Svenska
MEDLEMSRECENSION

Muramasa: The Demon Blade

Att sätta ett värde på något är ofta väldigt svårt. Att skriva en recension och skriva ned sina tankar och kommentarer om ett spel är inte lätt och sätta en siffra som indikator på spelets underhållningsvärde är minst lika svårt om inte svårare. En recension behöver inte nödvändigtvis reflektera personens åsikter om spelet helt korrekt och fullständigt men det är något vi ändå försöker eftersträva. Oboro Muramasa eller Muramasa: The Demon Blade är ett spel som jag personligen skulle kunna skriva två helt olika recensioner om och sätta två olika betyg på beroende på om jag tittar på spelet ur ett spelkritiskt perspektiv eller ur ett konceptmässigt perspektiv.

När jag var yngre och spelade gamla NES-spel med kompisar så föll jag väldigt snabbt för sidscrollande actionspel som Zelda II, Castlevania, Kid Icarus eller Mega Man. Det var så lätt att bara sätta sig ned, lära sig två knappar, ta sig från en sida till den andra och hamra knappar så skurkarna får spö. Med detta sagt är Muramasa det perfekta spelet för mig. Det är lätt att komma in i, få knappar att bemästra och det har den där härliga känslan av hardcore och klassiskt spelupplägg från förr. Muramasa är ett sidsrollande actionspel med rollspelselement i handmålad 2D-grafik. Spelet är ursnyggt, jag menar det verkligen, ursnyggt.

Jag har varit intresserad av svärd väldigt länge och under den senaste tiden har det dominerats av japanska svärd i och med filmer som Kill Bill, anime-serier som Bleach och spel som Ninja Gaiden. I Muramasa kan man samla och smida 108 stycken olika katanas och de två huvudrollsinnehavarna; Momohime och Kisuke är båda kunniga i svärdets konst. Gamla Japan är platsen för detta skådespel och utvecklarna har verkligen försökt förmedla sitt kulturella arv genom sin konst och musik, inte helt olikt vad forna Clover Studio från Capcom gjorde med sitt Okami. Momohime är en japansk prinsessa som blir besatt av en ond samurai, Kisuke är en ninja som förlorat minnet. Storyn är ok men är knappast lika betonad som den var i Vanillawares tidigare klassiker Odin Sphere. Allt som allt känns spelet både välarbetat men också fattigt. I ena stunden förundras man över Muramasas enastående grafik och underbara musik medans andra gånger så klagar man likt Bilbo att det är för lite smör på en redan för stor brödbit. Jag syftar på att många bakgrunder upprepas lite för ofta för att fylla ut olika områden och göra dem större, det finns som sagt 108 olika svärd men den ända skillnaden mellan dem är deras specialattacker och färger. Det finns i huvudsak två olika svärdstyper. Tachi är ett vanligt svärd som i detta spel svingas snabbt och effektivt. Odachi är ett längre och tyngre svärd som svingas med mer kraft men är långsammare. Detta medför såklart lite variation men inte tillräckligt för att striderna inte ska kännas repetitiva ibland.

Spelet saknar några som helst välarbetade bisysslor utöver själva striderna. Du kan och bör ta dig tid att prata med lite folk runt omkring för att höra på det grymma röstskådespelet på japanska, skaffa nya föremål, smida nya svärd, ta ett dopp i ångbad för att kika in på en lättklädd Momohime, gå på restaurang och laga mat men det medför inga större nyheter rent utförandemässigt. Du trycker på några knappar för att välja mat att äta, svärd att smida och personer att prata med men det är inga minispel. Missförstå mig rätt här. I vanliga fall behöver sådant inte ens vara ett spel i ett spel men i Muramasa skulle det bidra med lite väl behövd variation.

Jag skulle som sagt kunna ge det här spelet två helt olika betyg. Rent konceptmässigt med grafiken, musiken, spelupplägget med sin enkelhet och gamla skola a´ la Castlevania, Metroid och Metal Slug passar mig som handen i handsken och på dessa premisser skulle jag ge Muramasa siffran 10 av 10. Ett för mig perfekt spel men det har också sina små brister som nämnts ovan. Enformighet, mycket backtracking med för lite saker att göra vid sidan av och komprimerad story gör att Muramasa inte når upp till detta betyg rent spelkritiskt. Muramasa passar alldeles utmärkt tillsammans med Odin Sphere och spelen kompletterar varandra bra där Muramasa står för snabb action och Odin Sphere för en djupare story med tyngre rollspelselement. Om man har en PS2 såväl som en Wii bör man äga båda spelen. Om inte ska man veta att storyn är helt fristående i båda spelen och kan bjuda på mycket nöje på var sitt håll.

8 av 10 är den siffran jag skulle ge Oboro Muramasa om jag var en spelrecensent. Vilken tur att jag inte är det då, istället kan jag sitta ned i min soffa, dras in av ett riktigt konstvärk och äkta japansk kultur som också tar mig tillbaka i tiden då spel var något enkelt men som fortfarande hade utrymme att vara både vackra och underhållande.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10