Svenska
MEDLEMSRECENSION

Civilization V

Skrivet av: Filip_M   2010-10-15

Ännu en grym uppföljare till Sid Meiers kritikerrosade spelserie Civilization lovar gott med djup, progression och lekrum, men kantas av svag AI och smolk i bägaren som säkert kan moddas eller patchas bort.

Sid Meiers kändaste verk, Civilization, har nu fått sin femte uppföljare och spelserien bara växer och växer för varje release. Meiers ursprungliga spelidé är inte att leka med, och det är svårt att finna ett genuint strategilir som stimulerar de grå hjärncellerna och ger en fullgod upplevelse så bra. Det finns ett stort urval av turbaserade strategisimulatorer, men Civ-serien är ett av de få som jag verkligen fastnat för. I övrigt åtnjuter jag gärna Europa Universalis och Total War-serien, vilket kanske borde ge alla som läser ett hum om vad jag uppskattar för slags spelform. Tanken att föra en civilisation genom flera millennier räcker för att kasta mig in i ett rus av hybris och vansinne, eftersom det per princip finns så många tillvägagångssätt innan man når slutmålet. Resan är i detta fallet hela belöningen.

Men nog om vad jag känner inför spelidén. Civilization V låter dig föra ett par välkända riken (t.ex. USA, Frankrike, Alexander den Stores Grekland, Rom..) från förr eller idag med exklusiva buffs till evig ära och berömmelse, med start från stenåldern (fem miljoner f.kr.) till framtidens oskrivna blad. För att överleva den ständiga kapplöppningen till att bli den absoluta stormakten i världen krävs det att du leder din civilisation rätt igenom tidens snåriga väg genom att forska efter nya, historiska genomslag, rustar upp dina städer, bygger underverk som lamslår omvärlden, låter kulturen blomstra och upprättar styren som skall kväsa missnöjet och blidka ditt livsbygges medborgare. Med andra ord ska du segra genom antingen militär makt, kultivering, forskning, lycka och utopi eller bara en allmän välfärd. Detta inom tidsramen av några hundra omgångar. Tanken är svindlande - Civ 4 minns jag med glädje då jag uppfann pansarvagnen på sjuttonhundratalet och mosade allt motstånd med atombomber innan artonhundratalets slut. Nu är det inte riktigt så lätt alltid, men principen. Tanken.

Det började inte roligt i alla fall. Fick Civ 5 några dagar innan fredagen då det officiellt släpptes i Europa, men kunde inte få det tillgängligt eftersom Steam inte tummar på upphovsrätten, eller något sånt. Paranoian börjar sprida sig som en löpeld hos de stora spelföretagen och det är beklagligt, men det var lätt glömt så fort spelet var installerat.

Nyheterna inför i år var påtagliga och att få ta del av dem var som att räcka ner handen i en gottepåse och få upp Geisha hela tiden. Mycket tid har gått åt att fixa de lite tveksamma begreppen och funktionerna från fyran och förbättra spelsystemet ytterligare. Även om spelvärlden är indelad i hexagonala spelytor så är det inte det som är det imponerande. Bland de mest enerverande och trötta funktionerna i Civ 4 fanns konceptet att kunna sprida en historisk religion, adoptera ett statsskick, och att det fick plats hundratals arméer på samma yta. Glöm allt det. Tack och lov är de ommodellerade eller förnyade och berikar spelmöjligheten än mer.

Religionen kan man säga är ersatt med s.k City States. Dessa enstatsstyren är AI-styrda och implementeras som en välkänd huvudstad från runtom i världen, som exempelvis Bryssel, Hanoi, Stockholm, Helsingfors och Rio de Janeiro. Kruxet med dessa småstater är att de kan bli en väl fungerande vän, eller en påfrestande motståndare. De har tre inriktningar - Maritime, Military och Cultural - vilket ger olika slags fördelar; vad beskriver jag inte då namnen är rätt självklara. I vilket fall kan du muta eller försöka införliva dessa stater in i ditt rike, och de är inte fy skam. De ger även uppdrag som du ska kunna följa upp och få något utav, vad beror på inriktning. På tal om detta finns också möjligheten att kuva f.d. fiendestäder och göra dem till s.k puppet states - du äger dem de jure, men de skor sig själva och bidrar till samhället. I utbyte slipper du tänka på att befolkningen surnar till, eftersom staden behåller en viss autonomi.

Statsskicken har nu ersatts med "Social Policy". Nu behöver man inte stå ut med att hoppa mellan kommunism och slaveri och sen ekologiskt statsskick med omgångar av anarki i samma utsträckning, utan kulturdelen sköter sig i stort sett självt. För varje omgång växer kultiveringen i ditt rike med expansion av territorium och en ny ideologisk omfamning som resultat. Nu finns inte riktigt de gamla statsskicken längre, utan man introduceras till ett slags grindsystem med samhällsinriktningar, typ Honor, Piety, Tradition, Authority och liknande. Alla har de fördelar såväl som nackdelar och passar olika speltyper olika bra. Vissa av SP kan inte samexistera, som Authority och Liberty till exempel, då de motsäger sig själva.

