Svenska
MEDLEMSRECENSION

Fallout 3

Det finns tre sätt som jag kan börja den här recensionen på, antagligen så berättar jag allt i en historia där jag föreställer min karaktär från spelet, eller så kan jag nämna något klichéaktigt om postapokalypsen och hur jorden har gått under. Men jag väljer hellre att börja med hur otroligt mycket jag älskar The Elder Scrolls IV: Oblivion och att det är anledningen till att jag såg fram emot detta spel från första början. Jag hade aldrig spelat något tidigare spel i Fallout-serien och jag tror inte att jag kommer göra det heller, varför är inte viktigt. Anledningen till att jag blev så hypad var ju klart att Fallout 3 beskrevs som "Oblivion with guns" och med tanke på hur mycket jag älskar Oblivion kunde jag inte bärga mig inför att få använda gevär istället för svärd.

Nu snart ett år efter att jag införskaffat spelet kan jag äntligen sätta betyg, varför ta sådan tid på mig? Dels för miniexpansionerna som släppts, dels för att jag spelat spelet från och till. Hur är spelet då, lever det upp till mina förväntningar? Njae, är inte säker på det, visst jag förväntade mig aldrig att det skulle toppa Oblivion, men jag hoppades på att det skulle bli nästan lika bra och jag kan säga redan nu att det är det inte. Tyvärr.

Spelet börjar med att du födds och fortsätter med din uppväxt i ett så kallat Vault, världen utanför är bortblåst och du är dömd till ett liv under jord. Själva uppväxten är faktiskt en häftig spelupplevelse och den varar i en ungefär halvtimme. Du får spela allt från dina första steg till ditt examensprov. Sedan så visar det sig att din farsa har stuckit från det underjordiska hem du växt upp i och som underjordsbefolkningens nya hatobjekt får du se till att fly. När du sedan kommer ut i det vilda står en häftig samt väldigt grå spelvärld inför dina fötter. Ditt huvudmål är att hittar far din och redan här har vi spelets kanske största miss, sidouppdragen. Så fort du rymt från fängelset i Oblivion kunde man skita i huvuduppdrag och hitta minst lika roliga samt spännande sidouppdrag i den fantastiska spelvärlden. I Fallout 3 existerar inte det, för det första finns det för få städer, så det blir svårt att hitta uppdrag. Sen de städer som finns och har uppdrag har på tok för få. För det andra är dem för det mesta bara tråkiga och oambitiösa. De går de för det mesta ut på att döda, på ett eller annat vis. Dem är repetitiva och man känner aldrig att det finns en anledning att göra dem. Visst det finns några få underhållande, men med tanke på hur många fler det fanns i Oblivion blir man inget annat än besviken. Så det blir automatiskt att man går på huvuduppdraget och det är spännande, men tyvärr är det på tok för kort. Så om ett RPG lider av ett för kort huvuduppdrag och tråkiga sidouppdrag, vad finns det då som håller en fast och får en att fortsätta spela? Jodå det ska jag berätta, utforskande!

Att utforska den fantastiska värld som Bethesda byggt upp är en ren njutning av högsta grad, framförallt i början av spelet när din ammunition är begränsad och din karaktär inte så bra, då är det som bäst. Det finns så otroligt mycket att hitta, så otroligt mycket att se och så otroligt mycket att plocka på sig att man min blir galen. Men som alla vet kan det inte finnas något gott utan något ont och med det kan vi plocka ut Fallout 3's andra stora problem, upprepande samt färglösa miljöer. Ja, för var det något The Elder Scrolls IV: Oblivion led av var det repetitiva miljöer men tack vare underbara färger gick det att förbise, här i Fallout 3 finns det tyvärr inga vackra färger, alls. Ska jag vara helt ärlig är färgsättningen något av den tråkigaste jag stött på, det är bara grått, efter grått så långt ögat kan nå. Så nu när vi väl är inne på det visuella kan vi gå över till Fallout 3's tekniska bit.

