Bioshock

I rapture kan många höra dig skrika; inga gudar eller kungar, bara män.

Året är 1960. Någonstans över havet havererar plötsligt planet du sitter i och störtar ner i det mörka djupet. Luft. Eld. Du kämpar för att komma upp till ytan igen. När lungorna återigen får insupa den kalla nattluften så är det enda land du ser ett torn upplyst av elden från planets bränsle som läckt ut efter kraschen. Utan något annat land i sikte simmar du dit och kliver huttrande in. Den enda fortsatta vägen är en hiss som inte tar dig upp, utan ner, ner under ytan till havets djup och sedan slussas du vidare mot en underjordisk stad. Under färden får du radiokontakt med en av personerna i Rapture som vägleder dig såväl i början som genom resten av äventyret.

Väl dockad till ankomstplatsen blir du varse att allt inte står rätt till i Rapture då människorna härnere inte riktigt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk. En otrolig stämning lägrar sig över en redan från början. Kaos råder och stället är vandaliserat. Skrik och tjut ekar genom salarna från folk du inte ser. Eldar brinner lite här och var och lyser upp rapture och kastar skuggor överallt. Trasig interiör pryder området och läckor där vatten har börjat sippra in utifrån bildar pölar på golvet. Du känner genast på dig att du snabbt måste hitta ett sätt att ta dig därifrån eller bli begravd under vattenmassorna. Samtidigt som du tar dig vidare får du även reda på mer och mer om Rapture och dess historia från ljuddagböcker som blivit kvarlämnade.

Forskare nere i Rapture har även tagit fram ett sätt att manipulera folks genetiska kod för att ge dem olika mutationer eller krafter som telekinesi och pyrokinesi. För att ta dig vidare blir även du tvungen att nyttja dessa droger vilket ger dig olika krafter. Dessa krafter och allehanda vapen som även har hittat sig ner hit ger dig en chans att handskas med invånarna som vill dig allt annat än väl.

Speltekniskt så är det ett FPS även om många av momenten också inkluderar en del pussellösning även om dessa mest rör sig om att hitta rätt sak och ta den till rätt ställe, men det finns ett par lite mer intressanta pussel. Utspridda finns det även olika automater där du kan köpa ammunition, mat och första hjälpen för pengar som du hittar överallt, men det finns även automater där du kan köpa mer droger och utöka dina krafter men dessa automater kräver en vätska som kallas ADAM.

ADAM kan du endast få tag på från en så kallad "little sister" som är en liten försvarslös liten flicka. Kruxet är bara att hon alltid har en livsfarlig livvakt med sig, som kallas "big daddy", vilken ser ut som en gammaldags dykare med antingen en gigantisk borr där högerhanden borde finnas eller bärandes på ett skjutvapen. För att ha en chans att kunna ta dig ut så behöver du drogerna, så blir du illa tvungen att komma på sätt att göra dig av med storpappan för att komma åt lillasystern och hennes ADAM. Att inte ha en plan för det gör att man ögonblickligen hamnar tillbaks till senast passerade vitalitetskammare på grund av en ond bråd död.

Grafiken och främst designen är riktigt bra, även om den dras ner av den tyvärr lite för låga upplösningen på texturer. Vatten, eld och alla andra effekter är otroligt bra gjorda men det som står ut mest är den fantastiska ljussättningen. Inget spel har hittills utnyttjat skuggor på samma geniala sätt som BioShock, vilket har givit mig flera skräckfyllda och minnesvärda ögonblick som jag kommer att minnas med rysningar för all framtid.

Även ljudet bidrar mycket till stämningen i spelet. Invånarna muttrar hotfullt saker från ställen man inte kan nå och verkar leva sitt egna odöda liv i jakt på droger. Storpappan råmar hotfullt som en ko, dess fotsteg ekar för varje kliv och dess skyddling, lillasystern, uppför sig som det lilla barn hon är, irriterad och skrämd med diverse repliker.

Om stämningen bygger upp spelet till dess maximala potential, gör de enformiga striderna och upprepningen av vissa element som när man hackar automater och säkerhetskameror allt för att rasera den. Fiendens AI är otroligt bristfällig och de uppför sig som målsökande missiler även med skjutvapen i hand. Variationen på dem är inte heller speciellt stor och man tröttnar ganska snabbt på att ha ihjäl de outsinliga raptureinvånarna.

Även om dina krafter och skjutvapen ger dig en ganska stor variation att ha ihjäl fienden på, blir det aldrig kul. Eftersom man bara kan ha ett fåtal krafter aktiverade samtidigt, händr det ofta att man inte hade just den kraft som man skulle velat ha i just det tillfället. Man kan dock byta krafter vid vissa genautomater men i dessa lägen är det för sent. Man måste även byta mellan vapen och krafter och kan inte skjuta ett skott med vapnet i handen och i nästa knapptryckning skjuta iväg en eldflamma med den andra handen utan måste gå igenom "vapenbytet" först för att få upp denna. Detta känns väldigt omständligt och gör att de finesser som utvecklarna tänkt sig aldrig blir intuitiva utan mer dryga att utföra.

Till slut insåg jag att skiftnyckeln i kombination med rätt valda aktiverade krafter var det ultimata vapnet och jag sprang och slog ner de flesta med den och brydde mig inte så mycket om jag dog eller inte. För om jag skulle det fick jag ju ändå fortsätta från närmaste vitakammare i så fall och den skada jag hade åsamkat mina fiender fanns kvar. Tyvärr var storpappornas borrnävar lite hårdare än min skiftnyckel så jag blev tvungen att offra lite skott på dem trots allt, även om den övriga taktiken fanns kvar. Man kan dock stänga av dessa vitalitetskammare, så att man får börja om från den senaste sparpunkten i stället ifall man skulle önska för att inte göra det för lätt för sig.

Med lite större inslag på äventyrande, pussellösning, smartare användningsområden av krafterna och interaktion med invånarna som inte innefattade högar med bly eller skiftnycklar, samt ett smidigare gränssnitt och mer variation skulle spelet ha tilltalat mig mer.

Även de olika delarna av Rapture skulle mått bra av lite större variation än de depressiva, mörka och nedgångna ställena med de generiska fienderna. I stället för att ösa på med fiender hade man med framgång bara låtit en bara ana deras närvaro genom tjut, röster och andra audiovisuella intryck blandat med sporadiska möten dem som man lyckades så väl med de 10 första minuterna man befann sig i Rapture. Det man inte ser är ofta mer skrämmande än det man ser och att exponera skräcken i stora mängder får den ofta att minimeras och försvinna i stället för att bygga upp den.

Grafik: 8
Ljud: 8
Spelbarhet: 7
Hållbarhet: 7

Plus
Minnesvärda ögonblick, fantastisk ljussättning, stämningsfullt

Minus
Lågupplöst, tråkig AI, enformiga eldstrider och hackande av maskiner