Grand Theft Auto IV

De senaste åren har vi vant oss vid att tänka på GTA som en av världens största spelserier och Rockstar som ett av världens mest privilegierade spelföretag. Det har inte alltid varit så. Originalet till pc var allt annat än ett påkostat monsterprojekt. GTA 3 hade ingen stor hype i ryggen och under hela utvecklingsperioden bemöttes spelet med tveksamma miner och korslagda armar. Vice City slängdes ihop på under ett år. San Andreas utnyttjade gammal teknik och var hiskeligt stort med tanke på att det släpptes bara två år efter Vice City.

Det är egentligen först med GTA IV som Rockstar redan från början stått på säker mark, som de kunnat koncentrera sig på att förverkliga sina drömmar snarare än att försvara sina positioner. De har haft alla resurser och framför allt all tid de behövt.
Och frågan är om pengar, tid och förtroende är viktigare att ha i någon annan genre än sandlådeaction. För det finns ju inget spel av den här typen som inte lider av enorma, snudd på oacceptabla brister. Medan nio av tio utvecklare misslyckas med att skapa en intressant värld - genrens själva grundförutsättning - hade Rockstars Playstation 2-trilogi urusel kontroll och en bitvis fullkomligt hopplös uppdragsdesign.
Den här genren är inte i första hand i behov av förnyelse. Det vore att gå händelserna i förväg. Det enda som krävs är att bristerna rättas till.
Så det är inte förvånande att Rockstar till synes gjort GTA IV utan ambitioner om att vara nyskapande. Det här är ingen revolution, det är perfektion.