Svenska
MEDLEMSRECENSION

Assassin's Creed II

Skrivet av: Filip_M   2009-11-22

I kölvattnet av det kritikerrosade Call of Duty: Modern Warfare 2 reser sig en lika emotsedd titel, ute efter tempelriddarblod. Assassins Creed 2 fortsätter återberätta sagan om den eviga kampen mellan tempelriddarna och lönnmördarna, och frågan är om lärjungen vinner över mästaren? Svaret blir ett rungande - ja!

En adelsman med ett fagert utseende står och manar på ett upplopp hos åskådare vid marknaden i Florens, 1476. Mitt i ett passionerat tal avbryts han av en arrogant aristokrat, som hånar hans familj och provocerar fram ett bråk, rikemansbarnen sinsemellan. Deras efternamn är Auditore och Pazzi, och den lilla striden är bara början på en konflikt de två familjerna emellan, som sträcker sig igenom hela spelet, och som involverar dussintals med människoöden.

Spelet inleds med en prolog där Desmond Miles och Lucy (Kristen Bell) äntligen flyr från Abstergo, och återförenas med det moderna lönnmördarsällskapet. De har under tiden som Desmond varit fången utvecklat Animus 2.0, en mer sofistikerad och detaljerad modell än sin föregångare. Nästa ledtråd till att finna Edens äpple är belägen i renässansens Italien, när den mytomspunna släkten de Medici regerade i Florens. Enzio Auditore de Firenze är Desmonds förfader, Altairs avlägsna släkting, och spelets centrala huvudperson. Samtidigt får du i nutiden bekanta dig med den sarkastiska britten Shaun Hastings och teknikern Rebecca Crane. Du får, förutom roliga diskussioner i nutid även information från dem i Animus 2.0.

Ett roligt tillägg för historieintresserade är informationskort i Animus som ger en komprimerad och välskriven (på svenska!) sammanfattning av kända platser, yrken och personer. Jag spenderade rätt mycket av min tid åt att bara läsa, och jag skulle nog känna mig ganska hemmastadd i Florens om jag skulle resa dit.

Precis som i ettan får man röra sig i olika städer. Korstågens Jerusalem, Acre och Damaskus med flera är utbytt till renässansens vackra Florens, Venedig, Rom och Toscana. Städerna andas liv och människorna som befinner sig i staden har ett syfte, interagerar med varandra och miljön samt reagerar på om något ovanligt händer. Annonsörer vrålar ut nyheter och uppgifter om "en demonisk assassin", köpmän försöker pracka på passerande människor tavlor, vapen och dylikt, tjuvar singlar slant i tristess, legoknektar hyter hotfullt med sina vapen och vackra kortesaner blickar inbjudande till brunstiga, intresserade män.

Jag kunde strosa runt i en halvtimma eller mer och bara höra på sorlet som hördes från en avslappnad grupp med kärleksproblem, eller någon som beklagade sig över ekonomin. Man drog instinktivt på smilbanden på grund av sitt sadistiska anlete när en man förskräckt utropade - efter att ha sett mig mörda en vakt brutalt bakifrån - att man måste älska sina nära och kära medan tiden tillåter, för att man kan vara härnäst. Jag höll givetvis med honom och genomborrade hans ansikte med min lönnmördarkniv för att demonstrera hans poäng för honom. Den lilla desynkronisering (livförlust) jag fick som straff var värt det. Folket omkring mig ryggade tillbaka och sprang därifrån i all hast. En kapplöpning mellan mig och en tjuv som stulit min börs slutade i att jag skar halsen av honom och slängde honom nerför takpannorna. Det finns något vackert i att befinna sig i en stad där man inte går runt bland en massa hjärndöda invånare utan något större mål i livet än att just gå omkring.

