull" utan det handlar också om vilken trovärdighet man tillmäter de båda alternativ som man har att välja mellan.

Om ett av alternativen har trovärdigheten NOLL, måste det logiska valet bli att man väljer det andra alternativet (förutsatt att dess trovärdighet är större).

I mina exempel här ovan kan alternativ A sägas ha trovärdigheten 100 procent. Trovärdigheten vad gäller alternativ B beror på vilken tro (på det alternativet) man har. Normalt väljer man det alternativ som har högst trovärdighet. Trovärdigheten vad gäller alternativ B kan variera mellan 0 och 100 procent. BARA om man tillskriver alternativ B trovärdigheten 100 procent, blir trovärdighetsgraden densamma mellan de båda alternativen. Men OM man tvivlar det minsta på alternativ B (dvs trovärdigheten är mindre än 100 procent), då är det inte självklart att man ska välja alternativ B före alternativ A.

I Insidious' fall tror jag att han uppskattar att trovärdigheten för alternativ B också är 100 procent. I så fall kan jag förstå varför han väljer alternativ B framför alternativ A. Fast det förutsätter förstås att Insidious också anser att ett EVIGT liv i Paradiset är något positiv och eftersträvansvärt.

Jag är inte helt säker på att ett EVIGT liv i alla situationer är ett bättre och mer eftersträvansvärt alternativ än ett tidsbegränsat liv (se diskussionen här ovan i gudstråden). Alltför få synes ha försökt sätta sig in i vad ett EVIGT liv egentligen innebär. Ett evigt liv i Paradiset måste inte per automatik innebära evig lyckokänsla. När man har gjort allt som man rimligen kan tänka sig att vilja göra, vilket blir fallet om ens liv är evigt, är det också rimligt att tänka sig att man faktiskt blir blasé. Jag tror att herr Witch King har varit inne på detta i sina inlägg här ovan. En extra tusenlapp uppfattas som värdefullare av en som saknar pekuniär rikedom än samma tusenlapp uppfattas av den som redan är miljardär och inte vet vad han ska göra med den extra tusenlappen.

"I would rather live my life as if there is a God and die to find out there isn't, than live my life as if there isn't and die to find out there is."

Såhär ser jag på saken:

Om Gud finns och ifall han är allsmäktig, så bör man utgå från att allt är i sin ordning, och det finns ingen egentlig anledning att anpassa sitt liv efter Gud, när Gd redan konstruerat ditt liv på sättet han önskar. Om du lever ett liv i förnekande eller rentav ovetskap om Gud - så är detta inget annat än Guds vilja.

Om Gud inte finns, så gäller samma sak. Teologin är oväsentlig. Världen är ren perfektion med eller utan Gud. Det krävs varken erkännande eller förnekande av Gud för att leva livet till fullo.

Haha, nej. Du fattar visst inte. Det är mer "sunt förnuft" på första alternativet än på det andra.

Men nej! Det är oförnuftigt att tro på helt fantastiska påståenden som inte är mer än mycket dåliga gissningar! Även om det finns en eller flera gudar betyder inte det att man får det bättre i nästa liv bara för att man tror på eller dyrkar dessa! Det skulle lika gärna kunna vara tvärt om!

Kanske är detta liv ett test precis som du tror, men ett test där gudar sorterar ut människor som klarar av att leva i en värld utan att förstöra den och istället leva i fred och harmoni med miljön och andra varelser. De människor som gudarna anser värdiga kommer efter att de dött till ett paradis som bara kan förbli ett sådant om det förvaltas av människor och djur som lärt sig att se varandra som jämlikar och som inte delar in sig religiösa eller andra onödiga grupperingar. Om jag underkastar mig din Gud kommer jag med andra ord inte in i detta paradis. Istället återföds jag kanske som en kvinna i Saudiarabien och fortsätter att återfödas tills jag klarar av att leva i paradiset utan att förstöra det.

