Warhammer 40,000: Dawn of War 2 - Chaos Rising

För en from Imperiumanhängare som jag så finns det inget ljuvligare än att utdela rättfärdig hämnd på förrädiska Chaos Space Marines, och när de senare i form av Black Legion således bestämmer sig för att visa sina vedervärdiga trynen så blir det åter upp till Blood Ravens-kapitlet att säkra freden i Gudkejsarens namn.

Handlingen i Chaos Rising utspelar sig ett år efter händelserna i Dawn of War II, och även om man får återse Sub Sector Aurelias miljöer från Dawn of War II, så är det den här gången planeten Aurelia som ligger i fokus. Planeten var en blomstrande hive world (planet med enorma kontinentomfattande städer som sträcker sig mil upp i skyn och djupt under marken, tänk er Coruscant i Star Wars, fast på steroider) i utkanten av solsystemet, tills en warpstorm utbröt och slungade planeten från sin bana kring solen. På några dagar frös den till is, och av dess ursprungliga 25 miljarder invånare så undkom endast 100 000 med livet i behåll. Aurelia slukades sedan helt av warpstormen och har varit försvunnen i 1 000 år, tills nu. Tiden som planeten flöt runt i warprymden utnyttjade Chaos till fullo genom att släppa lös diverse demoniska varelser på planeten. Dessa varelser, tillsammans med nyligen anlända Black Legion, är nu redo att sprida kaos och förstörelse, och återvänder för hämnd på Blood Ravens gör ett välbekant ansikte från Dark Crusade, den 2:a expansionen till det första Dawn of War-spelet.

Judgment of Carrion, en s.k. Space Hulk, är också del av kampanjen. Space Hulks är förlorade skepp och gamla vrak som driver runt i warprymden och som över årtusendena har sammansmält till en massiv form, och ofta är de så enorma att de har en egen gravitationskraft och atmosfär. Då och då återvänder de till normal rymd, och dessa åbäken är åtråvärda reliker då de ibland härbärgerar länge försvunnen teknologi. De återvänder dock sällan från warprymden tomma, och bl.a. Orks, Chaos och Tyranids brukar flitigt dem för att underlätta invasioner.

Även om kampanjen enligt mig är över på tok för fort så är själva uppdragen längre och mer mångfasetterade än i Dawn of War II, där det nya korruptionssystemet är en central del av upplägget. Uppdragens objektiv kan uppnås på olika sätt, och likt Mass Effect påverkar ens tillvägagångssätt allt i spelet, från hur storyn utvecklas och förmågor att förfoga över till vilken utrustning man kan låsa upp. Även slutets skepnad varierar, beroende på hur korrupta eller rena du och dina trupper är, och en korruptionsmätare agerar moraltant och redogör hur långt längst de fallnas väg du färdats.

Ny spelbar sida är ovan nämnda Chaos Space Marines, och av de demoner, monster och allehanda busar som en tjänare till kaosgudarna har till sitt förfogande är ett nämnvärt exempel Great Unclean One. Det är ett enormt, uppsvällt, vardrypande monster som i Kaosguden Nurgles namn sprider elände på slagfältet. De kan bl.a. spy galla på sina fiender och generera en aura av gift runt sig.

Spelar man som Chaos Space Marines så kan man välja vilken av Kaosgudarna man vill tjäna, och varje gud innebär olika spelstrategier. Khorne t.ex. är ilskans, våldets och hatets gud och passar de som prefererar aggressiv, offensiv taktik. Nurgle, sjukdomens och förfallets gud, innebär mer defensiv taktik.

De redan existerande rasernas led utökas, och innebär för Space Marines Jonah the Librarian, en kraftfull psyker (enhet med mentala krafter) och har tillgång till en myriad av förmågor, av vilka en är att generera en för infanteri och projektiler ogenomtränglig energibarriär som avancerar framåt mot fienden och välter omkull dem. Eldars nya enhet är Wraithguard, en sorts mech fast styrd av en fallen Eldarkrigares ande, och är utrustad med en s.k. wraithcannon som skjuter små svarta hål som suger in fiender inom en viss radie in i warprymden och gör med den tjockaste pansar vad en kniv gör med smör. Tillskottet för Orks är Weirdboy (enhet med mentala krafter) och bland hans färgstarka sortering av galna egenskaper återfinner man bl.a. Foot of Gork ability, som mosar det mesta inom en viss radie. Likt det mesta i Orks arsenal så är Weirdboy ytterst instabil och när han dör så skadar han även sina egna trupper. Tyranids samling ohyggligheter utökas med två enheter, varav den ena är Genestealers, närstridsenheter som är osynliga när de är stillastående. De är förtrupper vid en Tyranidinvasion och flitiga användare av Space Hulks, så vänta er dessa vidriga filurer ombord på Judgment of Carrion. Den andra är Tyrant Guard, ett tungt bepansrat monster som likt en noshörning stormar in bland de dina och kan genom att rulla ihop sig regenerera sig även medan den blir anfallen.

Enheterna i Last Stand utökas med Hive Tyrant för Tyranids, en massiv närstridsenhet i defaultläge men som kan uppgraderas med distansvapen, samt Chaos Sorcerer, som är en genomond version av Space Marines Librarian.

Trots en för kort kampanj så är Dawn of War II: Chaos Rising smaskens. Precis som i Dawn of War II är det i Chaos Rising inget basbyggande till fördel för det taktiska RPG-upplägg som Dawn of War-serien verkar ha utvecklats till. Uppdragen är längre med mer att göra, och ens truppmedlemmar har mer aktiva roller i storyn än i Dawn of War II, med rikare dialog och rådgivning i och mellan uppdragen. Vissa av uppdragen är även bundna till individuella truppmedlemmars förflutna. Ens uppgraderingsnivå når nu upp till level 30 med en redig trave nya upplåsbara förmågor och utrustning. Det nya korruptionssystemets inverkan lockar till flera spelomgångar, och för inbitna fans av mytologin så kommer dreglet att rinna ymnigt av extas. For the Emperor!

Grafik - 8
Ljud - 8
Spelbarhet - 8
Hållbarhet - 7