Svenska
MEDLEMSRECENSION

No More Heroes

Skrivet av: JizZy   2009-07-10

Precis som spelets titel antyder innehåller inte No More Heroes några hjältar. Tvärtom. Huvudpersonen Travis Touchdown är raka motsatsen till en hjälte - en loser som njuter av att döda. Han bor i en stad vid namn Santa Destroy (!), har nyss köpt en beam katana på nätet och just dödat nummer 11 på rankinglistan över de bästa lönnmördarna. Han har bestämt sig för att bli nummer ett - inte bara på grund av den stora prestigen utan även för att han har blivit utlovad att få tumla runt i sänghalmen med en mystisk brud. Hjälte eller inte, Travis har nog med motivation så att det räcker och blir över.

Det är här vi möter Travis, när han är på väg till nummer tios hus, och här sparkas spelet igång med uppvärmning i form av ett stort antal underhuggare som ska slaktas. Man vänjer sig snabbt vid kontrollerna och fighterna flyter på bra. Till och med Wii-remotens funktioner används på ett bra sätt - i slutet på varje combo kan man göra en avrättningsmanöver genom att svepa wii-moten i rätt riktning. Det känns bra och tillfredstellande (fienderna exploderar i pengar när man dödat dem. Ka-ching!) samtidigt som den används sparsamt och den där känslan av att det är mer av en gimmick än funktionellt infinner sig aldrig. Efter ett tag avslöjas även att Travis är ett gammalt wrestlingproffs och därför kan använda sig av häftiga brottarknepp. Fett.

Även om fighterna med underhuggare är roliga, är det absolut inte den bästa delen av spelet. Istället är det humorn (den bisarra och underbara humorn!) och de galna bossfighterna som får vara smöret på gröten, så att säga. Varje gång man dödar en fiende snurrar en enarmad bandit igång och har man tur nog att få tre lika i rad, då går man in i det så kallade "dark side mode". Det finns flera olika sorters dark side mode och Travis skriker namnet på just den man får. Det är en härlig känsla att höra honom vråla BLUEBERRY CHEESE BROWNIE och sedan kunna beta av fienderna en efter en. För att veta hur länge man har specialkraften har man en behändig tiger uppe i det högra hörnet - när tigern gått i mål är tiden slut.

Det skojjas även friskt med dramaturgin. Vad sägs om en väldigt lång uppbyggnad för att se fienden bli förintad framför sina ögon innan man hinner röra en muskel? Eller ta den här dialogen till exempel:

- "It's too terrible. It'll only jack up the age rating for this game."

- "So what? Who cares?"

- "What if it gets delayed? You don't want this to become No More Heroes Forever, do you?"

Och bossarna då? Det minsta man kan säga om dem är väl att man aldrig, aldrig, aldrig har någon aning om vad man kan förvänta sig här näst. Något annat man kan säga om dem är att de är spritt språngande galna. Och svåra. Och roliga. Bossfighterna är faktiskt spelets stora hållning, och det är dem man längtar efter hela tiden - motivationen att spela vidare hamnar i att man vill träffa nästa udda karaktär. En av mina favoriter är Destroy man (notera det originella namnet), en Captain America rip off som spelar smutsigt, har en stor laserkanon i skrevet och skriker ut alla sina attacker medan han gör dem i bästa pokémon-manér.

Mellan bossfighterna måste man samla ihop pengar för att ha råd med nästa rankingmatch, eller för att kunna upprgadera sitt vapen eller biffa upp sig lite. För att göra det åker man runt i staden med sin boostförsedda motorcyckel och gör olika jobb. Vissa jobb mer korrupta än andra, men olika saker man får prova på är till exempel: rädda katter, klippa gräs och röja minor. Sen finns det då också gamla hederliga lönnmördarjobb (döda honom, döda dem) som också ger mycket cash. Alla dessa olika jobb är roliga att prova på, men när man måste göra dem flera gånger för att samla in pengar tenderar det att bli enformigt. Man kommer på sig själv med att längta till nästa bossfight, vilket är lite synd, men det får en att härda ut.

Trots det balla namnet Santa Destroy känns staden... död. På grund av Wii:s låga prestanda (alternativt: lata utvecklare) går det inte att göra en levande stad a lá GTA. Istället blir det en stad med människor som inte reagerar om man kommer nära och bilar som inte reagerar på att man kör på dem. Samtidigt känns den obekväm att köra i eftersom vissa mindre objekt får en att vurpa, vilket kan bli väldigt irriterande efter ett tag. Det slutar med att staden inte blir ett trevligt ställe att vara i utan bara en transportsträcka man vill avhandla så fort man bara kan. Detta är ganska synd eftersom det sänker spelets atmosfär rejält, vars är den närvaro man känner vid bossfighterna?

Ett annat problem med konsolens prestanda är grafiken. Även om det finns mycket snygg och rolig design (till exempel tigern i hörnet, och alla superballa karaktärer) finns det även mycket fult. Omgivningarna är gråa och tråkiga och spelet är allmänt fattigt på detaljer. Musiken är passande och faktiskt ganska trevlig, men inte fantastisk.

Även om det här spelet inte är särskilt snyggt och blir enformigt efter ett tag är det ändå väldigt minnesvärt. De mindre roliga mellanbitarna blir uthärdliga för att komma åt godbitarna, så att säga. Bossfighterna är riktiga guldkorn som kommer sitta kvar i något skrymsle av min hjärna, och de humoristiska aspekterna dyker upp i mitt minne med jämna mellanrum. Slutligen blir det alltså en rekomendation - om du känner dig villig att offra lite grafik och dötid för härliga karaktärer och udda humor vill säga.


MINUS:

- Tråkig stad

- Enformigt

- Ful grafik

TOTALBETYG:
8

Spelglädje uppnådd genom: Atmostfär, Humor

PETITESSER:

Klumpig motorcykel. När man ska stiga av motorcykeln och gå till en plats händer det ofta att man stiger på den igen. Gah.

Samlarkorten man kan samla. måste ALLA föreställa wrestlingmasker i olika färger? Där måste jag erkänna att motivationen att samla dem dog ganska snabbt. Direkt, typ.

Medlemsrecensioner7
Samlat betyg: 8.1/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10