Resonerar man så så kommer man ju fram till slutsatsen att livet blir mer och mer värt ju närmare graven man kommer. Och detta kan mycket väl vara sant. Men jag är 22 år. Jag går knappast och tänker på döden dagarna i ända, och jag skulle lika gärna kunna vara odödlig. Ändå finner jag mitt liv meningsfullt.

Visst är det så. Min ursprungliga formulering var inte heltäckande. Visst kan man uppskatta sitt liv även om man tror att man är odödlig men desto mer dödlig man inser att man är, desto mer tror jag av egen erfarenhet att man uppskattar tiden man har på jorden.

Jag uppskattade och värderade mitt liv under gymnasiet, under den period då jag trodde på reinkarnation - tron att jag hade oändligt med liv. Men när jag var ärlig mot mig själv och insåg att det inte finns någon bra anledning att tro att så är fallet och jag insåg att detta liv mest troligt är det enda jag någonsin kommer ha så värderade jag mitt liv högre än vad jag gjorde tidigare.

Alla som kommer in på ämnet.

Hur ofta hör du icke-troende predika att det inte finns någon gud jämfört med hur många som säger motsatsen?

En sida är ofantligt mer högmodig än den andra.

Jag vet inte riktigt om metaforen håller längre. Du menar alltså att alla uppskattar livet mer när man närmar sig döden eller?

Det finns många, många faktorer till varför människor uppskattar sina liv men medvetenhet inför att livet inte är oändligt är en solklar faktor i min bok.

Hur ofta hör du icke-troende predika att det inte finns någon gud jämfört med hur många som säger motsatsen?

En sida är ofantligt mer högmodig än den andra.

Jag har uppfattat det som precis tvärtom.

Det finns många, många faktorer till varför människor uppskattar sina liv men medvetenhet inför att livet inte är oändligt är en solklar faktor i min bok.

Jag håller inte med. Vet inte vad mer som finns att säga i ämnet.

Jag anser att längtan efter odödlighet, om så bara genom en mekanism som kallas för reinkarnation (men även, exempelvis, genom ett EVIGT liv i himmelriket/Paradiset), bygger på en rad missförstånd och är dåligt genomtänkt.

Det är inte minst en fråga om tillgång på resurser. Dvs även resurserna måste vara oändliga, om man längtar efter ett evigt liv.

Man kan se evigt liv ur, förslagsvis, denna aspekt: I så fall måste antalet människor som kan leva här på jorden ha en övre gräns ity att resurserna annars inte räcker till eller, i värsta fall, tar slut, vilket leder till total kollaps och död för i princip alla.

Då måste man fråga sig varför just vi X miljarder människor som lever i dag ska leva vidare (sedan vi nått maximitaket för hur många som kan/får leva här). Befolkningspyramiden kommer att se helknasig ut. En pyramid som 100 år senare kommer att ha en bas med bredden NOLL (= antalet människor födda innevarande år = o), dvs i praktiken startar denna knasiga befolkningspyramid med basen = 100 år gamla individer = de som är yngst.

Om 10.000 år kommer samma befolkningspyramid att vara ännu knasigare. Då kommer det alltså att saknas individer i åldern 0-10.000 år. De yngsta kommer att vara 10.001 år gamla.

Det hela är absurt så det förslår.

För övrigt: I en sådan värld måste man också fråga sig om det är möjligt att gå från ett nuläge till ett evighetsläge. Jag menar så här: Om en Gud skulle stå upp och säga att Han vill ge oss evigt liv, då måste Han lösa frågan med att rekonstruera våra kroppar, ty i varje sekund vi lever här på jorden är det alltid några som ligger sjuka i influensa, är döende i cancer, eller är nyfödda etc. Dvs Gud kan inte frysa detta tillstånd och mena att detta ska vara fallet i all evighet, dvs att den influensasjukes hosta och snuva ska bli evig, att den cancersjuke ska ha eviga cancerplågor, att det nyfödda spädbarnet ska sakna språklig förmåga och förmågan att vara "rumsren" i all evighet etc.

