Jag vill bli spelutvecklare! Han är min STORA idol
Han har också ett fett kontaktnät så han får bra backup ifall han gör ett spel!

Här är en video från Lost Odyssey-demot som visades på TGS. Det ser riktigt bra ut och in-game cutscenes är grymt snygga imo.

http://www.gamersyde.com/stream_4483_en.html



Haha, såg nu att de har med kelolons i spelet. Det måste vara Mistwalkers grej.

I <3 Kelolons, vet inte varför jag gillar dem så mycket, men de var så söta i BD

Lost Odyssey lär ju bli hur grymt som helst enligt mig x3 folk förstår inte hur lovande det är egentligen!

Oh My God <3

Har sett fler trailers och sådant och kan inte fatta att engelskan och röster till karaktärerna har blivit så himla bra!

Spelet ser ju så sjukt bra och fint ut ^^

Är så himla nyficken på storyn, men inte veta något förran spelet kommer XD

Lost Odyssey introt från spelet.

Awesome! Theme song är bland det bästa jag hört.

http://www.youtube.com/watch?v=GV-01mjHZ8w

Längtar som ..fan!

Varför... VARFÖR?!... Ett spel med lovande story, verkade kul. Men, näääädå! Inte f*n ska det gå, utvecklarna måste naturligtvis se till så att man har det som ett traditionellt japanskt RPG.

Tack och lov för det

Varför... VARFÖR?!... Ett spel med lovande story, verkade kul. Men, näääädå! Inte f*n ska det gå, utvecklarna måste naturligtvis se till så att man har det som ett traditionellt japanskt RPG.

Det där kan vara det dummaste jag har hört på lång tid.

För självklart gjorde utveckarna först storyn, sen fick de för sig att göra ett RPG av det. Vad förväntade du dig när utvecklarna är Mistwalker? Skaparen av Final Fantasy är chef för den studion.

Herregud...

utvecklarna måste naturligtvis se till så att man har det som ett traditionellt japanskt RPG

vad är det för fel med det då?

Gametrailers videorecension i HD
http://www.gametrailers.com/player/30356.html

Bra betyg. Härligt! Det kommer nog landa på 7/10 här på GR dock. Men jag kommer att köpa det

Spelet fick 6/10 i Level.. Är vääldigt tveksam till köp.

Spelet fick 6/10 i Level.. Är vääldigt tveksam till köp.

Level har jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Men är man inte mycket för traditionella jRPG så bör man inte köpa detta.

Lost Odyssey uppfyller ändå mina krav. Spännande och djup berättelse samt relationen mellan karaktärerna som utvecklas under spelets gång.

Om jag nu hörde rätt från gametrailers videorecension.

Mina förväntningar har gått upp och ned en bit.

På ett tidigt stadie var allt bra. Baserat på den första informationen vågade jag hoppas att Lost Odyssey var "spelet jag har väntat ett decennium på" och Nobuo Uematsus vemodiga huvudtema var något av det bästa han gjort på fjorton över år.

Sen började tvivlen sätta in. Flera som sett demon på bland annat TGS höjde varningsflaggor för spelets utveckling, och releasen av högst medelmåttiga Blue Dragon visade att allt Hironobu Sakaguchi rörde vid inte automatiskt blev till guld.

Efter att ha läst Levels recension av spelet nådde förväntningarna ett lågvattenmärke. Jag är inte den som hänger upp mig på recensioner, men Tobias Bjarneby och jag har haft kusligt likartad spelsmak i alla år. Framförallt vet jag att vi båda brinner för Final Fantasy VI, som jag hade hoppats att Lost Odyssey kunnat efterlikna. Att just han skulle sätta ett så lågt betyg gav intryck.

Så vad kan man säga två timmar in i spelet då, nu när man äntligen har ett exemplar i sin hand? Egentligen inte mycket. Men än så länge - än så länge - känns Lost Odyssey väldigt rätt.

Den tidiga tågresan över Uhra, med Uematsus sagda ledmotiv i bakgrunden, gav en glimt av hur just Final Fantasy VI kunde sett ut om det utvecklats idag. Vector har en systerstad på Xbox 360.

Wohl Highlands ödelagda slätter och Kaims vemodiga cynism pekar på att Sakaguchi kanske kan lyckas infria sitt löfte om att äntligen berätta en vuxen historia.

