Bayonetta

Kommer du ihåg när du var yngre och precis hade hört talas om eller sett bilder från det första Devil May Cry spelet? inte? Det gör jag vill jag lova och aldrig i mitt unga liv hade jag sett en spelfigur som dante röra sig och se så cool ut i ett spel. Dom nästföljande delarna i serien hade sina dalar men även sina toppar som DMC 3 och jag trodde inte jag skulle få se något spel topppa denna underbara serie. Oj vad fel jag hade...

När det blev känt att Hideki Kamiya hade bildat en ny studio vid namn Platinum Games, började farhågorna hopa sig över DMC serien och man undrade vad capcom skulle hitta på härnäst med serien.

Efter att ha spelat Hideki Kamiya Magnum Opus,Bayonetta, kunde jag inte bry mig mindre.
Måhända att hon inte är lika cool till utseendet som Dante men satan vilket röresleschema den fulsnygga häxan ståtar med.

Hon bokstavligen breakdansar över fienderna med sina moves och ställer sig på händerna och låter pistolerna på fötterna göra jobbet. Det är ju nämligen så att bayonetta stoltserar med inte mindre än 4 pistoler till en början, två i händerna och två som är fastbudna vid hennes höga klackar, vilket oftast leder till helt insane sjuka kombinationsattacker som förvandlar fienderna till slarvsylta.

Under äventyrets gång så får Bayonetta även tillgång till fler vapen som t.ex ett svärd och en piska men resten låter jag er upptäcka själva, dom är dock värda att vänta på och använda må jag lova.

När man dödar fiender så får man även "halos" från dom som är spelets valuta och som används till att köpa nya tekniker, saker och uniformer till bayonetta, och detta underlättar rejält, framförallt under spelets två svårare svårighetsgrader.

Striderna flyter på felfritt och det är en varierande fiendeflora som himmelen kastar ner mot våran kära häxa och japanska spel troget så går även bossarna inte av för hackor utan tar lätt upp hela ens skärm och bjussar på lite hederligt bosssmisk.

Tur är väl då att man har hjälp av olika saker i stridens hetta och den mest användbaar är en liten gimmick som kallas för Witch Time, och är bayonettas eget bullet time stadie. Det gäller då att undvika fiendens attacker i rätt ögonblick så träder man in i detta stadie och blir snabbare medan fienderna blir långsammare och detta funkar alldeles utmärkt i ett spel som detta. Man ahr även en magimätare som man fyller på och när den är full kan man göra något som kallas för "torture attacks". Det kan vara alltifrån att slänga in en fiende i en giljotin till att låta bossarna få smaka på sin egna stor monster.

Spelet är även ljuvligt designat och grafiken lyser upp världen med en klarhet som få spel kan matcha även om man inte hinner lägga märke till den så mycket när det är kaos framför en på skärmen.

Ljudet kunde dock ha varit mer varierande och särskilt låtarna som kommer när man slåss kunde varit mer varierande än valfri j-pop dänga, däremot så är det en fröjd att slåss till en remix av "fly me to the moon". Röstskådespelarna gör helt okej ifrån sig och särskilt barägaren till "gates of hell" gör en bra insats.

Jag blev djupt imponerad av detta spel och trodde inte det skulle hålla så hög klass rakt igenom och även mina vänner som jag spelade tillsammans med sa att detta slår allt som devilm ay cry har att komma med, så nu är det upp till Capcom att försöka sig på att toppa med DMC 5, annars ser jag gärna att ribban höjs ytterligare med ett Bayonetta 2.