Precis som jag nämnt så är striderna och mördarsätten råa, varierade och blodiga. Det är inte sällan som man får skära halspulsådern av förrädiska präster och vakter som råkar patrullera taken som du för tillfället skuttar omkring på. Rörelsemönster i strid och tillvägagångssätten när man mördar är oftast olika varandra och trots att jag spelat dryga tio timmar såg jag fortfarande nya sätt mörda på. Ett exempel var när jag i mitt patrullerande i stan såg ett rum med två kistor i. Jag var för tillfället pank och tänkte plundra dem. Problemet var att två vakter skyddade ingången. Jag försökte snällt fösa undan dem och gå förbi, men de knuffade iväg mig på ett bryskt vis. Belöningen för detta var att jag steg fram till dem, sträckte ut armarna mot deras ansikten och fällde ut två knivar rakt i halsen på dem, samtidigt. Slutligen mötte jag ett bondeuppror som jag kväste snabbt genom att köra "fair", d.v.s handgemäng. Jag lät alla attackera min person på samma gång vilket slutade i att potatisplockarna fick smaka på mitt bepansrade knä indrämt i näsbenet.

Stridssystemet är mycket bra. Man kan väja undan, kontra, blocka och allt annat som gör ett slagsmål flytande och striderna olika varandra. I ett slag kunde jag inkognito smyga runt bland fiender som var upptagna med mina allierade och sticka svärdet genom deras stridshärdade, möra kroppar bakifrån, en efter en. I ett annat skede var jag övermannad av en bjässe med en stor, fet yxa, som jag tog ifrån honom i en kontring och krossade pannbenet på stackaren. Enzio är en bad ass motherfucker utan samvete och han vet om det.

En nyhet som introduceras är möjligheten att bära olika vapen och rustningar, som man kan köpa i butiker. Pengarna till det får du genom att hitta skattkistor i stan, genomföra uppdrag och dra in pengar från din familjevilla. De gör Enzio starkare, snabbare, tåligare och bättre på att parera. Han får även ett större rörelsemönster. Vapen är även olika, så en slägga har kanske mer fördelar än en ordinär värja. Släggor, värjor, knivar, dolkar, stiletter, järnhandskar, sablar, gift, rökbomber och ammunition gör valmöjligheten stor och du behöver inte hålla dig till ett enda vapen som i ettan.

Enzio får på vägen en kuf vid namn Leonardo Da Vinci som sin egen Oppfinnar Jocke. Da Vinci spelar en stor roll i att lösa gåtan om Edens äpple och han kan sedermera ge Enzio förmåner, som en uppgradering på lönnmördarkniven till exempel.

Man introducerar även ett slags RPG-system i den villa som man ärver från sin farbror. Staden som villan befinner sig i är sliten och ointressant för besökare, men genom att investera i renoveringar kan man återställa staden till dess forna glans, och på köpet få cash till sin börs (som man kan hämta ut) och rabatt på varor i de lokala affärerna.

Grafiken är inte fy skam den heller. Det är inget mästerverk, men kända byggen och platser är realistiskt modellerade och människorna ser levande ut. Enzio blir blöt när han kastar sig i vattnet och tumlar runt som en delfin och blod sipprar från hans svärd och fallna motståndare. Dock är det som sagt inget märkvärdigt, utan smälter in i den fina inramningen som spelet mäktar med i övrigt. Ansiktena är snygga, texturerna skarpa och miljöerna stora, varma och spelet flyter på bra. Laddningstiderna kan bli enerverande när man ska ladda en ny bana, men de gömmer det snyggt med att "rita upp" staden bit för bit. Det finns också ett dag- och nattsystem som ändras i realtid.

