Batman: Arkham Asylum

Jag har nog aldrig varit ett riktigt Batman-fan. Jag har aldrig läst någon serietidning om honom och det är enbart genom de många, vilt skiftande filmtolkningarna som jag blivit bekant med karaktären och hans universum. Men om det finns något som kan omvandla mig till en fladdermus-fanboy vid den här sidan om Christopher Nolans The Dark Knight så är det Batman: Arkham Asylum.

Spelet börjar som du säkert redan läst i åtskilliga recensioner med att Batman än en gång kväst Jokerns lömska planer och är i full färd med att föra honom till det ökända mentalsjukhuset som är beläget på en liten ö utanför Gotham City. Väl på plats överlämnar Batman sin gamle ärkenemesis till fängelsets vård varpå hans värsta farhågor besannas. Jokern bryter sig fri och med hjälp av sin ständige kärlekskranka sidekick Harley Quinn, några vagnslaster insmugglade hejdukar och de superskurkar han frisläpper i förbifarten börjar han ta över fängelset avdelning för avdelning. Batman ger sig naturligtvis efter honom väl medveten om att han nu befinner helt i Clownprinsens våld medan han bit för bit pusslar ihop superskurkens sanna motiv för övertagandet. Handlingen är lyckligtvis inte så förutsägbar men den tar heller inte ut svängarna så mycket och vändningarna är inte precis chockerande. Den är väl vad man skulle kunna förvänta sig av ett något baserat på en serietidning.

Arkham Asylum kan grovt indelas i tre beståndsdelar: äventyrande, smygande och slagsmål. Spelet är strukturerat som Metroid- eller Castlevania-spelen. Man låser gradvis upp nya platser av spelvärlden i takt med att Batman rekvirerar nya gadgets. Med sprängdegen kan han inte bara gillra fällor för patrullerande bovar utan även spränga bort hinder i sin väg. Linbaneskjutaren låter honom komma åt annars onåbara ställen och frekvensskannern hackar sig igenom säkerhetssystem.
"Gåtor" utplacerade av The Riddler är för det mesta oåtkomliga förrän man har fått tag på rätt redskap för jobbet och det är ett rent nöje att försöka beslagta dem allihop. Vissa är undangömda frågeteckenstatyetter, inspelade patientintervjuer eller skallrande skämtlöständer, andra regelrätta gåtor vars svar finns att fotografera i omgivningen. Dessa är ofta baserade på de många skurkar som sprungit upp under Batmans långa historia som seriefigur. De läggs sedan till ett uppslagsverk med utförliga biografier om obskyra skurkar som Calendarman eller The Ratcatcher, ett inslag som uppskattas stort.

Att lösa riddles ( och spöa upp skurkar) ger erfarenhetspoäng som Batman sedan kan köpa förmågor att bruka mot fiender antingen ljudlöst eller i närkamp samt extrafunktioner till sin utrustning.

Till upplägget hör en hel del backtrackning vilket för det mesta är godtagbart trots att miljöerna i de olika områdena inte är så varierande ( undantaget herrgården, de underjordiska gångarna och den botaniska trädgården). Utomhusmiljöerna är speciellt atmosfäriska, med en gravgård, klocktorn och en fyr som när Poison Ivys jätteväxter löper amok på ön blir omringlad av tentakelliknande rötter i bästa Tim Burton-stil och utsikt över Gotham Citys stadssilhuett under en blekgrön fullmåne.

Även grafiskt dominerar Arkham Asylum. Att det är den väl beprövade Unreal Engine 3 under huven syns på texturerna och ljussättningen. Kvaliteten på grafiken hålls hög och jämn under hela äventyret. Musiken lyckats inte etsa sig fast i minnet men bidrar till stämningen med mörka, hotfulla tongångar.

Röstskådisarna är skickliga men det är Mark Hamill som briljerar med sin insats som The Joker. Under hela äventyrets gång ljuder hans kacklande skratt och vridna skämt genom anstaltens högtalarsystem. Det leder till många komiska oneliners såsom "I want Gotham to melt in a tidal wave of corrosive goo. Is that too much to ask?" och "Note to self. Need to order more henchmen. Good ones this time."

En livsviktig del i Batmans arsenal är ett visir som aktiverar det så kallade Detective mode, en slags röntgensyn. Den markerar saker av värde i omgivningarna och fiender samt om de är beväpnade eller inte. Att försöka slå sig förbi en grupp bovar beväpnade med automatvapen är lönlöst. Det är smartare att bida sin tid uppflugen på en stengargoyle, planera sina drag och sedan slå ner skurkarna en i taget.
De sektioner där smygande befrämjas är dock helt förutbestämda av utvecklarna och utspelas i smått isolerade områden där Batman kan svinga sig fram obemärkt högt ovanför de patrullerande fiendernas huvuden och utföra kontextkänsliga takedowns och använda gadgets ( Batclaw är guld värd) för att rensa upp bland hejdukarna.
Den största publikfriaren är att lurpassa uppe på en av de groteska stenstatyerna, dyka ner på en intet ont anande bov nedanför, dra upp honom och hänga upp honom från fotlästen. I takt med att vakternas antal sjunker blir de återstående skurkarna allt mer nervösa tills de famlar omkring och skjuter i blindo in i mörkret.

Den sista komponenten är närstrid. Batman kan slå och sparka med en knapp, kontra inkommande slag, paralysera fienderna med sin mantel och utföra kast och grepp.
Genom att hålla kombon i liv och låta träffräknaren klättra blir Batmans attacker kraftigare och ger dem längre räckvidd. Till skillnad från andra actionspel där felfritt stridande belönas med typ lite mer röda orber så är resultatet i Arkham Asylum mer direkt och påtagligt. Det är en smått berusande känsla att se Batman kasta sig från fiende till fiende och dela ut käftsmällar väl medveten om att minsta snedsteg raserar hela räkneverket. Det görs inte sämre av saftiga ljudeffekter, smakfullt nyttjande av slow-motion och fantastisk koreografi och animation. Batmans rörelser snygga och tydliga utan att vara onödigt flashiga och speciellt de häftiga kontringarna får mig att fnissa hysteriskt. Lägg sedan till fiendetyper som kräver olika metoder för att ta av daga och Batmans utrustning så har man ett stridssystem med mer djup än man först anar.
Free-Flow-systemet är inte perfekt men det är ta mig tusan ett av de bästa stridssystem jag någonsin prövat.

Spelet är lagom långt och utmanande, i motsats till vad de flesta verkar tycka. Omspelningsvärdet är däremot inte så högt. Bosstriderna är kanske något oinspirerade förutom Scarecrows trippade mardömsbana. Trots att striderna inte får något pris för innovation så är det är alltid kul att möta de klassiska superskurkarna öga mot öga.
Efter att huvudäventyret är avklarat så finns det en serie utmaningar att bita i. De är indelade i smygande, där man obemärkt ska knocka fiender medan man försöker uppfylla särskilda kriterier, eller närkamp, där det gäller att samla poäng genom att besegra ett antal fiendevågor.
Challenge Mode är ett kul inslag och jag återvänder gärna för att försöka klättra ytterligare ett snäpp på leaderboarden.

Batman: Arkham Asylum är ett spel som formar en så vattentät, orubblig helhet att de små brister som finns känns irrelevanta. Det är utan tvekan förra årets bästa spel och ett som jag hjärtligt rekommenderar åt alla, Batman-fan eller ej.