Den största förbättringen dock får nog den militära biten anses vara. I Civ IV var det oftast plågsamt att dra ut i strid då man rekryterade stridsenheter fort och gärna stackade dem på en enda spelruta, så att man till slut sprang runt med en Stack of Doom och utplånade allting, eller blev utsatt för det själv. Städer behövde nästan inte bygga murar för att man hade en köttmur av defensiva trupper och sådana omgångar tenderade att bli tråkigt fram tills man skaffade atombomber och förstörde hela spelplanen. I vilket fall förpassas alla de obehagliga stunderna till skamvrån, då man inte längre kan stacka enheter på varandra och att försvaret i staden har begränsats till en enhet. Städerna har nu även möjlighet att skydda sig med en något svag attack. Det spelar också större roll var man är belägen och hur terrängen påverkar enheterna. En beräkning av striden visas prydligt genom en ruta med statistik för och emot, vilket är överskådligt och bra.

Spelupplevelsen är densamma, om än förbättrad ytterligare. Några få skavanker finns dock - motståndarens AI ska vara slumpmässig och kodad i flera personligheter, men än så länge har jag inte märkt någon skillnad efter tre spelomgångar på normal och högre svårighetsgrad. Att förklara krig och utkämpa ett storskaligt krig är svårt att få till, eftersom fienden gärna håller sig på sin kant och går likt katten runt en skål het gröt; de är allmänt defensiva och har svårt för att bjuda upp till dans. Hoppet finns emellertid där då jag för närvarande utkämpar en riktigt svettlackande flaskhalsstrid, där ett överdimensionellt Grekland, min City State Stockholm och Storbritannien medverkar. I övrigt kan de ha svårt för att bygga upp sina riken och införlivningar samt teknologiska framsteg är ibland väldigt irrationella. AI:n från City States är lagom, fast de tenderar att bli en aningen tillbakadragna, precis som motståndarna. Vissa buggar har även dykt upp, men jag är något förlåtande då det är tidigt in i patchningen och vanillaversionen i princip alltid innehåller lite trubbel. Det är eljest inte kul när enheter försvinner, kommandon inte går igenom, grafikmissar uppstår och det inte alltid går att bygga saker i staden. Istället får man köpa sig till dem, vilket man inte alltid har råd med.

Grafiskt har Civ 5 tagit enorma kliv mot en betryggande stilism och ett underskönt smidigt interface. Spelvärlden är enormt fin men inte överdriven, fast om man är petig och zoomar in för snabbt så kan den stundtals långsamma renderingen synas. Interfacet är som sagt otroligt mjukt och fröjdfullt för ögat och vållar få problem. De till synes (nåja, fake säkerligen) handmålade bilderna på underverk och dylikt samt den grymma presentationen överlag av de olika karaktärerna i en match är riktigt stämningsfulla. Om man återgår till Civ 4 spelades en tråkig, dålig 3D-film upp när man hade byggt en Great Wonder och motståndarnas generaler visades i ett blygsamt porträtt från bröstkorgen och uppåt, med en intetsägande bakgrund. Just i en statsherres eller -kvinnas presentation har Firaxis smällt på rejält och nu bemöts man av Napoleon på sin förtrogna häst Marengo på franska, Shogun Oda Nobunaga välkomnar dig till en trollbindande grön äng utan slut medan han talar japanska och Darius I ser ner på dig från sitt palats, byggt av marmor, medan han skickar giftiga kommentarer på persiska. Känslan av att det blir mer personligt, och att man inte kan utröna direkt om fältherren är otrevlig eller trevlig, gör den diplomatiska aspekten än mer intrikat och spännande.

Ljudet däremot är väl orört i sammanhanget. Tyvärr är den inspirerande andebönen "Baba Yetu" borta från den här versionen och man lämnas med lågmälda orkesterstråkerier och allmänt småtuggande musiksnuttar. Ett stort plus till den ålderdomliga mannen som läser upp de lika inspirerande citaten som hör till varje teknologi. Tyvärr har inte Firaxis täckt alla citat, vilket är konstigt.

Mycket kan sägas om Civ 5, det mesta positivt som man kanske märker. Ett av strategigenrens största flaggbärare har gjort ännu bättre ifrån sig än tidigare och visar sina muskler ordentligt, med en djup och inlevelserik fortsättning på ett redan (nästintill) fullbordat spelkoncept. På vissa punkter går spelserien på tomgång dock, men det är inget som inte kan åtgärdas genom patcher och dedikerade mods. Den yngsta medlemmen i spelserien är grymt välgjord, men når inte riktigt ända fram.

+ Djupet
+ Inte mycket att lägga till
+ Goda förändringar
+ Inlevelserikt och beroendeframkallande
+ Militärdelen
+ Motståndarna personligare

- Tveksam AI
- Småbuggar och missar
- En orörd ljudbild

9/10 - Fantastiskt

Samlat betyg: 8.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10