Sen kliver Jansen in i bilden. Eller Jönsen, som han egentligen borde kallas. Var det verkligen helt nödvändigt att slå den sköra stämningen i spillror så fort den börjat byggas upp? Comic relief har varit ett begrepp känt sedan Shakespeares tid men det hjälper inte direkt när det vare sig är komiskt eller lättande.

Så splittrade intryck. Jag fortsätter på resan försiktigt hoppfull.

Dryga åtta timmar senare är den första skivan avklarad. Första av fyra (!), tål att nämnas. Trodde först det var någon skum specialutgåva när jag fick boxen, men den var bara så tjock för att få plats med alla skivorna. Fyra stycken DVD-9, det är en del lagringsutrymme. Nästan lika mycket som en Bluray.

Så, vad har hänt sedan sist?

Jansen har faktiskt tappat lite i irritationsfaktor, och stör inte alls lika mycket som i början. Tillsammans med en del riktigt fasansfullt usel karaktärsdesign gör hand dock sitt för att dra ned helhetsintrycket.

Men Lost Odyssey visar om inte annat att Hironobu Sakaguchi fortfarande är spelmediets främsta melodramatiker, vilket man själv får avgöra om man tycker om eller inte. Likheterna med den ödesmättade och sombra stämning som permeerade del VI och IX är ändock oundvikliga.

Stridssystemet är i mångt och mycket till och med primitivare än ATB1.0, men å andra sidan är själva striderna tillräckligt smart designade för att det ändå ska kännas spännande. Särskilt bossarna brukar kräva väldigt specifika strategier. Det är nästan så man kan dra lite paralleller till World of Warcraft, där man ofta behöver wipa en två-tre gånger på varje boss för att lära sig just det där optimala tillvägagångssättet. Checkpoints innan varje boss, så sillmjölkar behöver inte oroa sig.

De insprängda novelletterna av Kiyoshi Shigematsu må ha tappat i översättningen, men de är fortfarande ett fantastiskt sätt att skapa stämning och verkligen prägla in att detta är en man som sett världen passera revy i tusen år.

Vi talar inte 5/5, men ännu så länge tycker jag nog betydligt bättre om det än vad Tobias gjorde. Äventyren och utvärderingen fortgår.

Härligt! Skriv en medlemsrecension så fort du kan

Är faktiskt extremt sugen på detta spel men jag vet ej som ekonomin håller eftersom jag har två spel förbokade redan: Condemned 2: Bloodshot samt specialutgåvan av Grand Theft Auto IV. Om jag nu ska ha det här spelet så tror jag nog det får bli ett köp efter dessa båda spel alternativt att jag önskar mig det i födelsedagspresent. Det är främst storyn och karaktärerna i spelet som intresserar mig.

Arton timmar in så är det dags att gå över till skiva tre.

Lost Odyssey har fortfarande inte nått upp till mina otroligt högt ställda inledande förväntningar, men bortsett de irritationsmoment jag varit inne på tidigare tycker jag det kan hålla jämna steg med vilket Final Fantasy som helst.

Final Fantasy IV verkar i mångt och mycket varit ett rättesnöre för Sakaguchi. Bortsett uppenbara self-ripoffs som Cooke och Mack/Palom och Porom så är det även där någonstans stridssystemet faktiskt landar. Fem karaktärer i striderna, strikt rondbaserat och dubbla led. Men i modernare tappning.

Hade inte Final Fantasy gått över till Active Time Battle är det så här det hade kunnat se ut, Lost Odyssey representerar en parallell utveckling av seriens ursprungliga kampsystem.

Karaktärsbyggandet står mer på egna ben, men har spår av FFIX. Åtminstone sett till de odödliga karaktärerna, som "kommer ihåg" förmågor genom att använda olika utrustning eller umgås med dödliga karaktärer. De dödliga följer däremot en strikt linjär utveckling a la - just det - FFIV.

Det andra utmärkande är ringsystemet, som bär spår av avsomnade Shadow Hearts. Vilket förstås har sin grund i att Lost Odysseys utvecklare Feel Plus till stor del består av gamla Sacnothanställda. I grund och botten är det ett sätt att kustomisera sina gubbar beroende på vilken typ av fiender man slår på, kombinerat med ett fingerfärdighetsupplägg liknande det i FFVIII.

