Midnight Club: Los Angeles

Minns ni Midtown Madness-serien, och i synnerhet den andra delen av Rockstar San Diegos vansinnesfärd? Det gör jag, och mina minnen är positiva. Jag älskade Midtown Madness 2. Friheten, tävlingarna, spelkontrollen, bilarna och de otroligt roliga polisjakterna var alla riktigt bra, och skapade ett spel som var mycket svårt att slita sig från.Rockstar San Diego avancerade dock, bort från Midtown. Den tredje delen av spelserien gjordes av ett gäng svenskar vid namn DICE, och var i all ärlighet inte särskilt bra. Rockstar San Diego bildade en ny spelserie - Midnight Club. Ett snarlikt namn, ett rätt snarlikt upplägg.

Midnight Club: Los Angeles är den fjärde delen i den serien, och det första spelet till den nuvarande generationen konsoler. Det är ett superavancerat, om än väl dolt, Midtown Madness. När den känslan lyser igenom myser jag, och då har jag som allra roligast med Midnight Club: LA.
Grundtanken är enkel och tuff - som en nybörjare utan riktigt hår är det ditt jobb att avancera på gatorna i olika (mer eller mindre) snabba bilar och vinna respekt, något som till slut kommer att göra dig till den mest, ähum, respektingivande gatuföraren på... ja, gatorna.

Hela staden (i det här fallet Los Angeles) finns till ditt förfogande från start, och likt Midtown Madness kan du köra runt överallt, skapa kaos för att få polisen efter dig, eller bara njuta av miljöerna. För att nå toppen gäller det såklart även att tävla mot andra förare. Alla race i Midnight Club: Los Angeles är relativt öppna, och de äger alla rum i staden, oftast på trafikerade gator. Vilka vägar du tar till dina mål är helt upp till dig, och det är inte alltid som dina motståndares rutter är de bästa.

Som nybörjare startar du heller inte med ett vrålåk. Nej. Istället tvingas du tampas med en onödigt trög (och svårstyrd) kärra, men allt eftersom pengarna rullar in, kan du få sätta stjärten i betydligt bättre bilar, för att inte nämna de otroligt roliga motorcyklar som finns att välja bland.
Svårighetsgraden känns till en början helt rätt satt, men ett tag in i spelet börjar du känna att utmaningen blir lite väl hög. Kravet på dig som förare är ibland för högt för ditt eget tålamod och frustrations bästa, något som såklart är lite tråkigt.

Men det är här som friheten kommer in som räddare. Tävlingarna är alltid många och du kan fritt välja att ta dig an dem i precis vilken ordning som du känner för, något som helt klart känns nödvändigt. I ditt garage i Hollywood kan du - förutom att inhandla nya fordon - välja att trimma och vässa till ditt åkdon, eller bara fixa till utseendet på din bil eller motorcykel. Alla spelets fordon finns även tillgängliga att provköra direkt från start (utan kostnader) vilket såklart är ett bra sätt att testa fordonen inför kommande köp.

Grafiken i Midnight Club: Los Angeles är riktigt bra, och bjuder på ett underbart detaljerat Los Angeles med en perfekt storlek, och ljussättningen är briljant. Bilmodellerna ser alla oförskämt snygga ut, och laddningstiderna är helt obefintliga. Skärmuppdateringen är även den helt stabil. Det är, utan att överdriva, ett av de snyggare spelen i genren.

På minuskontot bör den höga svårighetsgraden nämnas, samt det faktum att Rockstar San Diego gärna kunde ha lagt till några fler olika typer av tävlingar. De två olika typerna av race som finns här går visserligen hand i hand med spelets val av stil, men lite ytterligare variation bland tävlingarna hade absolut inte skadat.

Variationen är det i särklass största problemet, men det ska sägas att det som brister i variationen vägs upp av ren spelglädje och ett underbart mått av frihet.
I sina bästa stunder är Midnight Club: Los Angeles oförskämt underhållande, men i längre doser sviktar underhållningsvärdet i takt med att variationen brister. Att jämföra det med Midtown Madness är dock - trots samma utvecklare - inte rättvist, då Midnight Club har tagit en långt steg bort från det arkadriktiga upplägget.

I sina ögonblick känns det som Midtown Madness ändå, och jag gillar de spännande polisjakterna, den fina friheten, men saknar den riktiga lekfullheten som gjorde just Midtown Madness så underbart. Detta är, trots ett antal smärre fel, ett riktigt underhållande racingspel med en genomarbetad helhet som alltid imponerar. Variationen kan ifrågasättas, liksom svårighetsgraden. I övrigt är detta ett riktigt bra racingspel.