När Oblivion släpptes i början av 2006 kan det har varit det snyggaste spelet någonsin och nu än idag håller den alldeles fantastiska grafiken. Men för Fallout 3 är det tyvärr inte lika rolig, badandes i en tre år gammal grafikmotor imponerar det föga för ögat. Men grafik är det definitivt oviktigaste för mig i ett spel, det som spelar störst roll är ljud, atmosfär samt hur roligt spelet är. Ljuddelen i Fallout 3 är okej, röstskådespeleriet gör för det mesta bra ifrån sig, framförallt faderns som görs av kungen själv, Liam Neeson. Musiken är för mesta dels bra, men inget särskilt nämnvärt. Detta enda riktigt bra skulle så fall vara de klassiska låtarna som kan spelas upp i din Pip-Boy, men det är också allt. Vad är en Pip-Boy då kan ju ni undra, det är kort och gott hela ens menysystem. Den innehåller allt från din inventory till kartan och med tanke på Oblivions värdelösa menyer är detta en stor förbättring som i överlag fungerar väl. Men nu var det ju så att jag pratade om atmosfär och underhållningsvärde innan, så efter en drös text med klagande kan vi kanske gå in på Fallout 3's positiva delar.

Med helt fenomenal design och underbar atmosfär har Bethesda lyckas skapa en av de bästa spelvärldarna någonsin. Det är rått, hemskt och aldrig särskilt trevligt, men det finns något i den som jag älskar. Ja, fenomenal design nämnde jag och jag kan tveklöst säga att designen är helt underbar. Faktum är att det är designen som räddar hela den tekniska biten från ett bottennapp och samtidigt är den största donatorn till atmosfären. Blandningen emellan femtiotal och framtid är genial, allt annat likaså. Det finns alltid en doft att svart humor i det, en smutta parodisering och det är detta som får en att inte avsky den hemska världen fullt så mycket utan får en av trivas.

Så nu när vi gått igenom allting som kännetecknar att detta spel skulle man kanske förklara varför spelet är ett rollspel och hur det fungerar. Så fort man börjar spela Fallout 3 kan man med lätthet se att det är Bethesda som gjort det, likheterna med Oblivion är gigantiska och i mångas ögon kan detta vara negativt, för mig är det dock bara bra. Likheterna är dock bara igenkännbara om man spelat Oblivion. Men för mig som gjort det känner jag direkt igen mig och kan börja spela utan problem. För er som inte gjort det är det dock inte svårt att lära sig. Fallout 3 innehåller två saker som gör detta till den mer underhållande versionen av de två nämnda. Först och främst så har vi V.A.T.S, som är ett stridsystem vars effekt är helt enkelt att man kan pausa mitt i en strid och sedan välja olika kroppsdelar att attackera, det hela avgörs sedan genom slumpen samt dina färdigheter. Japp färdigheter har vi också, men det är i grunden ett rollspel så det är varken förvånande eller imponerande. Fast även om Fallout 3 utmärker sig som ett rollspel finns det ju många likheter med en shooter och problemet här är att din precisionsförmåga inte spelar någon alls roll, utan dina färdigheter, där av lurar spelet spelaren som är van vid shooters ganska rejält. Men tack och lov har vi V.A.T.S och när det blandas med det vanliga skjutandet förvandlas det hela till är väldigt välgjort stridsystem som blandar det bästa från två världar. Nu har vi har konstaterat att Fallout 3's stridsystem är en av få saker som är bättre än Oblivions motsvarighet, men jag nämnde en annan sak med och vad är den saken? Jo, egentligen så är det hela rollspelsbiten, dialog, moraliska val och så vidare, men det som verkligen är starkast är tveklöst det ypperliga karmasystem som för första gången på länge får än att känna sig ond, riktigt ond. Världen, karaktärer och dialoger, allt detta ändrar sig efter hur god eller ond du är. Det är snuskigt välgjort och får allt att kännas mer levande.

Fallout 3 är ett väldigt mäktigt rollspel, det går inte att frånse. Många delar av spelet ramar in det och skapar en otrolig upplevelse. Det är trots allt en underbar känsla att stå utanför en ruinerad Capitol Building i Washington, iklädd i supercool rustning och med en kulspruta till hands för att se ett tjugtal supermutanter röra sig mot ens håll. Att få vara den avgörande pusselbiten i en stads överlevnad eller förintelse och att få upptäcka gamla militärfort från den forna tiden. Men spelet är långt ifrån utan problem och ett av de stora var de nämnda sidouppdragen. Bethesda har dock en liten lösning för detta, en drös miniexpansioner för en ungefär hundring styck. Så innan jag avslutar den här recensionen tänkte jag recensera alla dessa.

