The Elder Scrolls IV: Oblivion

Här kommer den femtielfte recensionen av Bethesdas rollspelsklassiker, The Elder Scrolls: Oblivion!! I väntan på ett nytt Elder Scrolls-spel så har jag spelat igenom spel nummer fyra i serien och visst fan håller det än.

Man börjar i en klaustrofobisk fängelsecell under huvudstaden Imperial City. Här får man själv skrapa ihop en karaktär som man kommer spela som i drygt hundra timmar framöver. Man ställer in kön, ras, anletsdrag och namn sen så är det bara att sätta igång. Grannfången mitt emot hånar min inlåsta situation och jag bara väntar på att få banka han gul och blå. Plötsligt hörs det röster från trappuppgången och kejsaren kommer på besök med sina trogna gorillor. De får du följa med då kejsaren tror att du kommer visa dig användbar i framtiden. Sen följer en kloakpromenad då du ständigt måste vara på vakt mot lönnmördare, vättar och välgödda råttor.

Kejsaren är på flykt från en ondskefull organisation som till sist får tag på honom i slutet av promenaden och mördar honom. Innan så hinner han dock ge ifrån sig en magisk amulett till dig och ber dig att lämna den till en munk som bor strax utanför staden Chorrol. Han i sin tur ska ge amuletten till Kejsarens hemliga arvinge som ska rädda världen, ty portaler har öppnats världen över till demonvärlden Oblivion och enda sättet att bli av med dem är att arvingen får amuletten. I vilket fall så tar du dig ut från fängelset och äventyret kan börja!

Även om det kanske vore rätt att ge munken sin amulett och rädda världen från ondska som vilken god hjälte som helst så är det inte vad min karaktär har i tankarna. Orcen "Igor den Infame" ska ut i världen och utforska först. Beväpnad med en stor järnklubba så ska han slå världen, och ett å annat troll, med häpna. Åt fan med kejsaren, det får vänta!

Här efter så är det verkligen upp till var och en hur de vill fortsätta. Min karaktär startade en karriär som alkemist för att tjäna in stålar på trolldrycker sen köpte han sig en rustning och hus. Men efter mer eller mindre utplåning på Cyrodiils fauna i jakt på ingredienser så blev det lite tråkigt och han gick med i en lönnmördarklubb för att vara med om ett gäng fruktansvärt listigt uttänkta mord. Sen blev han riddare, magiker, hästtjuv, tjuv, lite mer alkemi (pengarna tog slut), frilansskattletare och sedan räddade han världen. Kort sammanfattning.

Men man får som sagt göra hur man vill för om det är någonting Oblivion är så är det frihet. Bethesda har byggt en enorm sandlåda som du upplever i antingen 1 eller 3-perpektiv, alternativ två är dock värdelöst. Ett rikt urval av uppdrag finns då som oftast är väldigt intressanta, dock inte alltid. De bästa uppdragen är solklart Dark Brotherhoods uppdrag, lönnmördarnas. De skulle kunna ha blivit riktigt tråkiga, bara gå och döda offret och få stålarna. Men man får då speciella instruktioner, som är härligt listiga, på hur mordet ska gå till. Du kan såklart ignorera de orderna och bara storma in och drämma en dubbelyxa i plytet på offret men då ryker en maffig bonus. Åter igen, det är helt upp till dig.

Dark Brotherhood och uppdraget då man ska få en vidskeplig by att tro att världen går under är exempel på när uppdragsdesignen är brilljant och underhållande. Dessvärre finns det för många banor då du ska ta dig från A till en grotta i B för att hämta något tillbaka till A. Det blir repetitivt i längden och tråkigt. Så uppdragen är inte klockrena hela vägen. Men när de väl glänser så gör de det rejält. Repetitivt är även vapnen som är enformiga med ett gäng mäktiga undantag. Du får till exempel en käpp av en demon för domedagsuppdraget du gjorde mot byn jag nämnde tidigare. Den käppen kan förvandla fienden till slumpmässiga föremål. Att förvandla en gormande minotaur till ett äpple är ju härligt. Sedan är de bästa vapnen de som du smider själv. Inte heller striderna är speciellt underhållande tyvärr.

Det finns problem som sagt i Oblivion men det mesta vägs upp med underbar frihet, en genomtänkt värld och en del brutalt bra uppdrag. Igor den Infame får vila nu, för efter ett rejält antal timmar blev Oblivion till sist tråkigt. Dock efter ett fantastiskt äventyr som vanligt!

Sammanfattning:

+

Enorm värld
Oseriöst mycket frihet
Hembyggda vapen och trollformler regerar
Fantastiskt bra skrivet
Snygg grafik
Mäktigt soundtrack
Tonvis med uppdrag

-

Lite väl enformiga uppdrag och miljöer ibland
Röstskådespeleriet är stelare än en fryst koala
De stora råttorna är bara larviga
Striderna är stela och lite väl barntillåtna