Alltså måste Gud rimligen lösa detta genom att först DÖDA alla som ska ha evigt liv ity att nuvarande kroppar är ofullkomliga. Därefter ska samma Gud ge dem Han just har avlivat var sin ny - och fullkomlig - kropp. En kropp som måste ha egenskapen att INTE kunna åldras. Dvs Gud måste i så fall, för att åstadkomma omväxling, skapa ett antal olika åldrar, säg folk som är 25, 30 och 35 år gamla. Sedan får dessa individer förbli 25, 30 eller 35 år gamla i evighet.

Gud måste också i ett sådant fall begränsa antalet sådana skapade individer, eftersom även deras mängd inte kan vara oändlig. Först därefter kan situationen "frysas", dvs göras oföränderlig av Gud.

Det står då klart att en rad positiva njutningar som finns i dag inte kan få vara kvar, vilket betyder att njutningskoefficienten i denna skapelse inte kan vara maximal. Exempelvis kan man i en sådan värld inte njuta av att skaffa sig en avkomma (maximitaket är redan nått). Man kan inte äta vad för slags mat som helst (risk för viktuppgång). Gud behöver uppfinna mat som inte ger upphov till gasbildning eller bajs. Gud behöver skapa kläder som aldrig går sönder eller slits ut.

Vi lär oss att den judeokristna och islamiska guden behöver en egen vilodag ibland. Det innebär att om inte allting i detta himmelrike/Paradis är statiskt/oföränderligt, måste det tära på Guds krafter att hålla skapelsen i gång. så OM Gud satsar på att maximera de evigt levande människornas lycka, kommer Gud själv att få ett helvete och behöva ta sig vilodagar då och då. Dvs Guds eget liv blir submaximalt.

För övrigt kan man inte maximera - dvs sätta ett tak för - lyckan. Lyckan måste rimligen alltid vara total, annars kommer resultatet bli att man som människa längtar efter ytterligare lycka (så kallad tillvänjningseffekt). Om då Gud mixtrar med hjärnan så att dess belöningssystem och lyckoupplevelsesystem fungerar annorlunda än de gör hos oss dödliga jordemänniskor, kommer man snart till en punkt då vi måste fråga oss om de nya människor som Gud skapat med evigt liv verkligen ska kallas för människor. Kanske ska den sortens människor snarare kallas för robotar eller dylikt?

Kort sagt: Jag tror det blir inihelvete svårt, även för en Gud, att ge varelser med tydliga drag av jordemänniskor och med egenskaper som är karakteristiska för oss jordemänniskor ett evigt liv som dessutom är lyckligt.

Och vem önskar sig ett olyckligt evigt liv? Och förresten. Behövs inte olycka som kontrast till lycka? Dvs om bara lycka finns, och inte olycka, då kommer lycka ju att bli det enda möjliga tillståndet = normaltillståndet. Då försvinner ju en hel del av poängen med lyckokänslan.

En ateist satt bredvid en liten flicka på ett flygplan. Han vände sig mot henne och sa:
"Vill du prata en stund? Flygresan går snabbare om man tar pratar med någon."
Den lilla flickan, som just hade börjat läsa en bok svarade den främmande mannen:
" Vad vill du prata om då?"
"Åh, jag vet inte,vad sägs om att det inte finns någon Gud, himmel, helvete eller liv efter döden?"
sa ateisten med ett finurligt leende.
"OK", sa flickan. "Det skulle vara intressant att prata om det, men låt mig ställa en fråga först:
En häst, en ko och ett rådjur äter alla gräs. Varför bajsar då hästen klumpar, kossan stora blöta blajor och rådjuren små hårda kulor?"
Ateisten, uppenbart förvånad över den lilla flickans intelligens, tänker ett tag och säger: "Hmm, ingen aning!"
Flickan sade:"Känner du dig verkligen kvalificerad att diskutera om Gud, himmel och helvete och livet efter döden om du inte vet ett skit?"
Och så återvände hon till sin bok.

