Aliens vs Predator

Under 90-talet fick vi spelare bekanta oss med två av världens mest kända filmmonster för första gången. 1999 släpptes Aliens versus Predator och blev allmänt hyllat för sin annorlunda spelstil och isande skräckmoment. Det var Rebellion som stod bakom det och det är Rebellion som nu, över ett decennium senare, utvecklar denna återkomst.

Spelet är uppdelat i tre kampanjer: Marines, Aliens och Predator. Varje kampanj återberättar samma händelse ur olika perspektiv, vilket betyder att man spelar på någorlunda samma banor. Men det blir ändå olika miljöer. Marines kampanj är längst med cirka fyra timmars speltid, Predator tog tre och Alienkampanjen är kortast med 1.5-2 timmar.

Storyn fungerar mest som utfyllnad. En ättling till Bishop (android från Alienfilmerna som blir kapad i två och sprutar vitt blod) hittar en uråldrig gravplats med kvarlevor från en mytomspunnen Predatorledare. Predatorerna vill hindra människorna från att skända templet, människorna vill ta vara på den utomjordiska teknologin som skulle skjuta fram deras forskning flera årtionden, och de blodtörstiga aliens vill bara växa och bli fler (döda, facehugga och äta med andra ord).

Predator

Som predator är man kraftfullast av de tre raserna. Man använder sig av stealth och smygtaktiker. Hit and run. Man förlitar sig på teknologi och jaktinstinkter. Samtidigt är man ett powerhouse i rena dueller om man skulle bli upptäckt.

I början hade jag svårt att spela på rätt sätt, men det dröjde inte länge innan jag kom in i rovdjursmentaliteten. Jag ser fyra marines framför mig och tar ett jätteskutt upp i ett träd. Några rejält smidiga hopp senare är jag nära deras position vid en bas och jag zoomar in för att lyssna på dem. En går in i en närliggande byggnad, två patrullerar åt öst och en vandrar iväg för sig själv. Jag gör mig osynlig, hoppar till ett tak nära den ensamma vakten och studerar honom. Stackare. Jag tar fram ett av mina fem vapen, sågskivan, och halshugger honom i tysthet med ett välriktat skott.

Nu till vakt nummer två, han som gick in i byggnaden. Det är mörkt. Jag sätter på värmesynen för att lätt se honom och verkligen känna mig som ett rovdjur. Långsamt smyger jag upp i rygg på honom bakifrån och sliter med ett killermove av både huvud och ryggrad samtidigt som jag försöker efterlikna Predatorns skratt från filmen utan större framgång. Nåja, man kan inte få allt. Two down.

De andra två är knepigare eftersom de är tillsammans. Attackerar jag den ene så kommer den andra skjuta mig. De måste separeras. Jag beger mig återigen till mina jaktmarker, taket. Precis som i filmen kan Rovdjuret härma andra rasers läten för att locka dem till sig. Passar perfekt nu. Min Predator yttrar frasen "motherfucker" och en av människorna kommer för att undersöka saken närmare. Han ställer sig där jag vill, jag hoppar vigt ned bakom, och kör mina långa metallklor rakt genom ryggen på honom innan jag snabbt hoppar upp igen som en osynlig skugga. Bara den sista kvar.

Han är redan död dock. Ensam har han ingen chans. Jag låser plasmasiktet på honom och fyrar av. En blodhög senare är striden över och jag smyger mig vidare mot nya jaktmarker.

Så här kul känns det faktiskt ibland. Både som Alien och Predator får man en ganska okonventionell spelstil jämfört med andra FPS. Man måste smyga annars dör man. Visst går det att möta en eller två på samma gång men det är klart lättare och roligare att spela på Rovdjurets styrkor.