Persongalleriet är engagerande och för en historiajunkie som jag så vältrar jag mig i semihistorisk lyx då flera kända profiler under renässansen visar sin historiska nuna i spelet - jag fick rysningar när Lorenzo Medici introducerades, kände hur spänningen växte när hela Pazzifamiljen (se Pazzikonspirationen) kollaborerade med flertalet ljusskygga typer och förvånades över hur omfattande det hela var. Det finns väldigt mycket historia att hämta från tvåan, vilket är fantastiskt för historieintresserade. Annars är Enzio inte lika stel och tråkig som Altaïr var - han är inte lika känslokall och kan komma med lustiga wisecracks. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan dissa karaktärerna på det vis som att de har "spaghettinamn" eller "låter som en pizza". Jag kan rekommendera er som inte är historieintresserade att resa till Italien och ta reda på hur vanligt Niccolo, Enzio, Franscisco, Cesare, Mario och så vidare är som namn i stövellandet.

Ljudet är fantastiskt och mellansekvenserna med dialoger samt omgivningarnas röster är oerhört välgjorda. Ljudbilden är som nämnt fenomenal. Den anpassningsbara, Castlevania-doftande electromusiken med inslag av rock och harmoni insveper Italien i ett renässansskimmer signerat Jesper Kyd. Jag satt faktiskt och funderade på om det var Jesper Kyds lärling som hade gjort musiken och hade tänkt att prisa honom i den här recensionen, men nu när jag vet att Kyd är ansvarig så behövs ingen rosning. Mannen bakom bl.a. Hitmans stämningsfulla musik behöver varken introduktion eller hyllning - dansken andas kvalité, och han smittar av sig på Assassins Creed 2.

Talet kan justeras till olika språk, däribland italienska, men engelskan låter inte alls larvig, utan det är ambitiöst och bra. Kanske lite smått stereotypiskt med marioengelskan (I am-a going to-a de shop-a). Ett utrop från en karaktär vid namn Mario var dock lite av en blinkning till Nintendos frontfigur: "It's a-mee, Marioo!".

Assassins Creed led fruktansvärt mycket av att det var så repititivt. Altaïr fick i uppdrag att massakrera tempelriddare på löpande band, och så är det kanske väl också i tvåan, men de försöker variera, och det på ett bra sätt. Ibland får du inte ens slåss, utan leverera brev till olika personer i staden. Annars kan du klå upp vänsterprasslande män för dennes frus räkning, ge åtalsbrev till aggressiva bönder eller tja, mörda några som vanligt. Oftast förrädare. Men i alla fall så får du inte bara göra samma sak i huvudstoryn - ibland är det bäst att avlyssna konspiratörer och vid några tillfällen får du rädda en ungmö med hjälp av en gondol och fly från tempelriddare på en vagn på den italienska landsbygden.

Kontrollen är som Dr. Jekyll och Hyde. I stridsmomenten är den exemplarisk och det känns inte ens som att jag spelar, utan jag kunde lika gärna ha stått vid stidsscenen och vrålat "kontra! SLÅ! VÄJ UNDAN!" till Enzio och så hade han gjort det. Men det är väl det som är bra. Vid hoppmoment, pussellösning och kameramanövrering släpps Hyde fram och jag slet hårtussar från mitt hår av frustration. I vissa fall kan det förekomma tidsuppdrag där du måste ta dig fram så fort som möjligt, vilket inte alltid går då Enzio tyvärr, ibland, är lika vig som en gammal gubbe som precis lärt sig parkour. Jag känner att det inte riktigt har åtgärdats sedan ettan, vilket är sjukt synd då det i stort sett drar ner betyget ett snäpp.

AC 2 är ett långt spel. Enbart storyn håller ett bra tag, runt 20 timmar, och tre av de timmarna är mellansekvenser. Utöver detta kan man göra sidemissions och samla fjädrar som förlänger speltiden upp mot 30 timmar.

Assassins Creed 2 överträffar ettan på alla sätt. Repititionen är borta, striderna mycket mer flytande, råa och varierade, karaktärerna är intressanta och inte lika träiga, omgivningarna är levande. Dess enda tillkortakommande är kontrollen. Bravisimo, Ubisoft!

+ Stridssystemet
+ Variationen
+ Historiapornografi
+ Villa-RPG
+ Musiken
+ Karaktärerna

- Kontrollen

Medlemsrecensioner24
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10