HAHAHAHA! Den är verkligen en sån som drar dina smilband!

Om jag säger såhär, visa mig din guds bajs så kan jag nog komma fram med en fysiologisk förklaring till varför det ser ut som det gör, vilket är möjligt i fallet ovan då man vet hur dessa djur fungerar. Hur bajsar din gud? Oh, right, han har inte visat sig än...

Japp, han finns. Och han heter Petter Hegevall.

Jag har uppfattat det som precis tvärtom.

Utveckla gärna.

Utveckla gärna.

Jag har hört folk säga (på forum och irl) att religion är skadligt för samhället och att det inte finns någon sanning i någon religion fler gånger än jag har hört motsatsen.

Jag har hört folk säga (på forum och irl) att religion är skadligt för samhället och att det inte finns någon sanning i någon religion fler gånger än jag har hört motsatsen.

Du har aldrig varit på högmässa eller sett på amerikansk tv?

Högmod i detta fall är att påstå saker om efterlivet som ingen människa kan veta någonting om. Att ifrågasätta extraordinära påståenden likt dessa är inte högmodigt.

Att religion har många skadliga inverkningar på samhället kan man demonstrera men att gud existerar och vill att vi ska göra de saker som religiösa ledare påstår har ingen lyckats demonstera.

Citerar Witch King:
Utveckla gärna.


Jag har hört folk säga (på forum och irl) att religion är skadligt för samhället och att det inte finns någon sanning i någon religion fler gånger än jag har hört motsatsen.

Känner igen mig i det du säger. Alla religiösa jag känner anser att deras religion hör till privatlivet och de talar mycket sällan om det, medan jag hör ateister fördumma troende varannan dag. I Sverige är det ganska klart vilka som är högmodiga.

Känner igen mig i det du säger. Alla religiösa jag känner anser att deras religion hör till privatlivet och de talar mycket sällan om det, medan jag hör ateister fördumma troende varannan dag. I Sverige är det ganska klart vilka som är högmodiga.

+1

Högmod i detta fall är att påstå saker om efterlivet som ingen människa kan veta någonting om. Att ifrågasätta extraordinära påståenden likt dessa är inte högmodigt.

Att religion har många skadliga inverkningar på samhället kan man demonstrera men att gud existerar och vill att vi ska göra de saker som religiösa ledare påstår har ingen lyckats demonstera.

+3

Citerar Jailbird:
Citerar Witch King:
Utveckla gärna.


Jag har hört folk säga (på forum och irl) att religion är skadligt för samhället och att det inte finns någon sanning i någon religion fler gånger än jag har hört motsatsen.


Känner igen mig i det du säger. Alla religiösa jag känner anser att deras religion hör till privatlivet och de talar mycket sällan om det, medan jag hör ateister fördumma troende varannan dag. I Sverige är det ganska klart vilka som är högmodiga.

+5!

Tillagt 2011-11-09 19:24:
WK: Jaså? Men vilken tror DU skulle vara det mest förnedrande att vara med om?

1) att leva som att det inte finns någon gud och sedan dö, och bli återupplivad och få reda på att det faktist fanns en

eller

2) att leva som att det finns en gud, och att sedan dö, men aldrig bli återupplivad pga. att gud aldrig fanns. Vem känner förnedring o ånger? Den som är död som inte känner ett skit, eller DU som återuppväcks?

Vem känner förnedring o ånger?

Den som trodde något utan någon som helst rationell anledning att tro på det? Alltså sistnämnda. Att inte sålla sig till sin familjs religion bara för att det är tradition. Tänka själv och så.

Den här länken, http://www.answering-islam.org/svenska/islam/allah-och-islam/par
adisetiislam.html , har stor bäring på den diskussion vi har just nu här i gudstråden. Inte minst kan den bidraga till det där resonemanget om lycka som jag förde i slutet av mitt förra inlägg här ovan i gudstråden.

