Medal of Honor

Dusty räknar ner, och sedan är det upp till mig att bestämma vilken Taliban som ska fällas först. Jag måste tänka snabbt men säkert. Jag siktar mot en Taliban som sitter vid en granatkastare. Jag avfyrar ett skott som tätt efter smäller huvudet på honom. De andra Talibanarna skriker så det ekar, och jag fortsätter att pricka en Taliban efter den andra...
Det här är Tier 1...

Jag vet knappt var jag ska börja. Hela Medal of Honor konceptet snurrar runt i hela mitt huvud, och jag har nog aldrig varit så spänd som under de episka och plötsliga händelserna under spelets gång. Jag har följt storyn noga och skarpt, och jag måste säga att det är ett av det bästa på länge, i den genern.

Många visste nog redan i förväg att Medal of Honor skulle bli en sorts utmanare till både Black Ops och Modern Warfare 2. Men av vad jag kan säga nu, så knäcker det Modern Warfare 2 direkt. Det klår inte det på snäppet, utan helt överlägset. Varför? Jo, det ska jag ta och berätta nu.

Spelets inledning gav av sig dessa vibbar, som gör att man tänker att spelet man snart ska få uppleva, kommer att ha åtminstone en episk scen. Och ja, Medal of Honor hade som sagt, flera episka scener, där det händer något riktigt ballt, eller något oväntat. Under de oväntade momenten så har jag spänt i hela kroppen, och jag blev flera gånger väldigt chockad också. De enda märkbara felen med storyn, var ju att det var för kort. Inget nytt dock, men spelets kampanj hade runt 6 timmars spelande, vilket gjorde att det endast kändes som spelet precis hade börjat. Det andra, som var lite absurt med kampanjen var att spelet kändes lite väl patriotisk i sina tillfällen, och att det var lite överdriven hedring till de soldaterna som krigar i Afghanistan.

Spelet har en ganska bra story, då det handlar om de här speciella styrkorna, som även kallas för Tier 1. Det som verkligen är bra med Medal of Honor är att det är mycket krypande med ett prickskyttegevär. Medal of Honor har många sådana nivåer där du och en annan gubbe vid namn Dusty, ska pricka Talibaner, med en varsin prickskyttegevär. Riktigt skoj, och det gillar jag.

Vi får ta rollen som en rolig liten filur vid namn Rabbit, och det öknamnet kommer antagligen ifrån det att han bär omkring med en hartass. Dina grupp medlemmar är bland annat Mother och Voodoo, som är märkbara smeknamn. Du får även klä dig i rollen som en annan pöjk, vid namn Adams. Inte mycket att berätta om huvudkaraktärerna i detta spel, eftersom de är så enormt stela och helt enkelt trista.

Trots att spelets kampanj är enormt kort, så tror jag att jag fick med lite av det jag hade önskat mig i Medal of Honor. Episka moment i helikoptrar, nattliga uppdrag i snömiljöer samt enorma strider i ständigt, sandiga platser. Det här bevisar yterligare att Medal of Honor har något gemensamt med Modern Warfare 2. Enorm variation! Fast nu så var det inte lika förvirrande som i Modern Warfare 2, men visst var det grym variation i Medal of Honor.

Spelets Multiplayer gjordes av självaste DICE, skaparna av Battlefield serien. Så jag hade även stora förväntningar om Multiplayern, eftersom det var nu DICE som utvecklade det, och ja. Jag blev förvånad.

Jag såg direkt att Single Playern och Multiplayern var två olika spel. Det var så jag upplevde det i alla fall. Jag märkte hur designen på vapnerna och hur ljudet inte var detsamma som på storyn. Och trots den finslipta grafiken under Single Playern, så var Multiplayern en aning snyggare gjord, då det liknade Bad Company 2, nästan på pricken. Men även Multiplayern hade brister. Påtok för små kartor. Det var just problemet. Med så många spelare samtidigt, så kunde det bli lite krångligt då och då, men det blir en aning balanserat sen efter.

Multiplayern tyckte jag, var det bästa med hela spelet. Det knivskarpa ljudet var detsamma som Bad Company 2:s, och det kommer jag att spela länge. Riktigt länge. Det allra skojigaste med Medal of Honor:s Multiplayer är Snipergevären. De är så pass stabilla att man faktiskt kan få död på en fiende, när man endast träffar magen. Jag kommer då att tänka på Modern Warfare 2, då fienderna inte dog av en FMJ kula som borrade sig igenom magen. Snipersystemet är klockrent. Liksom resten av Onlinedelen.

Jag blev snabbt van vid spelkontrollen i Medal of Honor. Jag kände hur lätt det var att lära sig den. Men det var ju inte alls märkligt. Efter alla dessa år med alla dessa FPS- spel, så blir man ju van med lite olika spelkontroller.

Det som också kändes verkligen trovärdigt i Medal of Honor var alla perfekta och stilrena animationer. Soldaterna rörde sig rätt. Det som också kändes extremt realistiskt med Medal of Honor var att i stort sätt hela tiden så var det någon amerikan som kunde skrika: Fuck, fuck, fuuuck! eller något liknande. Det kunde även bli lite småkul ibland.

Jag hade igenom hela spelet samma känsla som jag hade under spelningen till Bad Company 2. Jag liksom kände i hela kroppen att jag verkligen var den soldaten som jag styrde framför mig. Jag var helt spänd, under explosiva moment, och om jag råkade dö någon gång så slöt jag kroppen och slappnade av.

Storyn var som sagt sprängfyllt med innehåll, men det kändes ändå som om det bara hade börjat. Granatsplitter, högkalibriga kulsprutor och enorma tanks, är allt som krävs för att kunna göra det extra hemtrevligt. Spelets realism var magnifikt. Dina kamrater ställer sig mot väggen och sedan efter så ska du sparka upp dörren för dem. Dock så var resten av AI:n rätt medelmåttig, då fienderna kunde vara hur dumma som helst. Spelet hade även ett antal buggar, men inga stora då.

Som sagt, Medal of Honor blev det som jag hade väntat mig. Trots att jag hade faktiskt velat ha lite mer av det goda. Bort med det övedådliga och allt onödigt trams om Amerikanernas överdrivnad, så skulle det faktiskt bli en aning finslipat på storyn. Men det är det så pass mycket ändå. Solid Multiplayer, som jag har riktigt kul med dag efter dag. Nu får vi helt enkelt ta och vänta till November och se om Black Ops kan klå det här. Men det krävs riktigt mycket för att klå Medal of Honor. Annars så får det med Dusty att göra._Cpt. Price

Sammanfattning:
Riktigt underhållande Multiplayer, och en suverän Single Player story. Både DICE och Danger Close är kungar. Och jag blev verkligen inte besviken på det här. Jag blev snarare det motsatta.

Testad format: PlayStation 3

Slutbetyg: 8,9

Grafik: 9
Ljud: 9
Spelbarhet: 9
Hållbarhet: 8

Plus: Riktigt snyggt, perfekta animationer, solid Multiplayer, suverän story, skarpt ljud, härlig spelkontroll, enorm variation.

Minus: Extremt kort, ett få antal buggar, bitvis korkad AI.