Någon vars insatser jag inte berört så mycket ännu är Nobuo Uematsus. Och även om Lost Odyssey är ett avsevärt mycket bättre spel än Blue Dragon kan jag inte annat än eka mina egna åsikter från just det spelet, nämligen att musiken är den allra bästa delen av spelet.

Huvudtemat, som återkommer i olika varianter, är något av det bästa gubben någonsin komponerat och även resten av soundtracket håller betydligt högre klass än vad han spottat ur sig de senaste åren.

Och när Lost Odyssey vid vissa tillfällen känns så där rätt som jag länge hade hoppats att det skulle göra så är det mycket musikens förtjänst.

Som just i slutet på skiva två då. En hårdrocksvariant av huvudtemat kör igång - slutet av Dancing Mad ligger inte långt borta - och hela sekvensen påminner om sluttampen på World of Balance.

Då är Lost Odyssey spelet jag vill att det ska vara. Men ibland är det rakt oinspirerat. Det har nu två skivor på sig att välja vilken sida av sig det vill att jag skall komma ihåg.

Spelklockan står på 27 timmar när det är dags för sista skivan.

Skiva tre är nog den som hållit jämnast kvalitet överlag. Flertalet maffiga scener gör att det känns som spelet äntligen håller på att komma igång på allvar.

Vad som också är positivt är att man äntligen börjar få rätt balans i sitt party. Under skiva två och stora delar av trean bestod karaktärsuppsättningen till två tredjedelar av spellcasters vilket blev aningen tjatigt i längden.

Jag är i alla fall mer och mer såld på A Thousand Years of Dreams och ångrar bittert att jag inte tog mer tid på mig i byarna i början för att hitta alla. Dessa små tidsporträtt speglar mer än något annat hur jag trodde att spelet skulle vara - reflektioner över världen av en man som inte kan dö, ensamt vandrade från plats till plats utan att hitta någonstans där han kan höra hemma. Målningarna och den mysiga musiken gör det dessutom till en helhetsupplevelse man inte hade kunnat få av en traditionell bok.

Men men, fortsätter sista skivan lika bra som denna har varit så kommer jag vara mycket nöjd med spelet.

A Thousand Years of Dreams

Vad är det för nåt? En bok? En låt?

Bara namnet låter lite avslöjande.

Citerar Lictor:A Thousand Years of Dreams

Vad är det för nåt? En bok? En låt?

Bara namnet låter lite avslöjande.

Det är en serie med noveller av författaren Kiyoshi Shigematsu som återberättar olika incidenter ur huvudpersonen Kaims tusenåriga liv.

Genom att träffa olika personer eller se saker som påminner honom om det förflutna så återfår han en del av sitt minne, och en dröm/novell blir upplåst. Det är små berättelser på några sidor som ackompanjeras av musik från Nobuo Uematsu och teckningar från karaktärsdesignern Takehiko Inoue.

Sammanlagt finns det väl en 40-50 stycken och även om kvaliteten varierar så är de överlag ett väldigt trevligt inslag som ger Kaim och världen mer djup.

Jag måste säga att första skivan var tämligen småtrevlig, men sedan har det blivit väldigt upp och ned. Spelet är stundtals nästan läskigt pretentiöst och det irriterar mig att Sakaguchi och kompani inte vågar (eller kanske snarare, ej har förmågan) att göra ett verkligt seriöst japanskt rollspel.

Drömnovellerna är däremot förträffliga, men de är också det enda i spelet som verkligen har någon riktig form av genuin skönhet, emotionellt engagemang, och allvarlig ton som fungerar. Helt enkelt, Sakaguchi's minst sagt bristande och inte alltför sällan smått skrattretande manus kommer alldeles för långt efter Kiyoshi Shigematsu's noveller och verkliga känsla för att spelet i slutändan skall kunna gå att spela igenom utan att bli smått uttråkad.

Med det sagt, det hela glimtar helt klart till då och då, och är som spel klart solid och fullt godkänt, men tyvärr blir det alldeles för upptaget av att vara ett spektakel istället för att verkligen försöka uträtta något intressant och mer djupgående. För potentialen finns där, framförallt bevisat i Shigematsu's prosa.

Hur fan tar man dö på dom 3 tankarna man möter när man kommer tillbaka till nuhmara?Jag hinner inte göra något innan alla mina gubbar dör, jag börjar bli ganska irriterad på det.

En spel (?)