Jag menar bland annat att lycka som en odelat positiv upplevelse dels kräver närvaro av olycka (för att man så att säga tillfullo ska inse lyckan med lyckan) och dels kräver att alla aspekter av lyckobegreppet måste, iaf bör, finnas för handen (ty saknar man någon lyckoaspekt kan lyckan inte bli total; fråga en barnlös miljardärkvinna som har allting utom ett eget barn; i minst 99 fall av 100 skulle den sortens kvinna gärna satsa några miljarder kronor på att kunna få ett eget barn).

Saknas upplevelser av olycka i himmelriket/Paradiset, blir lycka det normala (= alldagliga) tillståndet och mister då en stor del av sitt positiva upplevelsevärde.

Saknas vissa lyckoaspekter i himmelriket/Paradiset, exempelvis lyckan att få bli mamma eller pappa till ett litet barn, måste Gud utplåna/deleta den känslan (eftersom den är oförenlig med ett statiskt liv i himmelriket/Paradiset). Först då kan de människor som lever i himmelriket/Paradiset slippa känna längtan efter ett barn. Fast detta rimmar dåligt med det som sägs om livet i himmelriket/Paradiset. Vi får lära oss att de som lever där kommer ihåg sina släktskapsrelationer från jordelivstiden. Dvs då måste de rimligen fråga sig varför de inte kan få skaffa barn även här i himmelriket/Paradiset.

En annan viktig aspekt vad gäller upplevelse av lycka är tillvänjningseffekten. Wienerbröd nr 100 smakar helt enkelt inte lika gott som wienerbröd nr 1, som därtill ätes på fastande mage. Redan efter wienerbröd 10-15 inträder nog en mättnadseffekt, och den som har ätit 15 wienerbröd på raken är nog villig att skänka wienerbröd nr 16-20 till någon annan (om han nu inte vill de ska slängas i soppåsen).

Det islamiska Paradiset är i hög grad knullfixerat. Även i det avseendet föreligger en tillvänjningseffekt. Den som knullat 100 jungfrur varje morgon i 150.000 år eller så, kan väl knappast se fram emot att få göra det ånyo kommande dags morgon. I alla fall inte se fram emot det lika glödande och längtansfullt som fallet var den allra första tiden i Paradiset. I ekonomiska sammanhang talar man om marginalnytta, och detta begrepp är lika tillämpbart inom lyckoforskningen. Typ äger du redan 24 bilar, blir värdet av en bil nr 25 i din ägo inte lika högt som du tyckte att förvärvet av bil nr 1 innebar.

Avslutar med några tänkvärda citat ur den där artikeln om förhållandena i det islamiska Paradiset som jag inledde detta nya inlägg med:

Texten säger att män njuter mer av att ha samlag med jungfrur och därför kommer kvinnorna i paradiset att vara just det. [Redan det påståendet innebär att människan i Paradiset har kvar sin förmåga att skilja på sex och sex. Ett jungfruknull uppfattas alltså som härligare än att vispa runt med kuken i en fitta som, för att travestera den stora italienska tänkaren Silvio Berlusconi, har gått laget runt ("La patonza deve girare").

Tillbaka nu till artikelcitaten: Faktum är att kvinnorna inte bara kommer att vara jungfrur en gång och under en viss tid, utan de kommer att förbli jungfrur. En man kommer att ha samlag med en jungfru och sedan kommer Allah att göra henne jungfru igen och återigen:

"Abu Hurayrah berättar att Allahs budbärare blev tillfrågad, 'Kommer vi att ha sexuellt umgänge i Paradiset?" Han svarade, "Jag svär vid den i vars händer mitt liv är, ja. [Samlag kommer att förekomma med] hårt driv. När en av oss fullbordar ett samlag med sin fru, då kommer hon ännu en gång blir en oskuld och ren kvinna." [vår översättning] (sid.49)

Muhammed säger även att varje man kommer att ha styrka till att kunna ha sex med 100 jungfrur varje morgon:

