Fable III

Härska som en odödlig monark i ett industrialiserat sagoland.

Lionheads största projekt, Fable-serien, har kantats av ros såväl som ris genom åren. Det första Fable öppnade dörren till ett uppseendeväckande sandbox och möjligheterna var vid första anblicken ändlösa. Allt medan man eggades av Molyneuxs lovord om hur det skulle komma mer. Utvecklingen stannade av i Fable II som var en försämring, och nu är det upp till bevis för den tredje delen i sagan som skulle infria våra blötaste drömmar.

Fable III tar vid runt 50-60 år efter händelserna i Fable II. Albion (en metafor för Storbritannien, eller Europa i stort) har nu blivit industrialiserat, och med industrialismen har sociala problem dykt upp som följd till den aggressiva utvecklingen. Folket svälter, folk "försvinner", barn tvingas arbeta i de rökspottande fabrikerna och slammet rinner längs huvudstaden Bowerstones gaturännor, och läget är ohjälpligt dåligt. Albions sista hjälte, protagonisten i Fable II, är död och har överlämnat tronen till sin son Logan som suger ut folket av oförståeliga anledningar. Prinsen/prinsessan, hjältens yngre son/dotter, ser orättvisorna och inleder kort efter ett svårt beslut en revolution i syfte att ta tronen från den korrupta brodern.

Inte mycket har förändrats sedan föregående titlar. Du träder in i rollen som den riktiga arvtagaren till Albions sista hjälte och världen är ditt ostron, i princip. Ingen genomför en revolution ensam - den blivande monarken behöver stöd till sin aktion. Det som krävs för att skapa en blodig revolution är vänner på högt uppsatta positioner och folkets tillit, och det är därför man spenderar första delen utav spelet som en kurir mellan många olika mellanhänder, några starkare än andra. Pakter skapas friskt; protagonisten måste samla en armé och är därför tvungen att lova vedergällning till de som han/hon lånar arméerna av, vilket kommer spela en viktig roll när han/hon blir monark.

Förutom rojalistkäbblet så får man givetvis slåss, införskaffa ett privat kapital och, roligast av allt, bestämma vilken sorts framtida härskare man vill vara. Folkets beundran är ett dubbeleggat svärd; antingen härskar man genom kärlek, eller så terroriserar man och sår frön av terror i folkets hjärtan.

Fable har alltid visat hur ens drag har påverkats av de handlingar som man utför i världen. I föregående titlar så visade det sig utseendemässigt - var man god fick man en gloria och ett vackert anlete, var man ond så skrumpnade huden och ett djävulskt ansikte växte fram. Denna gången får man dock fem personliga vapen, som förändras sett till vad de gör. Ju mer man använder sitt svärd, exempelvis, desto större och vassare blir det, och baserat på hur ond eller god man är så droppar det blod från oskyldiga, medan svärdet blir mörkt. Eller så flödar en himmelsk glöd från eggen. Skjuter man många skelett så formas pistolen till ett vapen gjord av ben. Lionhead har också passat på att sätta ut utmaningar till köpbara vapen (döda 200 Undead, smasha 100 mindre fiender etc) som finns utöver de ärvda, vilka finns i syfte till att förstärka vapnet utöver dess initiala styrka.

Valfriheten är fortfarande kvar, men den är också, trots Molyneuxs löften, begränsad. Man kan döda vem man vill, man kan terrorisera befolkningen, göra något bra utav situationen, rädda utsatta människor, bli tjock eller benig, en pengagirig multimiljonär, en sadist; eller starta en familj med många arvingar, bli kung, influera personers öden och avgöra Albions framtid. Det krävs en krydda, och jag anser att rollen som statsöverhuvud inte riktigt räcker till, även om det är en trevlig tanke. I det stora hela så utgör den andra delen utav spelet inte mycket av spelupplevelsen, vilket är underligt. Det känns lite komprimerat. Hade det varit längre så hade det varit riktigt roligt, men nu har man bara kul på en mindre skala, på samma sätt som i ettan eller tvåan.

Det är också för lätt. Svårighetsgraden är verkligen patetisk; jag dog inte en enda gång, och jag brukar ändå dö i de flesta spel för att jag vänjer mig långsamt vid spelets tempo. I Fable däremot är man i praktiken odödlig och kan göra vad man vill, vilket inte skapar någon slags motivation eller en vilja hos spelaren att överkomma saker. Fruktansvärt oinspirerande.

Fable III kan delas in i två delar, förstås: vägen till revolutionen och rollen som överhuvud. Revolutionsbiten är som vanligt - man skapar allianser, lever sitt liv och utför sysslor åt personer vars hjälp är essentiell för att revolutionen skall fortgå. Samtidigt får man förbättra sina förmågor i Road of the Hero - en astral plats för Albions hjältar där man gradvis blir starkare ju närmare man kommer revolutionen. Här får man uppgradera sina färdigheter och låsa upp nya egenskaper såsom sociala uttryck, affärsegenskaper (möjlighet att äga inkomstdrivande fastigheter) och liknande. En synonym för hjältehögkvarteren i ettan och tvåan då, alltså.

Sociala interaktioner har blivit konstigare än förr. I början har man få möjligheter till att interagera med Albions folk, men efter hand blir man bättre och kan uttrycka sig på olika sätt. Antagligen har Lionhead velat att man ska lägga en viss vikt vid att tala med städernas NPCs, eftersom man får hyfsat med poäng ämnat för uppgraderingar belägna i Road of the Hero. Samtalen har också blivit en aktion i sig, eftersom man hamnar i fokus med den man talar med, istället för det lättvindiga viset från förr. Nu kan man inte bara springa iväg från den man pratar med, utan man måste avsluta.