Mot slutet av kampanjen får man tillgång till lite obalanserade vapen som gör en överlägsen (spjutet slösar ingen energi och dödar allt med en smäll t ex) och Predatorn kan även innan dess lätt hantera flera Aliens samtidigt, men varför inte? När man är ett rovdjur ska man vara i toppen av matpyramiden. Dock kan man lösa detta "problem" genom att höja svårighetsgraden, ska tydligen inte finnas checkpoints på de högre nivåerna. I och med att det är så kort hinner det heller inte riktigt bli repetitivt.

Marine

Alla minns hur det var att spela som marinkårssoldat i AvP för första gången. Den trogna rörelsesensoren pep rytmiskt medan man hasade sig fram i klaustrofobiska, äckliga, övergivna, mörka korridorer och skrymslen. Man bannade sig själv för att ha hållt i avtryckarfingret lite för länge och slösat större delen av ammunitionen och således stelnade hela kroppen inombords när det började dyka upp prickar tjugo meter från ens position. Man visste att faran fanns därute, men inte var. Skräcken över att inte ha kontroll var påtaglig och det tar Rebellion vara på, åtminstone inledningsvis.

Som en klassisk mörkhyad badass motherfucker med stora vapen tar man sig långsamt fram igenom helvetet på jorden. Och med långsamt menar jag sakta. Till största del sitter du fastnaglad i stolen och blir helt paranoid och inväntar överraskningsattacker - jag fann mig i att mumla "kom fram nu då" och svettas ymnigt. Närvaron stärktes ypperligt när min marine kallades till ett övergivet diskotek där housetechno dunkade i högtalarna och klåfingriga, hungriga monster väntade på mig. Kan säga att jag kände rädslan som infann sig för ett väldigt långt tag sedan återigen vid den tidpunkten.

Konventionella vapen som pulse rifle, shotgun, sniper rifle och eldkastare finns med och kan plockas upp, och man har ett basvapen med oändlig ammunition, pistolen, samt två temporära vapen till sitt förfogande. Varje vapen har en sekundär funktion; pulse rifle har en inbyggd granatkastare, pistolen burst fire, shotgun massiv eld osv. I slutet av marineuppdragen får man vid speciella tillfällen tillgång till en målsökande machinegun och tillfälle att go nuts. Visst kan den ses som något överskattad men det var mäktigt att se svärm efter svärm eradikeras av de maffiga kulorna. Sorgligt nog blir just alienstriderna något tafatta dock, eftersom man snabbt insåg att en välriktad snyting och sedan sniperskott genom skallen räcker för att tysta de obegränsade flockerna av odjur.

Som många säkert kan gissa gör man nästan allt själv. Ibland får man unika tillfällen att i alla fall få draghjälp på vägen av överlevande soldater. Tyvärr förhindrar AI:n någon form av konstruktivt samarbete men jag minns med lite obehag, men också skratt i halsen när en soldatpolare hittade mig och skulle vakta min rygg. Synd att säga, men han fick se sin ryggrad flyga åt fanders innan jag kunde göra någonting. Tydligen så hade jag rushat i förväg, scoutat området och lämnat stackaren bakom mig, som lämnades med några utomjordiska "kompisar". Nåja, alla kan inte klara sig.

HUD:en är grymt läcker faktiskt och healthsystemet fungerar á la Resistance (uppdelat i segment som fylls på så länge man inte förlorat ett helt segment). Stims eller painkillers kan plockas upp och användas snabbt, även under strid, för att hålla en på benen.

Sköna strider och kalla kårar utlovas i Marinekampanjen som jag anser är AvPs starkaste del. Spelandan från förr har bevarats och givits ny skepnad samtidigt som actionmomentet är raffinerat och inbjudande, och inte alls repetitivt. Tålamod, sinnesnärvaro och en god moral rekommenderas när du äntligen får höra det ekande pipet igen från rörelsesensorn, som gjorde dig så rädd för så länge sen.

Alien

Man börjar spelet som en Alien som blivit tillfångatagen, men naturligtvis snart lyckas fly. Som Alien är du snabb, kan klättra på väggar och tak och livsfarlig i närstrid, bara rivaliserad av Predators. Spelstilen är någorlunda lik densamme men involverar ännu mer smygande i klaustrofobiska gångar och mörker. Precis som i spelet The Darkness kan man slå sönder ljuskällor (med svansen) för att synas mindre.

