Risen

Jag har aldrig testat något spel i Gothic-serien. Tydligen så var de ganska buggiga. Lite för buggiga eftersom Piranha Bytes, som gjorde de tre första delarna, inte fick vara med i utvecklingen av nästa spel. Istället gjorde de Risen, ett spel som många anser vara den spirituella uppföljaren till Gothic 3.

Spelet inleds med en sekvens som visar hur båten man reser med förlister under onaturliga omständigheter. När man senare vaknar upp strandad på en till synes öde ö är alla ur besättningen förutom en kvinna (och kaptenen som flydde) döda. Nu är det upp till spelaren att ta reda på vad som hände, utforska ön man hamnat på, och primärt att sätta sig själv och damen i nöd i säkerhet.

Hur man väljer att göra detta är helt upp till en själv. Det är det fina med Risen, det är så skönt olinjärt. Man kan gå vart man vill (nästan) på hela ön från första början, det enda som begränsar är att man är så svag att det inte tjänar någonting till att vandra iväg på friluftsdag för att bli asskickad av monster som är för starka för en novis i kalsongerna endast utrustad med en träklubba och ett glatt humör.

En rolig fotnot angående det är när jag för första gången stötte på en ogre (stor, trolliknande tingest). Jag var chanslös i närstrid så klart och kunde inte ta kål på honom genom att fegskjuta med pilbåge. Det slutade med att jag lurade ned honom till banditbyn och fick se en blodig historia utspela sig. En skäggig kille som stod och sågade ved i godan ro hann inte lägga ned verktyget innan monstret svingade sin jätteklubba och slungade iväg stackaren in i en bergsvägg, samtidigt som två andra banditer drog vapen och till passande stridsmusik naivt gick till attack (och jag gjorde självklart vad jag förmådde med min pilbåge från säkert avstånd). Efter att besten lämnat halva lägret i en blodig röra visade smeden hjältetag och tog hand om honom med bravur. Jag fick tag i asets vapen men var inte stark nog att använda den så min plan gick om intet men kul hade både jag och smeden åtminstone. Han får nog många chicks efter det. En kul grej med hela spektaklet var att monstret dödade en grabb som jäklats med mig sedan tidigare och därmed gav mig 500 exp för uppdraget. Tack liksom.

Nåväl, efter att jag satt kvinnan i säkerhet och tagit en god natts sömn i den inbjudande sängen (utan kvinnan som tydligen satt utanför vid brasan hela natten, den surkarten) gav jag mig ut i det vilda och lokaliserade en hydda. Där satt en karl som ville få mig att bli krigare. Han påpekade även att det fanns en stad åt sydväst och att jag absolut inte skulle gå till klostret, gå med inkvisatorerna och bli magiker. För de var onda och styrde landet med järnhand. Givetvis låter jag mig bli tillfångatagen av klostermunkarna för att tränas till magiker. Och tränade gjorde jag, det kändes som jag var där uppe vid vulkanens fot i flera veckor. Säkert 10 timmar hade gått innan jag ens fick lämna klostret och gå till staden.

Friheten sätter spår överallt, även i de val du kan göra. Med tiden blir du förstås mer kapabel, mer informerad och gör dig ett namn. Första gången jag kom till Harbour Town spenderade jag flera timmar innanför de resliga murarna med att utföra uppdrag åt olika faktioner och invånare. Spelet öppnar upp sig och valen man gör påverkar spelvärlden och de personer som lever där. Det är inte ett lika djupt system som säg Mass Effect på långa vägar och det finns inga god/ond-parametrar men det fungerar bra ändå. Uppdragen är dessutom riktigt varierade och roliga. Det är sällan det handlar om ologiska göromål utan allt man gör har sin förklaring.

