The Legend of Zelda: Twilight Princess

Jag skaffade mig det här spelet vid releasen, men fick inte spela det förrän två månader senare på grund av bristen på Wii-basenheter som då rådde. När jag väl startade spelet slog den magiska känslan mig. Jag hade längtat så efter att få sätta tänderna i Links äventyr.

Detta var det första The Legend of Zelda för mig, alltså hade jag inga tidigare erfarenheter av typiskt pussellösande eller grottutforskande, men det gjorde ingenting för det tog inte lång tid innan jag var bekant med alla system.

Man börjar spelet i en liten by vid namn Ordon, där man får göra lite alldagliga sysslor som att valla får och imponera på barnen genom slangbelle-skjutande och träsvärdsfäktande. Allt för att man ska lära sig den nya kontrollen.
Efter några timmars lugnt springande, rupeé-plockande och örnstyrande dras jag dock in som fånge i Twilight-världen.
Min skepnad ändras och jag är nu en varg.

Jag flyr från min fångenskap tillsammans och med hjälp utav Midna, en mystisk figur som hädanefter aldrig lämnar din sida.
Nu dröjer det inte länge till nästa äventyr, och jag får snart stifta bekantskap med mitt första tempel.
Tempelsystemet är ganska enkelt: man pusslar, fäktar, skjuter och hoppar sig framåt, och halvvägs igenom möter man en miniboss, väl besegrad får man ett nytt föremål som används för att komma vidare.

Storyn är storslagen, och känslan av närvaro är bestående genom hela det äventyret. Jag tänker inte avslöja mer av handlingen. Då jag vill att den ska upplevas själv

Nu till något som är viktigt, kanske för viktigt för vissa: Grafiken
Grafiken är riktigt bra, och även om den känns ganska lågupplöst nu på en 92" skärm så är det inte utan att känslan blivit mycket större sedan sist jag spelade.
Förutom att det är ganska lågupplöst är grafiken riktigt bra. Den är mysig och designen är genial.

Det som ändå tillför mest till känslan är dock musiken, pampig ridmusik på stora fält varvas med lugnt flöjtspelande i byarna och stridsmusik vid fiendesmiskande.

Och nu till kontrollen, den är helt till Wii, och jag kan inte säga annat än att jag älskar den.
Inte nog med att man får oerhörd precision vid pilbågs-skjutande tack vare pekfunktionen.
Föremålsanvändandet är också riktig skönt. Du väljer ett föremål som befinner sig redo för användning av ditt pekfinger på B-knappen, och ytterligare tre platser finns för snabb åtkomst i tre riktningar på styrkorset. De resterande vapnen med mera befinner några klick bort, de kommer du åt genom minustecknet på Wiifjärren.
Sedan har ju Nintendo utformat sin handkontroll mästerligt. Hur skönt är det inte att ha högerhanden vilande lodrätt längs med soffkanten på högersidan samtidigt som man har den vänstra liggandes helt slappt med endast tummen och pekfingret aktiv.

Att slöspela kan inte bli skönare än såhär.

Varför förtjänar det här spelet att bli kallat ett mästerverk då? Varför förtjänar det maxbetyget 10/10?

Jo, först och främst är det storyn, där det verkligen känns som att du är fåraherden som tvingas agera, hjälpa sina vänner . Fåraherden som ofrivilligt blir en hjälte.
Storyn gör att man vill fortsätta spela, man vill verkligen få reda på vilken väg handlingen tar, vad som blir nästa radikala förändring och vem Midna egentligen är.

Jag har nu börjat spela Twilight Princess igen, och det finns knappt något annat spel som passar bättre till decembers mörka väder än The Legend of Zelda: Twilight Princess.
Detta är ett av få spel som jag har orkat klara ut, då jag gärna tröttnar på spel efter ett tag. Men inte detta.

Nej inte detta.