Operation Anchorage:
Första miniexpansionen till Fallout 3 är en mycket väl godkänd sådan. Du äntrar en simulation som utspelar sig under ett av universumets viktigare händelser, slaget om Alaska. Det var just detta som fick mig att intressera mig av tilläget från början, då jag så gärna ville utforska världen innan den förstördes. Nu blev det ju dock inget utforskande, utan ett ganska variationsfattigt litet äventyr som mest liknar ett gammalt FPS och redan här har hittar vi expansionens första problem. Då Fallout 3's stridsystem knappt lämpar sig som en shooter på det här sättet krävs det att man använder V.A.T.S en väldans massa. Men då fiender dyker upp vid varje hörn blir det lite väl repetitivt efter en stunds spelande. Sen så har vi miljöerna, som tyvärr fortfarande är jättetråkiga. Ett grått och dött landskap har bytts ut mot ett vitt och ganska så dött landskap det med. Så med tanke på att det utspelar sig långt innan bomberna föll blir man väldigt besviken av att Bethesda bara har gett vanliga 3:ans landskap ny kostym.

Sen så har vi ett annat problem, det känns aldrig riktigt som ett krig. Under nittio procent av tillägget springer man runt överallt, genom bunkrar och fort men det är vid frontlinjen där som man vill vara, dit kommer man inte förrän vid slutet. Men i slutet är man så trött på allt skjutande att man inte orkar bry sig mer, och tack vare det blir detta tillägg inte alls det som den kunde ha varit. Men allt är inte fy och fä, spelet är ju trots alla fortfarande roligt att spela och som belöning av att man klarar simulationen får man en massa härliga vapen samt rustningar, som tillexempel; En stencool ninjadräkt, ett väldigt effektivt Gauss-gevär samt spelets kanske bästa Power Armor som du i sin tur aldrig behöver reparera. Då till en fråga, är det värt en betalning på hundra riksdaler? Både ja och nej, man får en ju trots allt en annorlunda Fallout-upplevelse samt en massa härliga belöningar. Problemet är bara att Fallout 3 som spel lämpar sig inte för den här sortens äventyr, skjutandet känns malplacerat och V.A.T.S blir tröttsamt i längden. Men i ett RPG där sidouppdragen är tråkiga är detta ett härligt tillskott för nykomlingen som inhandlar allt i ett och samma paket, bara för den annorlunda upplevelsen.
6/10

The Pitt:
Så första tillägget till Bethesdas ambitiösa spel var en besvikelse, ska man nu bojkotta resterande tillägg på grund av misströst? Ne, definitivt inte, då det var förbestämt att Anchorage skulle vara en regelrätt shooter skulle nästa del vara allt det som göra originalspelet bra. Ett äventyr där dialog, utforskande och ett av de mer jobbiga moraliska val jag har stött på, står i centrum. Det börjar med att man tar emot en nödsignal från en kille vid namn Wernher, som är löjligt lik Snake Plissken från Flykten Från New York, fortsätter du spela kommer du förstå varför. I alla fall, efter en rad händelser kommer du till staden Boston och "jävlar" säger jag bara, det är precis allt jag förväntar mig från ett spel som Fallout 3. Eld, stål, slavar, ett samhälle kontrollerat av läderbeklädda rövare från Waterworld, arenaslag, urläckert design och en gigantisk motorsåg. Okej jag förväntar mig kanske inte allt det, men en del. Så som ni ser är hela upplägget smått taget från många värdelösa postapokalyptiska filmer, där av Snake Plissken-wannaben som man hjälper.