"Abu Hurayrah berättar att Allahs budbärare blev tillfrågad, 'Kommer vi att ha sexuellt umgänge med våra fruar i Paradiset? "Han svarade, 'En person kommer att ha samlag med 100 jungfruar på en förmiddag.'" [vår översättning] (Sid.49)

Muhammed säger även att en man kommer att ha sex med en av sina kvinnor i 40 år utan att hans könsorgan faller ner:

"Haytham At-Tai och Salim bin A'mir berättar att Allahs budbärare blev tillfrågad om samlag i Paradiset. Han sa: 'Det kommer att vara med en stark vilja och en penis som inte tröttnar. Definitivt, en person kommer att ha sex med en kvinna i 40 år. [Under denna tid] kommer han inte att röra sig bort och inte heller kommer han att tröttna. Han kommer att ha så mycket samlag som hans själ önskar och så mycket som hans finna nöje i.' (Harth bin Abi Usumah, Ibn Abi Hatim)" [vår översättning] (sid.52)

HANDEN PÅ HJÄRTAT, alla forumiter, hur många av er skulle njuta maximalt av att ha sex med en och samma kvinna i 40 år i sträck utan uppehåll? Skulle ni inte åtminstone någon gång under dessa 365 X 40 = 14.600 dygn (plus skottårsextradygn) ÖNSKA er ett uppehåll, kanske för att äta några wienerbröd eller dylikt? Jag för min del kan säga så här: Även om jag finge fri tillgång till Viagra, skulle jag se detta löfte om 40 års oavbrutet knull med en och samma kvinna som något som kunde jämföras med plågorna i helvetet för oss otrogna. Jag ser absolut inte fram emot den här sortens 40-årsknull. Ser ni fram emot det?

Känner igen mig i det du säger. Alla religiösa jag känner anser att deras religion hör till privatlivet och de talar mycket sällan om det, medan jag hör ateister fördumma troende varannan dag. I Sverige är det ganska klart vilka som är högmodiga.

När jag talar om religion talar jag om religion på en global nivå. Anledningen till att ni inte hör om religiösa som utan några som helst tvivel propagerar för sin religion är för att ni inte vistas i kyrkor, synagogor eller moskéer och främst för att ni bor i Sverige.

Svenska kyrkans kristna medlemmar dominerar den svenska religiositeten och de håller sin religion mycket för sig själva, som ni säger, vilket är något jag högaktar och svenska präser är förvånadsvärt ödmjuka inför möjligheten att de har fel. Jag har varit på en hel del gudstjänster i mina dar så jag kan bara bekräfta er bild. Pingstvänner är dessvärre inte lika ödmjuka. Många lever med föreställningen att de som inte tror på deras gud kommer för alltid torteras när de dör. Sjukare föreställning hos vanligt folk får man leta efter länge.

Vad ni måste förstå är att svenska kyrkan, deras medlemmar och ledare är inte på något sätt representativa för religiösa globalt sett.

WK: Jaså? Men vilken tror DU skulle vara det mest förnedrande att vara med om?

1) att leva som att det inte finns någon gud och sedan dö, och bli återupplivad och få reda på att det faktist fanns en

eller

2) att leva som att det finns en gud, och att sedan dö, men aldrig bli återupplivad pga. att gud aldrig fanns. Vem känner förnedring o ånger? Den som är död som inte känner ett skit, eller DU som återuppväcks?

Oavsett om det finns någon gud eller inte hade det varit fruktansvärt pinsamt av mig att påstå att han finns om jag inte har någon jäkligt bra anledning att tro att så är fallet.

Tillagt 2011-11-09 20:15:

"Haytham At-Tai och Salim bin A'mir berättar att Allahs budbärare blev tillfrågad om samlag i Paradiset. Han sa: 'Det kommer att vara med en stark vilja och en penis som inte tröttnar. Definitivt, en person kommer att ha sex med en kvinna i 40 år. [Under denna tid] kommer han inte att röra sig bort och inte heller kommer han att tröttna. Han kommer att ha så mycket samlag som hans själ önskar och så mycket som hans finna nöje i.' (Harth bin Abi Usumah, Ibn Abi Hatim)" [vår översättning] (sid.52)

Vad är mer rimligt, Insidious, att detta är något som profeten Mohammed faktiskt talade om för sina följeslagare eller något en kåtgubbe hittade på i efterhand?

