Svenska
MEDLEMSRECENSION

Super Mario Galaxy

Mario har som förmodligen de flesta märkt legat lite lågt på solofronten de senaste åren, till allas besvikelse. Sedan det halvbra Super Mario Sunshine har inte den vige rörmokaren levererat det vi plattformsrävar vill ha, utan flamsiga party-tjosan-lajbanspel har istället trätt fram i rampljuset allt intensivare. Galaxy är ett heligt svar på alla spelares böner om självaste Marios stora comeback sedan Super Mario 64.

Att se solen glittra bortanför konturen av jordens horisont och uppleva den mystik som ligger i rymden är något alldeles fantastiskt. Jag upphör inte att fascineras av de makalösa vyerna som utspelas på de olika planeterna och i galaxer innehållandes allt från vattendemoner till kakplaneter. Super Mario Galaxy utspelar sig ganska uppenbart ute i rymden, vilket kan låta som en krystad och uttömd idékälla, inte minst för mig. Min passion har aldrig legat begraven i rymdspel, och jag har alltid varit skeptisk till den sortens spel. Något vändes i min mage när jag hörde att det kommande Mariospelet skulle ta form ute i galaxerna. En nervositet inleddes, men tvekade gjorde jag aldrig om att det faktiskt kunde bli hur bra som helst. Min skeptis avtog mer och mer för varje skärmdump som offentliggjordes, när jag väl hade spelet i min hand var den som bortblåst.

Kontrollen i Galaxy är ganska så sedvanlig, absolut inget illa med det. Nytt för styrningen är förstås den unika Wii-kontrollen som utnyttjas på ett briljant sätt utan att kännas för tillgjord. När man väl kommit igång med spelandet och vant sig vid kontrollen går allt som smort, precis som det ska vara i ett kvalitativt plattformspel. Rörligheten med den nya Wii-kontrollen samspelar perfekt med nintendos lekfullhet när de har utnyttjat rymdens och planeternas tyngdlöshet respektive dragningskraft. Banornas kvalitet och estetik är hisnande och allt i spelet liksom sammanflätas gång på gång till något större och bättre, för varje minut som går.

Till en början var Super Mario galaxy inte det jag väntat mig. Men när spelets storhet började ta fart på riktigt blev det bara bättre och bättre. Något, något litet saknas dock fortfarande för att totalt fylla mitt forna mörka hål av skepsis till detta spel och dess koncept. Den alltid lika åtråvärda och patenterade Nintendo-magin närvarar ständigt och på vissa speciella stjärnjakter känns spelet nästan overkligt bra. Med alla dessa aspekter i åtanke kan det vara svårt att tro att det finns något som fattas. Jag kan inte sätta fingret på det, kanske är det att spelet enligt mig är lite för kort. Om man tar sig tid att verkligen låsa upp alla bonusbanor och samla absolut alla stjärnor räcker spelet otroligt långt för den som vill. Dock är inte jag den typen av spelaren som gillar att suga ut ett spel tills det blir alldeles torrt och dess lyster försvinner, och just därför kanske jag tycker att spelet är lite för kort. Själva huvudstoryn och döda-bowser-och-rädda-peach-grejen är en majoritet av spelet, men sträcker sig inte lika långt för att tillfredställa min Marioabstinens till fullo. Men trots allt är detta en väldigt liten och subjektiv petitess som är nada jämfört med spelet annars så skyhöga kvalitet.

Är spelet en plattformsrevolution? Kanske, kanske inte. Det är definitivt ett stort steg från Nintendos tidigare Mariospel, och har alla ingredienser för ett recept på ett perfekt plattformsspel. Med stor möjlighet bästa plattformsspelet någonsin, och en blytung milstolpe för genren. Att musiken består av många gamla Nintendomelodier komponerade i symfoniorkesterform, blandat med nya mästerverk gör saken verkligen inte värre. Makalöst, Nintendo, makalöst.

Medlemsrecensioner56
Samlat betyg: 9.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10