Men väntar här nu, hur tusan hamnade man i staden från början? Jo men går med på att hjälpa Wernher att befria hans folk, alltså de tidigare nämnda slavarna i staden, de ägs av rövare samt innehaver en livsfarlig sjukdom och bara genom att störta rövarnas ledare kan man få tag på botemedlet. Detta är så klart inte alls enkelt och det enda du kan göra för att ta dig in är att klä ut dig själv till slav. Sedan är det bara att klättra i rank tills du kan komma åt ledaren. Själva äventyret är betydligt bättre än Anchorage på alla sätt och viss, det är roligare, smartare och betydligt bättre genomfört, men detta medför tyvärr en drös med buggar samt en löjlig slutbelöning. Fast inget spel är felfritt och med tanke på hur underhållen jag blev i detta underbara äventyr var de småfelen enkla att förbise. The Pitt är helt enkelt fantastiskt och för en ynka hundralapp är detta ett riktigt kap. Så tveka inte en sekund på att köpa, för Fallout 3 blir inte bättre än så här.
9/10

Broken Steel:
För ni som spelat igenom Fallout 3 vet att spelet slutar lite monotomt, för ni som inte har gjort det måste jag tyvärr avslöja vad som händer, så jag sätter stor spoilervarning på resten av texten. I Broken Steel får man fortsätta efter slutet, du dör inte, utan vaknar upp två veckor senare bara för att få veta att Enclave fortfarande är ett stort hot mot brödraskapet och att du behövs mer än någonsin. Så på med rustningen, ladda vapnet och förbered dig inför din kanske svåraste samt mest frustrerande Fallout 3-upplevelse hittills. Där Anchorage lät dig besöka bergstoppar samt skjuta i repetitiva bunkrar och där The Pitt lät dig klättra i rank som slav är Broken Steel mer back to basic. Du får ett uppdrag, drar till området, klarar det och återvänder för din belöning. Så detta kan först kännas lite tråkigt då man inte får besöka något nytt ställe, men det kompenserar Bethesda med nya småområden samt en massa nytt innehåll.

Nya fiender, vapen och rustningar är bara lite av de saker man får bekanta sig med i denna expansion. Även nya sidouppdrag finns tillängliga och så till sist, expansionens klart största nyhet, höjningen av levelcapen. Man kan nu levla till 30 istället och detta medför även en massa roliga nya perks. Så ja, vad kan man säga om denna expansion? Jag vet ärligt talat inte, det känns mer som ett tilläggspaket där man får en massa nytt innehåll än ett fullfjädrat äventyr som de tidigare delarna, det är dock inte en dålig sak, bara lite tråkig. Broken Steel är vilket fall nästan ett måste då även levelcapen höjs och jag kan säga att det blir nödvändigt att levla bortom tjugo med tanke på den förbannade svårighetsgraden. I vilket fall är detta en välgjord miniexpansion som är väl värd pengarna tack vare allt innehåll.
8/10

Point Lookout:
Den fjärde och nästsista av expansionerna till Fallout 3 är tveklöst den bästa bortsett från The Pitt. Här hoppas man på båten till Marylands träskmarker och sätter fot på världen som blev lämnad efter. Det finns inga städer, inga småbyar och knappt några vänligt sinnade personer, det finns bara du och vildmarken som ligger framför dig. Det absolut bästa med denna expansion är att man får åter igen utforska, för hur man än vänder på det så var det originalspelets starkaste sida och även om den nya världen inte är gigantisk så är den stor nog för att hålla kvar en i några timmar. Historien är smått annorlunda denna gång, du ger dig av för att finna en moders dotter men när man väl börjar forska djupare in i huvuduppdraget blir det något helt annat. Jag tänker inte spoila något för er, då historian här är väldigt välskriven.

Men vad vore en ny miniexpansion utan en massa nytt härligt innehåll? Inte alls så bra, tack och lov då att Point Lookout bjuder på det absolut härligaste vapnet i spelet, det hederliga gamla Winchestergeväret och med tanke på vilken tidsålder det kommer ifrån är det roligt att ett sådant gammalt vapen ska vara det skönaste att använda. Men det finns även annat smaskigt innehåll, så som en dubbelpipig hagelbrakare, några ny klädesplagg samt en del härliga sidouppdrag. Jag kan dock inte frånse att det känns smått snålt med nya saker, med tanke på hur högt Broken Steel satte ribban för innehåll. Det är dock inget farligt, bara en tråkig liten detalj som tyvärr drar ner på betygpinnen ett steg. Fallout 3: Point Lookout är fortfarande en fantastisk miniexpansion med en massa härligt utforskande och faktiskt den som jag rekommenderar starkast, då den har med allt som gjorde vanliga originalet bra.
8/10