När jag talar om religion talar jag om religion på en global nivå. Anledningen till att ni inte hör om religiösa som utan några som helst tvivel propagerar för sin religion är för att ni inte vistas i kyrkor, synagogor eller moskéer och främst för att ni bor i Sverige.

Svenska kyrkans kristna medlemmar dominerar den svenska religiositeten och de håller sin religion mycket för sig själva, som ni säger, vilket är något jag högaktar och svenska präser är förvånadsvärt ödmjuka inför möjligheten att de har fel. Jag har varit på en hel del gudstjänster i mina dar så jag kan bara bekräfta er bild. Pingstvänner är dessvärre inte lika ödmjuka. Många lever med föreställningen att de som inte tror på deras gud kommer för alltid torteras när de dör. Sjukare föreställning hos vanligt folk får man leta efter länge.

Vad ni måste förstå är att svenska kyrkan, deras medlemmar och ledare är inte på något sätt representativa för religiösa globalt sett.

Om man ser det globalt så är det förstås en enorm skillnad, det instämmer jag i.

Apropå religiösa friskolor. Hur objektiva är de i sin kunskapsförmedling?

Här är en intressant länk som diskuterar den frågeställningen utifrån ett islamiskt religiöst friskoleperspektiv: http://freethoughtblogs.com/maryamnamazie/2011/11/08/religious
-principles-are-not-height-of-morality-but-immorality-on-faith-scho
ols/?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign
=Feed%3A+FreethoughtBlogs+%28Freethought+Blogs%29 .

Efter att ha lyssnat på debatten, läs gärna också kommentarerna.

I slutet av videoklippet dyker Richard Dawkins upp. Han ställer frågan: Vad händer om någon muslim väljer att byta religiös tro, dvs att bli icke-muslim?

Den skäggige imamen (?), "Dr" Mohamad Mukadam, svarar utan att darra på manschetten: Enligt sharia ska en sådan person dödas/avlivas.

Ja, det var förvisso ett ärligt svar. Men handen på hjärtat: Vari ligger det kärleksfulla i en sådan handling? Bör inte den så omhuldade fria viljan hos individen respekteras? Kan inte en individs religiösa gudstro få vara en sak mellan honom/henne och hans/hennes gud? Varför ska en tredje part lägga sig i?

Är det inte Allah som ska döma oss på Domens Dag? Varför ska då vanliga dödliga människor gå händelserna i förväg?

Mig icke förstå. Någon annan förstå?

Mig icke förstå. Någon annan förstå?

Helt obegripligt ur alla synvinklar annat än att man vill bibehålla makt och vad man ser som ordning och reda i leden.

http://a8.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-ash4/391772_27930513
8775832_100000890457049_851588_468963098_n.jpg

En annan sak jag har svårt att förstå är hur Allah i sitt Paradis ska kunna få logistiken att fungera. Det kryllar ju av folk där. Och såvitt jag förstår är ett av njutningsmedlen i Paradiset - utöver att knulla med jungfrur, alltså - att äta god mat. (Insidious har ju berättat för oss att man kan stirra på en sorts fågel med giraffliknande hals och vips ska den falla död ned inför den som stirrar, plockad på sina fjädrar, rensad på sina inälvor samt perfekt genomstekt och tillagad -även perfekt kryddad, får man väl förmoda, eftersom allting i Paradiset är perfekt. Så mat är uppenbarligen ett måste i Paradiset.)

Hur kommer maten att räcka till åt alla. Säg att det finns en miljard sanna muslimer i Paradiset. De muslimer som står lägst i rang i Paradiset är garanterade MINST 80.000 slavar/tjänare som ska passa upp dem. Per person. Det innebär sålunda att det i Paradiset finns MINST 80.000 MILJARDER - 80.000.000.000.000 - människor som behöver mat mer eller mindre regelbundet, ty det är svårt att tänka sig att en slav kan tjäna sin herre om han inte får mat att äta.