Det har även blivit svårare/jobbigare att bli vän med personer. Varje gång man ska bli vän så måste man utföra ett uppdrag och det brukar innebära att hämta något betydelselöst till personen flera städer bort, men det åtgärdas i och med den eminenta teleporteringsfunktionen som finns. Att resa tar egentligen bara några få sekunder då man kan ta fram kartan i högkvarteret och välja den plats man vill färdas till. På så vis kommer man så nära sin destination som möjligt. Oerhört smidigt och sparsamt med tid.

Delen som kung är snarare en formalitet - en speciell händelse kommer inträffa inom ett år, och under tiden tvingas man stipulera regler och avgöra om viktiga frågor för att minimera skadorna som kommer inträffa efter den speciella händelsen. Personligen fann jag inte mycket nöje i att vara kung; inte för att det var tråkigt eller innehållslöst, utan för att det var för kort. Jag hade velat suga ut mitt folk i flera år, se pengarna rulla in och bada i sedelbuntar, allt medan jag smutsar ner landet med mina industriliberala tankar. Nu begränsas det till 365 dagar, som försvinner i ungefär 4-5 omgångar. Kung för fem omgångar kan väl vara lite snålt, tycker jag.

Fable har alltid sett snyggt ut på ett förtrollande vis, och visst är det lika glatt och varierat som förut. Till skillnad från tvåan är det dock skarpare och smutsigare p.g.a. industrialismens påverkan, det är ännu mer varierat och har ett bättre flöde i animationer och rörelsescheman. Ena stunden kan man fumla runt i en grönskande skog, för att senare klättra i snötäckta berg, bara för att sluta som en uttröttad krigare i ett ökenlandskap. Man har vidgat landskapen och det är mycket omtyckt från min sida då det inte fastnar i en slags panoramagrafik. Variationen och så vidare till trots så finns det problem som grafikbuggar, lite framedropping och fysikmotorn Havok som inte är klockren, vilket drar ner betyget.

Laddningstiderna är dock inte så hemska, och de som väl finns åtgärdas av vackra teckningar som förändras allt mer ju längre in i handlingen man kommer.

Ljudet är fantastiskt, i alla fall sett till röstskådespelet. Bakgrundstonerna är typiskt flytande och sagoboksaktiga, och tar inte alls mycket plats, varken i fråga om effekt eller känsla. Istället bärs det upp av den tunga samlingen av skådespelare - vad sägs om Stephen Fry som den sadistiske Reaver (som för övrigt är bekant från Fable II), Bernard Hill som hjältens tjänare Walter, Simon Pegg som den charmiga soldaten Ben Finn och den största av dem alla - John Cleese - i rollen som hjältens sarkastiska butler. Är man någorlunda bevandrad i filmvärlden i allmänhet och brittiska skådespelare i synnerhet så vet man vilken kapacitet som ligger bakom rösterna.

Kontrollen är precis som förut. Det finns väl knappast rum för att ändra den på något sätt. Med det sagt så är den inte dålig, utan den är opersonlig, ett standardverk utan något som står ut. Det tycker jag är bra - man ska inte krångla till det för mycket. Ändå är det lite för mycket slowmo-effekter som förstör flödet i krigsmomenten t.ex., samt att hjälten är lite långsam, såväl som de ologiska sociala tillfällena då man kan prata med fotgängare, som är tröga och tidsödslande.

När man blir erkänd som den nya hjälten i Albion så får man tillgång till sin förfaders Sanctuary, eller högkvarter, och det finns flertalet rum för olika ändamål där. Det som skulle vara jobbigt är att när frågar Jasper om råd får man ingen hjälp alls. Men i övrigt är det ett klyftigt sätt att smidigt ta sig till sitt högkvarter genom ett enkelt tryck på startknappen. Förut var man ju tvungen att hålla inne en knapp tills man fick titta på laddningstiderna, och sen låg det mesta utspritt lite överallt i hjältarnas HQ. Nu är det komprimerat och lättskött.

Hunden som följer varje steg du tar är mest i skymundan, tyvärr. Inte mycket tid har lagts ner på den stackars kraken, utan den får vara nyttig och söka efter skatter och reliker som vanligt. Det betyder även att hans negativa egenskaper är kvar, som att han är trög och ibland lurar en till en helt annan plats än där skatten är. Ibland springer den lite irrationellt och är allmänt konstig.

Sist men inte minst så har vi onlinedelen. Co-optillägget som har kommit fram på senare tid har väl varit tveksamt som bäst och har inte riktigt skapat ett tillfälle för två personer att leka runt i Albion på ett fritt och ohämmat sätt. Så är fallet även nu, då min medspelare sprang runt som ett spöke och hade således liten om ingen påverkan på händelserna omkring oss. Man sprang också runt huvudspelaren som om det fanns ett koppel vilket var störande.

Bortsett från de problem som Lionhead fortsätter och brottas med, mycket tack vare Molyneuxs överilade löften om total frihet och perfektion, så är Fable III en bra och förbättrad fortsättning på sagorna om Albion. Det är varierat, ett intressant men kanske opolerat koncept i rollen som kung, känslan och den småmysiga världen är inbjudande som vanligt, men det är alltför enkelt och begränsat trots de olika förutsättningarna. Det är en förbättring, men trean har inte samma påverkan på mig som ettan hade.

+ Varierad och mysig grafik
+ Rollen som kung - kul koncept
+ Ett steg åt rätt håll
+ Röstskådespeleriet
+ Vapen som visar utvecklingen

- Alldeles för lätt
- Co-op
- Fortfarande något begränsat
- Lite buggigt
- Hunden