Till skillnad från övriga raser utvecklas inte Aliens, de är ju trots allt redan de perfekta dödsmaskinerna. När jag lurar i mörkret i taket och ser en vakt närma sig kan jag uppskatta det. För Aliens är det ännu viktigare att inte ta sig an flera fiender samtidigt, men de är grymt bra på att snabbt springa fram till sitt utvalda offer och ta ut det (eller låta en facehugger hoppa på ansiktet). Predatorn helar sig med förbrukningsvaror som han måste hitta, men Alien behöver bara snabbt gömma sig i mörkret och vänta tills han helar sig själv automatiskt för att sedan planera en ny attack.

Att klättra i tak och väggar var faktiskt enklare än jag trodde. Inte lika disorienterande som i PC-versionerna men fortfarande svårt för den ovane. Snart kröp jag i tak och på kanter efter vad som passade bäst för situationen men jag kan tänka mig att många blir illamående av förvirring.

Jag saknar dock som Alien ett sätt att döda människorna direkt. Om man hänger i taket vill man gärna köra svansen i dem och dra upp dem eller hoppa ned på dem och bita av huvudet men det verkade inte gå. Jag förlitade mig helt och hållet på svansen och klorna och att gå loss med dem tar några sekunder. Ibland behövde jag dock inte använda dem alls, då vissa forskare hellre tog självmord än att lämnas ensam med mig - klassiskt.

Det är ganska mycket orienterande och det kan vara svårt att veta riktigt vart man ska. Man kryper en hel del i kloaker, tunnlar och ventilationssystem och saknar karta. En pil pekar ibland dit jag ska men inte alltid. Och kampanjen är som sagt väldigt kort samtidigt som man inte utvecklas och jag gärna hade sett flera attackmöjligheter.

Grafiskt har man inte sparat på krutet. De levande växterna viker undan realistiskt när man som Predator rör sig genom dem, ljuseffekterna som lyser genom röken i kloaköppningen jag tittar upp mot som Alien är vacker att se på, och slemmet droppar vackert men grotestkt från taket när man med en klump i halsen tar sig fram som marine. Ingen tvekan om saken, Alien vs. Predator är snyggt och lider inte av framedrops. Framför allt är det stämningsfullt till tusen vilken ras du än spelar och grafiken spelar en stor roll i det. En grym detalj är att när man dör och laddar om sker det helt utan laddningstid.

Ljudet spelar också en viktig roll. Predatorns hjärta dunkar och rösterna förvrängs när han sätter på värmesynen. Att växla mellan de olika synerna är häftigt eftersom det låter precis som i filmerna, att göra det samtidigt som man sliter huvudet av någon är bara grädde på moset. De talar också på sitt egna språk (texten översätts till engelska) fast det kanske vore konstigt annars. Marinens pulserifle låter karaktäristiskt ihåligt och radarn piper autentiskt. Musiken är som tagen ur filmerna. Röstskådespeleriet är kompetent när man tragglar sig igenom marinekampanjen och snappar upp ljudfiler som kolonister och forskare lämnat bakom sig.

Allt som allt kan jag inte riktigt förstå de låga betygen det fått på vissa ställen, däremot förstå de högre. Det känns verkligen som att man är sina monsterfavoriter, såväl som en testosteronstinn hunk till soldat, grafiken är välgjord, det finns tre kampanjer, vilket om man ser det som ett spel innebär stor variation, och ljudeffekterna är klassiska. Både Alien, Predator och Marines är badass på sitt sätt och vem vill inte känna sig sån? Det här är Rebellions bästa spel på mycket länge.

+ Stämningen
+ Ovanligt gameplay
+ Grafiken

- Obalanserade vapen
- Lite buggigt
- Storyn

8/10 - Mycket bra

För bilder: http://www.minhembio.com/artiklar/2065