Svenska
MEDLEMSRECENSION

Super Mario Galaxy

Vad kan sägas om Super Mario som inte
redan sagts förut? Den rödklädda rörmokaren
har varit frontfigur för hela spelindustrin så
länge hemkonsoler överhuvudtaget existerat.
Genom sina många spelserier har Shigeru
Miyamotos hjärnbarn gjort allt från att spela
tennis, fotboll och baseboll till att åka gokart
eller hålla årliga partyn för upp till fyra
personer. Men Marios huvudsakliga uppgift
har alltid varit i räddningsbranschen och det
är i denna roll han gjort sina helt klart bästa
prestationer.

Mario debuterade som spelkaraktär i spelet
Donkey Kong men kallades då för Jumpman
eftersom det var nästan allt han gjorde. När
Super Mario Bros sedan släpptes på NES så
var det första gången någonsin som man
kunde styra sin spelfigur mitt under ett hopp
trots att det bröt mot de fysiska lagarna.
Spelbarhet framför realism var det vinnande
argumentet och resten är spelhistoria. Nästa
stora steg blev att börja hoppa i tre
dimensioner i och med Super Mario 64 och
med detta i åtanke så känns det nu helt
klockrent att skicka ut Mario i rymden. Super

Mario har alltid handlat om galna, fantasifulla
och oförutsägbara situationer som tänjer på
gränserna och vad är mer galet och
oförutsägbart än främmande galaxer där vad
som helst kan hända?

Spelet börjar med att det är fest i svampriket
för att fira en stor komet som passerar vart
hundrade år men festen avbryts tvärt när
Bowser och hans gäng plötsligt dyker upp och
river upp hela prinsessans slott från marken
med deras luftskepp. Peach rövas återigen
bort med hela sitt slott och jakten fortsätter ut
i rymden. Mario hänger på men hans
snålskjuts på luftskeppet blir kortlivad och han
finner sig därefter på en strandad rymdfarkost. Här träffar han en mystisk men
hjälpsam kvinna som heter Rosalina.
Rosalinas skepp kan ta honom till universums
mittpunkt där Bowser håller till men problemet
är att skeppet förlorat sin kraft. För att få det
att fungera igen så måste Mario samla in en
massa magiska stjärnor från närliggande
galaxer. Detta är alltså spelets grundläggande
premiss och motivationen för allt
planethoppande.


Att styra Mario känns till en början ungefär som det gjorde i Super Mario 64 fast med lite mer precision. De stora nyheterna är att man nu kan snurra genom att skaka på någon av dosorna samt att man kan sikta på skärmen för att bland annat samla och skjuta iväg Star Bits. Star Bits är en stor del av Super Mario Galaxy och dessa färgglada småklot samlar man inte lite överallt för att sedan använda som ammunition eller valuta. Att snurra är även det en stor del av spelet eftersom det är Marios nya huvudattack samt för att det är så man aktiverar regelbundna flygningar mellan olika planeter. Kontrollen är både bekant och nyskapande på samma gång. Trots att gyrofunktionen och sensorn används flitigt så känns det aldrig påtvingar, onaturligt eller osammanhängande. Det händer att man måste sikta på skärmen med Wii-kontrollen, styra med den analoga styrspaken, trycka på knappar och skaka på nunchuken samtidigt, men allt är så intuitivt att man knappt tänker på vad man gör efter en stund med spelet. På grund av den skiftande gravitationen händer det ofta att Mario springer upp och ner för väggar eller helt upp och ner men kontrollen anpassas alltid efter situationen så att det inte förekommer några problem. Kameran går sällan att kontrollera själv men lyckligtvis så klarar den sig utmärkt på egen hand.

Nästan varje galax i spelet har ett tema så som vatten, sten, sand, trä, godis, skräp eller teknologi. Det finns allt från spökvärldar till tropiska paradis eller dödliga träskmarker. Variation är inget man går miste om. Många av galaxerna har flera olika uppdrag som måste göras för att Mario ska få beslag på dess magiska stjärnor och även här finns det variation så det räcker och blir över. Underhållande minispel är ingen ovanlighet och gamla krafter som odödlighetsstjärnan och eldblomman blandas med fantasifulla nya krafter så som bidräkten och spökmössan. Under det intergalaktiska äventyret stöter man på välbekanta figurer och fiender så som Koopa Troopas, Magikoopas, Boos, Bullet Bills, Thwomps, Chain Chomps och Piranhas samt en hel del nykomlingar så som det söta stjärnfolket Lumas. Banorna är i allmänhet av det enklare laget för en erfaren spelare men designen är så genialisk att det lätt kan överses.

Man kan spela spel av många olika anledningar. Det kan vara för att man tycker om att tävla och vinna, för att man vill njuta av en spännande handling, bländande snygg grafik eller kanske till och med för att man vill lära sig någonting. Det kan även vara för att man vill försöka uppleva en simulation av en del verkligheten som man annars aldrig kommer i närheten av. Alla dessa spelelement är ytterst njutbara men det finns en form av underhållning som endast går att få från spel och den kallas för spelkänsla. Super Mario Galaxy innehåller inga sidolånga textdiskussioner, avancerade kameravinklar eller välkända röstskådespelare. Det är bara rå okonstlad spelkänsla det handlar om, helt opretentiös spelbarhet utan några som helst genvägar. Faktum är att om jag träffade en rymdcivilisation och de bad mig visa vad tv-spel var för någonting så skulle jag låta dem spela Super Mario Galaxy.

Tekniskt sett så är Super Mario Galaxy det snyggaste spelet på Nintendo Wii. Spelet flyter helt felfritt och alla färgsprakande kosmiska effekter är riktigt iögonfallande. Något annat som imponerar stort är miljö- och karaktärsdesignen som fångar rymdversionen av svamprikets charm som aldrig förr. Det enorma antal galaxerna man får utforska är alla fantasifulla, varierade och väldesignade. Ljuden och musiken håller minst lika hög klass som grafiken med en härlig kombination av omgjorda klassiker och nya stycken som är härligt trallvänliga och passar utmärkt i sammanhanget.

Medlemsrecensioner56
Samlat betyg: 9.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10