Att utföra uppdrag bland de hundratals som finns görs också mer underhållande av den enorma mängd dialog man lyckats klämma in. Nästan allt vanligt folk (inte vakter etc) har inspelad dialog som är mycket intressant att lyssna på och dessutom välgjord och ofta komisk. Accenten är åt det brittiska/skotska hållet men inte jobbigt brittisk som i Fable - tack och lov. Huvudpersonen låter som en Evan McGregor-kopia, kusligt likt. Det var nästan så jag satt och väntade på att han skulle dra fram ljussvärdet ibland. Dialogerna kan dessutom ändras beroende på situationen. Ett exempel är när jag stod nära en smed och kikade runt i interfacet när huvudpersonen plötsligt började klaga på högljutt buller från hammaren. Ett annat är när jag föll ned i en skorsten, dog av fallet, och en kock och en novis inledde en munter diskussion där de skrattade och konverserade skadeglatt och ondskefullt att jag får skylla mig själv. Sen sa novisen "den här tar jag hand om" och böjde sig ned och plundrade min medvetslösa kropp. Jag dödade honom fem gånger som tack (quicksave - quickload).

Om jag skulle beskriva Risen med ett ord så hade det varit "stämningsfullt". Grafiken är underbart snygg. Det ser kanske inte så ut på bilderna men i rörelse framgår det med all önskvärd tydlighet just hur snyggt det är. Och väl optimerat eftersom det flöt på med maxinställningar i över 60 FPS på min dator (Radeon HD 4670, 2 GB ram, dualcore) 99% av tiden. Ljuseffekterna är, om man bortser från Crysis och möjligtvis några till, omatchade. Skölden på ryggen reflekterar ljuset på ett väldigt schysst sätt, solstrålarna strilar genom trädkronorna och demonstrerar en dregelingjutande HDR-effekt. Jag blev glatt förvånad när jag plockade fram facklan för första gången (det var becksvart natt och man såg nada utan den) och skuggorna på exempelvis grenar ändrades beroende på var facklan befann sig. Gick jag längre bort så blev de mindre och ju närmre jag gick desto mer hopade de sig. Spelet lever dessutom upp tack vare svävande pollen, fåglar och insekter som flyger omkring samt en väldigt stilig blurreffekt på saker som kommer ur fokus i för- och bakgrunden.

Natt- och dagsystemet är fullt implementerat. Detta i kombination med den snyggaste och mest föränderliga skyboxen sedan Just Cause gör det till en fröjd att titta uppåt. Faktum är att jag en gång satt och tittade på solnedgången i ca 20 minuter. I ett spel. Kruxet är att det är vackert, de har verkligen fått till just himlen och ljuseffekterna. Långsamt färgas horisonten blodröd, kvällssolen täcks då och då på sin väg ned mot havet av förbiresande moln, vågorna piskar upp mot piren där jag står och njuter av spektaklet och de första stjärnorna tittar fram på den allt mer dunkla himlen till en lugn melodi. Samtidigt guppar den döda vaktens kropp förbi i stilla ro i vattnet nedanför mig. Klassiker. Påminner mig om Ocarina of Time.

Det finns också ett vädersystem med mulet, ösregn, strålande solsken, åskväder mm på menyn. Ön är beklädd med grönska i lystra färger, vackert porlande bäckar och vattenfall, och toppas av en halvaktiv vulkan som får marken att skaka runt var 10:e minut. Och det bästa av allt? Inga laddningstider! Trots att ön du springer omkring på, med alla grottor man kan vandra ned i, är gigantisk så slipper du laddningstider överhuvudtaget. Den enda gången du laddar är när du dör, och det tar ca fem sekunder. Tips, snabbspara ofta.

Samtidigt som grafiken är beundransvärd bortsett från de PS2-lika karaktärsmodellerna som tyvärr är fågelskiten på vindrutan, så är musiken härligt stämningsfull. Äventyrliga, lugna bakgrundstoner med fantasykling spelas upp dynamiskt. Som sagt, grafiken, musiken, friheten och dialogerna gör att man lever sig in i Risen som ett RPG ska lyckas med. Även just det att utvecklarna tänkt på detaljer och verkligen lagt ut saker överallt (växter, kistor, fiender) som man kan interagera med. Man tjänar på att utforska ön och ser oftast något nytt man inte sett tidigare. Risen upprepar sig sällan.