Det är här logistikproblemen tornar upp sig. Här på jorden finns i dag ca 7 miljarder människor. I Paradiset är antalet personer som behöver mat nästan 12.000 gånger fler.

En relevant fråga att ställa sig är hur många änglar som Allah behöver skapa i syfte att låta dem hjälpa Honom att producera - skapa - all den mat som måste gå åt. Det behövs nog inihelvete många änglar för att laga all denna supergoda mat som invånarna i Paradiset ska kunna få smörja kråset med.

Ett annat problem är att maten väl måste serveras på guldfat eller andra sorters fat. Vem ska diska alla dessa tallrikar och bestick efteråt, ty i Paradiset måste det väl vara otänkbart att äta på odiskade tallrikar och med odiskade bestick, i alla fall om målsättningen är att tillhandahålla högsta möjliga njutning åt invånarna.

Man får väl också räkna med att någon av matgästerna någon gång råkar spilla lite på sina kläder. En fettfläck eller så. Även om blott en av hundra råkar spilla på sig, innebär det att MINST 800.000.000.000 kläder efter varje lyxmåltid är i behov av rengöring (fläckborttagning eller komplett vittvätt). I en ordinär svensk familj omfattande fyra individer tvättas det kanske 2-3 gånger i månaden eller så. Men handlar det om 800.000.000.000 klädesplagg, måste man säkert tvätta BETYDLIGT oftare än så i Paradiset.

Man får också räkna med att kläderna slits dels till följd av ordinarie användning och dels till följd av slitage i tvättmaskinernas centrifugeringsprogram etc. Så antingen måste kläderna lagas eller så måste man nytillverka kläder. Jag lutar åt det sistnämnda, ty om man tvingas gå runt i lagade kläder i Paradiset kan man väl knappast uppleva maximal lycka - eller?

Hur som haver. Logistik är ju lika med flödet av varor och tjänster från en producent till en konsument. Jag tycker att allt lutar åt att det råder oerhörda logistikproblem i Paradiset. Kan exempelvis all mat tillagas i ett enda gigantiskt centralkök? Föreligger det ingen risk att maten hinner kallna, innan den når fram till alla hungriga matgäster? Redan vid sådana "små" (relativt sett, alltså) tillställningar som nobelmiddagen är detta ett problem, att maten kallnar innan siste man vid matbordet har blivit serverad. Och kall mat, som är avsedd att avnjutas varmt, kan näppeligen ge maximal lyckokänsla. Åtminstone jag skulle sitta vid matbordet och tänka som så, att tänk om denna härliga måltid hade varit varm, så skulle den ha smakat ännu bättre. Och att tänka så innebär ett visst mått av frustration, dvs lyckoupplevelsen blir varken maximal eller optimal.

Jag hoppas det finns någon forumit, varför inte Insidious, som kan lindra min oro över de logistikproblem och överbrfolkningsproblem jag ser framför mig när jag tänker på och begrundar livet i det islamiska Paradiset. Slås aldrig ni muslimer av tanken, att det måste finnas logistikproblem och andra sorters problem som måste lösas i Paradiset, om vistelsen där ska bli så underbar som det påstås att den kommer att bli? Är ni muslimer verkligen helt övertygade om att Allah fixar allt detta jag påtalat kan innebära problem? Ni har möjligen ingen idé om HUR Allah kommer att fixa allt detta? Jag hoppas ni håller med mig om att logistikproblemen i Paradiset måste vara GIGANTISKA. Och även om man slipper kissa och bajsa efter att ha ätit, måste väl tallrikar, glas och bestick diskas, kläder tillverkas och tvättas osv. Eller hur menar ni att Allah får Paradiset att fungera så att invånarna aldrig blir frustrerade?

Berätta gärna för mig.