Darksiders

Två spel med bibliskt tema inviger spelåret 2010. Det skruvade, östländska Bayonetta tog mig med storm - nu har jag tagit mig igenom Vigil Games allra första spel - Darksiders: Wrath of War. Jorden skälver när Apokalypsens ryttare War släpper lös sin fulla vrede.

Eller nåja, åtminstone till en början. Precis som i Metroid får man smaka på att spela en fullt uppgraderad protagonist inledningsvis i en slags prolog, men ganska direkt blir man fråntagen sina krafter och tvingas börja om från noll. Under äventyrets gång hittar War bitvis krafter, vapen och egenskaper som ger honom tillgång till mer och mer av världskartan och förbereder honom inför slutstriden.

Det syns att Vigil Games studerat andra spel och tagit lärdom inför sin debut. Nintendos gyllene spelserie Zelda har varit ett stort inflytande. Faktiskt så är Darksiders så nära Zelda man kan komma utanför Nintendos plattform. Upplägget med tempel och pussel, kartor som visar olika nivåer, "hjärtan" efter varje boss, en "ängel" som visar vägen och ger ledtrådar precis som Navi, gränsnittet, bosspresentationerna, Wars egna bumerang och hook shot, färgandet av viktiga ord i dialogerna, och mycket mer som jag låter er upptäcka själva. Men det är inte bara Zelda; God of War, Metroid och Portal är uppenbara förebilder.

Är det fel att kopiera så blatant? Nej, varför? VG har tagit det bästa från de bästa och gjort det till något eget. Tänk Zeldaseriens pussellösande, världsutforskning och episka bossar kombinerat med God of Wars orbsystem och brutalitet så har ni en bra bild över hur det känns att spela Darksiders. Garnera med Portal och Metroid. Det är en genre som inte riktigt finns på HD-konsolerna, en genre som det borde finnas mer av.

När spelet tar sin början befinner man sig, som War, mitt i ett fullskaligt domedagskrig på Jorden mellan himmel och helvete, änglar och demoner - Armageddon. War, vars uppgift är att opartiskt hålla ordning i kaoset, upptäcker strax att han anlänt till Jorden utan övriga tre ryttare och att apokalypsen satts i gungning alldeles för tidigt. I sin försvagade form besegras War av en uråldrig demon kallad Straga, men räddas precis innan demonen sätter käftarna i honom av Rådet, som genast skyller den tidiga apokalypsen på War och dömer honom till döden. War ber dock framgångsrikt att få sändas tillbaka och rätta till saker och ting or die trying. Vem inledde apokalypsen och varför?

Berättandet är ett av Darksiders många starka kort, med en fenomenal känsla i mellansekvenserna och grymma karaktärer. Röstspelet och dialogen är utan tvekan bland de bästa och mest passande jag varit med om. Serietidningsmakaren Joe Madureiras ande vilar över konversationerna och det känns lite som att läsa en X-men tidning med knivskarpa, träffsäkra och rakt igenom coola fraser och yttranden. Wars röst görs av Liam O´Brien, samma person som gjorde Kain Highwind i NDS-adaptionen av Final Fantasy 4 och han gör det fantastiskt. Mark "Skywalker" Hamill vokaliserar Väktaren (som övervakar War och hjälper honom med ledtrådar), förträffligt jobb även där. Det är helt enkelt ett genomgående extremt bra jobb med röster, mellansekvenser, läppsynkning och dialog som håller en fast i storyn. Till uppföljaren vill jag dock se MER! Kultur i dess bästa form!

War kan inte bli mer bad ass om han försökte. Med överdelen av ansiktet gömd i skuggan av en huva lyser hans ögon i ett blått sken av respekt. Munnen ler endast en gång under de 15-20 timmar spelet pågår och hans långa silverhår som faller ut på varsin sida ansiktet gestaltar vishet. Han är en tyst domedagsmaskin. Talar inte utan anledning. Fäller inte ett skämt. Har inte tid för kärlek. Men är redo med giftspetsade, vassa kommentarer bakom sammanbitna tänder. I strid är han dödlig och våldsam, hugger fienden i bitar, sliter ut inälvorna, krossar skallar - bankar helt enkelt skiten ur allt som står i hans väg. Motståndarens storlek och utseende spelar ingen roll, War är döden inkarnerad.

Ett exempel är när han möter en ridande demon som hånar Wars segerchanser eftersom han bara har två ben. Efter en häftig strid som slutar i demonens fall går War långsamt fram till kräket och hugger av honom benen i ett svep (möjligtvis har han lite känsla för humor ändå), innan han kör sitt massiva svärd rakt genom magen. Därefter är det hästens tur. En flammande demonhäst kallad Ruin... Mellansekvenserna måste ses för att uppskattas. Det är fullt av råa sekvenser som denna.