Mothership Zeta:
Mothership Zeta kan sammanfattas med de två orden bitterljuv besvikelse. Jag hade nog förväntat mig för mycket av det sista kapitlet i Bethesdas mäktiga rollspel, att strålas upp i rymden, jag menar vem vill inte göra det? Tyvärr så lider denna expansion av samma problem som Operation Anchorage, skjutande i trånga korridorer. Bara att här har det gått från monotomt till extrem frustrerande, dels för att den förbannade nya alienarsenalen består av semiautomatiska vapen med värdelös kulspridning och dels för att det är väldigt svårt. Jag har många gånger skrikit av ilska då mina kulor träffar ett av fyra skott, bara för att bli nerskjuten för att jag dödat för segt. Tack och lov att man får med sig sin utrustning med några riktiga vapen.

Så nej, det börjar inte bra, inte alls. Det är tråkigt, frustrerande och den nya arsenalen av vapen är bara tråkig att använda. Allt är dock inte helt värdelöst, för precis som första expansionen har detta några ljusa stunder detta med. Framförallt hela grejen med att bli bortrövad, man hittar förhörsband, utrustning och även levande nerfrysta människor, allt från olika tidsåldrar. Det är en ny del av Fallout som man aldrig har upplevt innan och det bästa är att det är väldigt väl genomfört. Sedan så har vi ju rymdskeppet samt utomjordingarna som trots en värdelös arsenal lyckas underhålla och hålla intresset vid liv. Själva utomjordingarna är rätt komiska, de är små, gröna och har stora svarta ögon. Rymdskeppet är stort och innehåller flera häftiga delar. Vi har även en del häftiga ögonblick som låter dig bland annat vandra i rymden samt stå och se ner på jorden, det är om något väldigt mäktigt. Men förutom det är Mothership Zeta är stor besvikelse och även om den underhåller kan denna bara rekommenderas för dem som är sugna på konceptet.
6/10

Slutord:
Så för att sammanfatta det hela, Fallout 3 är ett mycket bra paket av underhållnig trots alla fel. Inget annat spel som har släppts sedan ett antal år tillbaka har fått mig att spendera lika mycket tid framför datorn. Det är ett mäktigt äventyr i en hemsk men ändå fascinerande värld, en värld som ändrar sig efter din val och handlingar. Fallout 3's starkaste del är dock utforskarlusten man får av att vandra runt i denna laglösa värld och ett väldigt välgjort stridssystem som skapar perfekt balans emellan realtid och pausningar. Men jag kan ändå inte efter femtio timmars spelande ge detta spel mer än en åtta, då missarna i detta spel utstrålar ett på tok för negativt intryck. Jag hade kunnat överväga mitt betyg om nu spelet släppts tillsammans med sina fem tillhörande expansioner, som det gör i höst. Men jag skaffade mitt en månad efter release och efter det alla tillägg ett efter ett och med en sammanlagd summa av 450 kronor plus originalpriset frågar man sig om det var värt det? Svaret är ja, det har det vart varit värt det, men på så sett har jag inte kunnat förbise att tilläggen inte är annat än just tillägg som jag spelat igenom ett efter ett. Så de har inte erlagt sig som sidouppdrag som man annars hade kunnat gå ut i världen och plockat upp. Detta gör alltså att betyget stannar kvar på en åtta, men en åtta är fortfarande ett starkt betyg och tack vare fem härliga miniexpansioner har jag nu kunnat ge detta spel siffran som det förtjänar. Och så för att avsluta det hela; Fallout 3 är som ett fantastiskt spel som erbjuder många timmars av kvalitativ underhållning i en av de häftigaste spelvärldarna någonsin, men i närheten av storbrodern Oblivion bleknar det fort.

Plus: Fenomenal design, genomarbetat stridssystem, härlig spelvärld, utmärkt karmasystem, mycket innehåll.

Minus: Få och oambitiösa sidouppdrag, gammal grafik, tråkiga färger, repetitivt.

Utslag: Postapokalyptiskt superspel som bjuder på en massa härliga kvalitéer, ett nytt Oblivion är det dock inte.

8/10

Medlemsrecensioner51
Samlat betyg: 8.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10