Svenska
MEDLEMSRECENSION

Splinter Cell: Chaos Theory

Splinter Cell: Chaos Theory

Tja...

När jag hade köpt samlingen på PC (2006) började jag naturligtvis med föregångarna (Splinter Cell, Splinter Cell: Pandora Tomorrow) för att förstå utvecklingen, karaktärerna, historian samt ha jäkligt kul!
Det fick jag. Jag hade det riktigt roligt!

Men när jag först spelade Chaos Theory, för fyra år sedan, var jag minst sagt inte speciellt övertygad. Många säger att det här är det bästa spelet i serien. Jag höll inte med.

Märker ni min tempusform?

Min väg till gillandet av Chaos Theory var lång, och omständig. Först spelade jag Lighthouse, känd för många som bana nummer ett. Jag tyckte om första banan för att den är nog den bana som liknar sina föregångare mest. Linjärt, inte mycket till val, mer av en tunnelformad bana än en större omgivning. Inte för att säga att föregångarna var linjära, rälsspel i all ära men de var varierade. Trots det kändes Lighthouse mer som en bana hämtad ur t.ex. Splinter Cell: Pandora Tomorrow.

Vad jag inte tyckte om var definitivt det "smidiga" kontrollsystemet där Sam Fisher plötsligt hade möblerats om till en spaghettidocka så fort fienden kom inom några meters avstånd. Folk tyckte det verkade realistiskt och kändes som en cool och nödvändig förändring.

Jag gillade kniven, så en pluspoäng till mig!

Sedan följde nästa bana, en båt. Jag hatade den, rakt igenom. Hela den banan drogs av enformiga beslut och stålbunkrar som fick mig att stänga av spelet och lämna det i ett antal månader innan jag bestämde mig för att kämpa igenom den banan.
Faktum är att jag fortfarande inte har fattat något speciellt tycke för båten, det förblir enligt mig den sämsta SC banan i världshistorien.

Men sen artade det sig, och med vilken kraft!
Banken började långsamt men skruvade upp spänningen till en så hög nivå att jag skruvade mig i stolen! Vi talar om ett obemärkt bankrån här ju för guds skull!
Även om jag inte gillade hur öppna banorna blivit och hur många dörrar, korridorer och nya rum man var tvungen att utforska började jag faktiskt bry mig om att lägga ner tiden för att söka mig igenom, memorisera och upptäcka. Detta belönades såklart mångfaldigt!

Resten är historia, en följetång av en målbrotsspojkes våta drömmar som gick i uppfyllelse tack vare högupplöst grafik och en smygarkungs raspiga röst. Jag älskade det! Mer och mer för varje bana!

Nutid.
Efter att jag prövade demot för det kommande Splinter Cell: Conviction fick jag en plötslig saknad för det där gamla goda så jag bestämde mig för att spela den delen i serien som jag hade sämst minne av.
Lyckligt nog blev det Chaos Theory.
För även om jag upplevde spelet som roligt tror jag inte jag var redo för förändringen när jag var yngre. Visst var det bra, självklart var det beroendeframkallande!
Men jag hade inte omfamnat trean i samma grad som jag hade älskat och levt mig in i föregångarna.

Men tiden läker sår och med åldern kommer visdomen!
Efter att ha nött mig igenom andra banan, som jag fortfarande är jäkligt less på, har jag upplevt en av de bästa äventyren i Sam Fishers liv!
För att inte tala om när man skall bryta sig in i Displace International, som för övrigt rankas av mig som den bästa banan i Chaos Theory! Mystik, spänning och rädsla.
Vad väntar kring nästa hörn? Hur skall jag lösa det här? Var är vakten? Hur cool är inte Sam?

Bästa med Splinter Cell serien har alltid varit hur det retas med vårt ego. För efter en viss tid med varje del, när man känner sig trygg och säker på systemet, när man vet hur AI:n kommer bete sig samt hur alla system fungerar, tröttnar man inte på spelet utan får en sådan kollosal boost! Man känner sig som en Gud eller åtminstonde en övermäktig människa!

Med det sagt, vill jag bara påpeka att Sam Fisher gör sitt jobb genom att levera klockrena repliker och att röstjobbet bakom hans medhjälpare håller en mycket högre kvalité.
Storyn har varit mer indragande förr men rent tekniskt och spelmässigt gör sig Chaos Theory till det bästa spelet i Splinter Cell väg.

Jag omfamnar det, sover med det under kudden!
Jag tar det till skolan och sedan till jobbet!
För detta är en dyrgrip, ingen sådan man vill tappa bort!

För den som inte spelat Splinter Cell, gör det gärna i form av Chaos Theory. I en spelbutik kostar denna del inte speciellt mycket och jag lovar att man inte bryr sig om grafiken speciellt mycket då den fortfarande kan hålla ett visst mått!

91%

Samlat betyg: 9.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10