Combatsystemet är simplare än God of War men mer avancerat än Zelda. Man kan blocka, dodga (dasha undan) och kontra men det går alldeles utmärkt att bara buttonmasha och dasha undan genom hela spelet. Det är bra variation på fienderna men det blir aldrig någon större utmaning på svårighetsgraden normal. Checkpoints är också väl utlagda så dör man är det bara att försöka igen. Problemet är just att det är lite för enkelt, det finns inte så många vapen att låsa upp, antalet combos och magier bleknar i jämförelse med både Bayonetta och God of War, och uppgraderingssystemet måste göras mer belönande. Som det är nu känner man inte direkt att man blir starkare, och aldrig heller att man egentligen behöver det eftersom nästan varje fiende kan besegras med buttonmashing + dash. Det är ett dugligt fightingsystem men inte mer, inte utmanande. Även bossarna, hur episka och respektingivande de än må vara, är väldigt enkla att besegra eftersom de nästan uteslutande bygger på Zeldas bossprincip, det vill säga kom på taktiken (som inkluderar det vapen man hittat i bossens tempel) och slå honom tre gånger.

När man inte sprättar upp demoner och änglar löser man pussel. Och då menar jag verkligen löser pussel. Jämfört med Zelda så är pusslen i Darksiders längre och lite mer enformiga. Det mesta är bra, inget snack om saken, men de kan pågå väldigt länge utan att byta tema. Sista nivån tog säkert tre timmar av hjärngympa med samma form av pussel i olika variationer. Utan tvekan den längsta pusselbanan jag spelat - Tomb Raider, släng dig i väggen. Dessutom kan det ta ett bra tag innan man klurar ut vad man ska göra och utför det, så pusselbiten ger till skillnad från stridsbiten en bra utmaning. Jag vill dock hellre se fler typer av pussel utspridda på fler dungeons i uppföljaren och ni som vet att ni har svårt för problemlösning kan lika gärna hålla er borta.

Kontrollen är lite, notera lite, fladdrig. Den är inte perfekt tajmad när man ska hoppa, vilket har fått mig att ramla ned otaliga gånger för att jag försökt hoppa så nära kanten som möjligt (vilket då inte registreras, man måste ha lite mark emellan), kameran är ibland bråkig när man ska klättra under tidspress, och lock-on funktionen i strider stjälper oftast mer än den hjälper. Det skulle behövts lite mer jobb på kameran överlag, även om den funkar för det mesta.

Grafiskt är Darksiders ett snyggt spel. I vyerna finner vi gott om variation (lava, öken, grottor, vatten, växtlighet - det mesta finns) och VG har ett skarpt öga för detaljer och artistisk design. Tekniskt sett skulle det kunna vara bättre, en del lågupplösta texturer, screentearing sker väldigt frekvent till den grad att det blir störande (patch verkar vara på gång till 360, PS3-versionen är att föredra) och frameraten är ryckig, något som lätt ses vid panoreringar, men helhetsintrycket är ändå positivt. Fiendedesignen, liksom karaktärsdesignen överhuvudtaget är mycket bra. Äventyret utspelas hundra år efter armageddon när helvetet tagit över Jorden så bilvrak, förstörda, igenväxta, och översvämmade byggnader samt raserade broar är ett urval av de rester ur mänsklighetens övertagna civilisation man stöter på.

Ljudet håller hög klass. Cris Velasco och Mike Reagan som komponerade musiken i God of War har jobbat på Darksiders och spelat in över 60 minuter musik i Skywalker Sound Studios. Det är mycket stråkar, trummor och kör, har ni spelat God of War så går det i ungefär samma tema, fast lite lättare. Som sagts tidigare är rösterna enormt välgjorda (skotska Ulthane är en klassiker), men även det ambienta ljudet är bra.

Darksiders är ett fantastiskt debutspel för Vigil Games som täcker en genre som behöver täckas. Det blandar friskt från diverse kända spel, imponerar med en välberättad story och en grym ljudbild, och har ett solitt, rått fightingsystem och enorma, utmanande pussel. Om kameran varit lite bättre, striderna lite mer avancerade, pusslen lite mindre utdragna, och grafiken mjukare så hade det fått högsta betyget. Hatten av för Vigil Games, en lovande, ny studio i sin linda. Äntligen har MS- och Sonyfansen ett alternativ till Zelda. Och med tanke på att slutscenen är bland de häftigaste någonsin så kan jag inte vänta på uppföljaren. Kan inte vänta.

+ Ruskigt välgjorda röster, story, musik och dialog
+ Storslaget äventyr i en ovanlig genre

- Lite väl långa pussel på samma tema ibland
- Mer utmaning och utveckling behövs, enkla bossar

9/10 - Fantastiskt

För recension med bilder: http://www.minhembio.com/artiklar/2040