Avatar: The Game

Spelåret går mot sin ända. De sista tappra titlarna stegar ut på marknaden och jag har testat spelet som är en prequel till den kommande storfilmen, science fiction-äventyret James Camerson´s Avatar, som har skyhöga förväntningar på sig på bioduken.

Spelet, som av naturliga skäl inte behöver dras med sådana ok, för tankarna mot ett Just Cause light, ett sandboxspel i djungelmiljö där vyerna piffar upp spelupplevelsen.

Efter att man valt utseende bland de 24 olika män och kvinnor som finns förgjorda slängs man in i handlingen som Abel Ryder, en medlem av RDA (en grupp legosoldater som är ute efter månen Pandoras ovanligt värdefulla mineraler) med kapaciteten att kontrollera en så kallad avatar (en genetisk hybrid mellan månens urinvånare och människan). Jag har fått läsa mig till detta eftersom inget av det egentligen förklaras, presentationen är usel precis som röstskådespeleriet, storyn och karaktärerna. Just karaktärerna är verkligen totalt ointressanta, urinvånarna "Na'vi" består av blåa jättesmurfar som snackar blaja på engelska med afrikansk brytning och måste vara den mest rasistiska rasen jag stött på så som man blir behandlad om man väljer deras sida.

Väljer deras sida? Jo, efter ett tag tvingas man ta sitt enda riktiga beslut i spelet då man antingen tar människornas eller urinvånarnas parti. Valet påverkar dock spelupplevelsen markant eftersom man får tillgång till helt olika fordon, vapen, tillvägagångssätt och story beroende på vad man tar. Man kan nästan säga att det är två spel till priset av ett. Spelar man RDA har man typiska människovapen och fordon, svävare, mechar, eldkastare, jeepar - mycket mer högteknologiskt. Väljer man Na'vi får man spela som jättelika, blåa och spetsörade varelser med svans - två-tre gånger så höga som en normal människa. De förlitar sig istället på hästar, pterodactylliknande drakar (banshees), pilbågar och närstridsvapen som svärd.

Man kommer snabbt in i rytmen. Det handlar om att leta upp kontaktpersoner, ta uppdrag, åka till gul markering, utföra uppdraget och få erfarenhet (som leder till uppgraderade och nya vapen och krafter, men allt är förutbestämt och inget man själv väljer). Spelet är på detta viset väldigt linjärt om man följer storyn, och uppdragen inte sällan generiska. Det finns "utmaningar" på varje sektion av månen man åker till (och kan åka tillbaka till när man vill) som att samla saker, utforska hela kartan eller hitta alla teleporteringsställen, men inga speciella sidouppdrag.

Det konstiga är att det trots bristerna fungerar. Alla kommer inte gilla det, men grundspelet i sig är stabilt. Jag själv tycker till och med det var bra. Man har fyra krafter som kan mappas till varsin knapp - i Na'vis fall göra sig temporärt osynlig, springa snabbare, hela sig, göra mer skada och så vidare. Man har också fyra vapen som man byter med digitalkorset, även om jag hands down mest använde mig av de dubbla svärden och bågen. I närstrid är man ett monster så oftast försökte jag komma nära. Det är här det är kul att använda sina krafter - göra sig osynlig och smyga sig nära en grupp för att sedan gå lös med svärden tills man skadat sig tillräckligt och behöver hela eller fly genom att göra sig snabbare och därmed bli svårare att träffa.

Fast egentligen behöver man sällan fly. Man kan lika gärna dö eftersom fienderna man tar ut innan man dör förblir döda (och spawnas inte - det finns ett visst antal på hela kartan) och man alltid respawnar i närheten av där man dog. Klarade man ett uppdrag innan man dog sparas det dessutom. Avatar är inget svårt spel.

Spelets största tillgång är grafiken som bygger på Far Cry 2-motorn. Pandora är smockfull med förhistorisk svajande vegetation, fast färggrannare än det någonsin var på Jorden. Pollen blåser runt, här och var springer lokala djur (sex ben verkar vara standard) och sjöar och vattendrag i den blåa färgens alla nyanser finns lite överallt. Tittar man uppåt kanske man ser några banshees flyga omkring under de gravitationstrotsande, svävande miniöarna fyllda med vattenfall. Än mer gillade jag när man längre fram i spelet tonade ned färgerna och fick till en snygg realistisk look - med lite eldsvedd mark, några brinnande buskar och ett par enorma, vältexturerade bulldozers som lämnat spår i den smutsiga leran som resultat av krigets förödelse blev det både en teknisk och artistiskt snygg mix. Karaktärerna är däremot ganska fula, men de tittar man inte på så ofta tack och lov. Ett av de snyggaste spelen i år, FC2-motorn är helt underbar.

Musiken är helt ok, sätter stämningen på ett schysst sätt. Kan dock bli lite jobbig när den drar igång dundrande stridsmusik så fort någon skjuter mot en. Och röstskådespelarna är som jag tidigare sa ruttna. Huvudpersonen, Ryder, är helt blåst i skallen. Han gör likt en zombie som de andra vill, de behandlar honom som spenat som fastnat mellan tänderna och ändå drar han skämt med monoton röst som om han vore spindelmannen, dessutom med en totalt opassande röst till den figur jag valde. Och varenda gång han snackar sträcker han ut vänsterarmen som att han ska ta på axeln på den han tilltalar, men det ser bara märkligt ut eftersom han missar varje gång. Jag nämnde att han är blå och har svans va?

Att ta sig runt på kartorna försvåras av att fordonen (dock inte hästarna) är bångstyriga. Att flyga är speciellt irriterande och svårstyrt, som tur är gör man det så sällan. Eller tur och tur, jag hade gärna dragit ned på transportsträckorna men här måste man oftast ta till fötterna eftersom spelet inte gör banshees tillgängliga förutom när det passar utvecklarna. Även här saknas alltså frihet. Super Mario World blev inte sämre av att man kunde flyga igenom de flesta banorna så varför skulle detta? När man väl upptäckt vissa delar av kartan kan man teleportera sig dit om man hittar... blomman som används för ändamålet.

Det är konstigt, jag vet att det finns många brister, de flesta i presentationen och strukturen, men ändå gillade jag personligen spelet. Jag velade mellan en åtta och en sjua, efter att ha skrivit detta och rannsakat mig själv inser jag att det får bli en sjua. Det är kul att slåss och använda smygtaktiker i striderna, och Pandora är en snygg värld med en häftig atmosfär, men nackdelarna är lite för många för ett mer utmärkande betyg. Men för att vara ett filmlicensspel är det riktigt bra och jag kan inte annat än rekommendera er att åtminstone testa det någon gång. Så pjåkigt är det inte.

+ Galet snygg djungelvärld
+ Intressanta sätt att tackla fienden på

- Story, presentation och karaktärer är undermåligt
- En del desigmässiga misstag
- Mer frihet hade inte skadat

7/10 - Bra

Med bilder (som i och för sig är värdelösa):

http://www.minhembio.com/artiklar