RPG-delen av spelet då? Erfarenhet får man av att utföra uppdrag och besegra monster i vanlig ordning. För att förbättra sina egenskaper måste man gå till olika läromästare och betala i guld och erfarenhetspoäng. Jag satsade på att bli så stark som möjligt men man kan även bli bågskytt eller magiker, eller givetvis en blandning. Utöver detta kan man lära sig att smyga, smeda (att göra sina egna vapen är ganska användbart), dyrka upp lås, brygga drycker, ficktjuva och lite annat smått och gott. Speciellt ficktjuvandet är kul med tanke på att man alltid säger något distraherande för just den personen man snor från. En gång skulle jag sno från en annan tjuv och frågade honom om han kunde ge mig några fingerfärdighetstips samtidigt som jag snodde hans stålar.

Stridssystemet är simpelt i grunden. Man anfaller med vänster musknapp och parerar med höger (eller tar skydd om man har sköld). Man kan även hoppa åt sidan via dubbelklick på piltangenterna. När man väl går in i en strid så låses siktet på en fiende, men det bryts lätt genom att röra musen. När man möter flera fiender blir det tuffare eftersom de är smarta och flankerar en. Vissa kastar saker mot en. Ens block kan dessutom brytas av för mycket stryk. Detta gör att man måste motflanka, ta skydd i rätt ögonblick, tajma sina slag mot motståndarens, se vad din motståndare ska göra och när det finns öppningar, hålla reda på sina combos, hålla reda på den man inte låser på... kort sagt så blir det intressanta strider som kräver att man tänker till strategiskt. Men inte är det fel på systemet inte, det ska vara svårt att möta fyra-fem fiender på samma gång. Varje fienderas beter sig dessutom annorlunda så man måste lära sig hur man bäst ska slå dem.

Magisystemet skulle mått bra av mer djup och fler användbara magier. Det är inbyggt i spelet som pussel - exempelvis kan man förvandla sig till en liten Nautilus (landgående pärlbåt, var god googla) och krypa in i hål man annars inte kommer igenom, använda telekinesis på spakar i fjärran samt levitera över fällor. Det blir lite pussellösning emellanåt.

Vad man måste tänka på innan man läser den här recensionen och kastar sig över spelet för att det verkar så underbart, är att det är ett hardcorespel som inte håller en i handen. Det har ett ganska taskigt interface där alla dina påsamlade saker (du kan hålla hur mycket som helst) bara radas upp i ett rutfönster och delas in lite lätt i vapen, armor, drycker osv. Och det är nästan meningslöst att sälja grejerna eftersom köpmännen betalar ockerpriser, en åttondel av egentliga värdet. Jag hade ofta svårt att hitta vad jag ville. Vidare kan det vara svårt att veta vad man ska göra. Visst kan man trycka upp questkartan och se på ett ungefär vart man ska men man får luska ut mycket själv. Och ingamekartan är värdelös, den täcker bokstavligt talat halva skärmen och gör det närapå omöjligt att gå samtidigt som man ser vart man är på kartan i realtid.

Kort sagt, det är inte ett spel för alla. Är man sugen på ett äventyr av episka proportioner som kan hålla 40-60 timmar (för mig tog det 50) och vet att man har tid att sitta och fundera ut saker själv och orkar läsa igenom massa text så är det givet, ett måste att ha i samlingen. Om inte så kommer antagligen spelet inte passa dig för det har en inlärnings/invaggningskurva på flera timmar, en hög tröskel att komma över innan det börjar hända saker. I början får man slitjobba, utföra enklare uppgifter och har inte en chans mot tuffare karaktärer. Känslan av utveckling är dock stor och mot slutet är det inte många som står upp mot en i en fight (jag slaktade hela Harbour Town bara för att [insert evil laugh]).

Allt som allt dock, fantastiskt spel, enormt beroendeframkallande. Väl värt att nämnas som ett av de stora rollspelen på senare tid. Och dessutom 99% buggfritt! Vet ni att ni gillar tunga rollspel, missa inte denna blivande kultklassiker.

+ Väldigt stämningsfullt
+ Vackra vyer

- Svåröverskådligt interface
- Kartan täcker halva skärmen

Recensionen med bilder:

http://www.minhembio.com/artiklar/1944