Svenska
MEDLEMSRECENSION

Splatterhouse

Skrivet av: Zoiler   2010-12-06

Blod svett och tårar i denna retelling av SNES-versionen från 1988.

Blod eftersom... eh, ja man badar ju i det och det regnar blod. Det är världens blodigaste spel utan tvekan. Svett eftersom man blir alldeles febrig av toplessfotona man kan samla på sig på protagonisten Ricks flickvän. Eller ja, det finns säkert en massa dreglande 13-åringar som kommer bli det, även om de egentligen inte får spela spelet med tanke på åldersgränsen. Men det kommer de göra ändå. Tårar för att spelet lider av en määängd av olika tekniska problem.

När spelet börjar ligger nörden Rick i sin egen blodpöl och hasar sig fram mot en slags hockeymask som kan prata. Hans tjej Jennifer har kidnappats av en till synes galen professor och då kan man inte gärna ligga där och dö. När han tar på sig masken får han ny energi, blir biffigare och fövandlas till något ur motorsågsmassakern. Masken kräver blod och Rick vill gärna ha tillbaka sin flickvän, så från och med nu är det splattertime.

Storyn presenteras fortsättningsvis via CGI-filmer där man för varje avklarat kapitel får ytterligare en liten inblick i vad som egentligen hände under den fördömda natt som Rick hade planerat bli den bästa natten i hans liv.

Splatterhouse är inget toppspel och tekniskt är det en enda röra men det finns någonting primitivt där som gör att jag ändå spelar vidare. Jag var redo att lägga ned efter två kapitel men hade hört av andra att det skulle vara rätt okej, så jag fortsatte och varvade det. Till slut fann jag det vara en ganska behaglig upplevelse. Men visst har spelet problem.

Laddningstiderna för det första. 40 sekunder varje gång du dör. Sjukt jobbigt och en massa monster som skriker och jobbar sig varje gång, så se till att inte dö. Problemet är att det är svårt att undvika det då det finns en hel del ställen där man dör direkt. Jag bankade ner en boss på en 5 minuter, sedan skulle jag njuta av en sekvens där han dör men istället så blinkade LB i någon sekund, jag hann inte reagera och han trampade på mig. Död. Bara att spela om.

Oftast spelar man i tre dimensioner men ibland går det över i 2D. Detta är antagligen tänkt att vara lite som SNES-spelen, man går framåt och trycker på x-knappen. Här ligger dock utmaningen i att akta sig för fällor, fällor som ibland dödar på en träff.

Checkpoints är inte heller speciellt bra utsatta och ibland får man spela om ganska stora portioner. Man är ju van vid lyxen att slippa sånt i dagens spel.

Dåliga checkpoints, 1-hir KO:s och enorma laddningstider är irriterande och kommer nog få många att lägga ner, såsom FZ och Gamereactor. Kan man leva med detta så är dock spelet en ganska skön upplevelse.

Egentligen är det konstigt att jag tycker så. För det mesta går man in i ett rum, möter fiender man redan mött (det är ingen jättevariation så man vet ganska snart vad man får) och dödar dem. Kapitel 9-11 är i stort sett arenor där man slänger in vågor efter vågor av fiender (finns ett sådant läge utöver story-mode för övrigt), i ett kapitel går det t o m på tid. Slutbossen och hela finalen är ett skämt och ett antiklimax.

Men på något vänster tycker jag alltså det är ganska okej. Det kan vara att det är en viss utmaning när man kör på svåraste som går från början. Rick tappar sina liv väldigt fort och det gäller snart att börja rulla, dela in fienderna i zoner som ska tas om hand på olika sätt, och låsa upp alla extramoves. Dessa moves behövs och underlättar. I början går det an att bara trycka på X eller Y, men snart behöver man de upplåsbara slagen och combos som underlättar något enormt.

Man låser upp dem genom att samla blod till masken (döda fiender). Man kan också bli berserker och därmed göra mycket mer skada, få fullt med liv, och bli odödlig under ett tag genom att fylla på blodmätaren. Genom att trycka B på monster med lite liv går man in i en brutal avslutningssekvens där QTE:s gäller. Dessa tar lite onödigt med tid, men är ganska viktiga för att fylla berserkermätaren i svårare fighter. Man kan också använda delar av bersekermätaren till att göra enstaka mäktiga slag som tar en del av mätaren och gör extra mycket skada.

Så det blir en balans mellan att fylla på mätaren, välja berserker eller specialslag, hålla koll på liven, rulla, välja när man ska slå vanligt för att fylla på mätaren, välja när man ska avsluta, och samtidigt ha koll på vilka combos som är bäst för tillfället. Inget Ninja Gaiden men också långt ifrån den knapptryckarfest man kan tro att det är, åtminstone om man kör på svåraste. Det är en intressant balansakt att behöva döda fiender för att kunna fylla på sina liv och man vill ju verkligen inte dö. I många andra spel kan man ta att man dör, men här straffas man rejält av laddningstider och mindre bra checkpoints. Jag tror det är detta jag gillar med spelet.

Dessutom kan man plocka upp vapen genom att trycka D-pad ner (precis som i SNES-spelet). Det finns inte jättemånga men man kan använda svärd, shotgun, baseballträ, andra fienders armar och huvuden, spikträn och lite annat smått och gott.

Kontrollen är dock inte helt underbar. Två saker var jobbiga; dels att man inte kan rusha hur länge som helst, utan Rick stannar rätt snabbt. Animationen är då så långsam innan man kan börja rusha igen att det i stort sett går snabbare att springa i normalt tempo. Dels att man inte riktigt kan avbryta kombos, så om man bara trycker och inte vet vad man gör så kanske man inte hinner rulla undan för att man är mitt i en kombo. Inga problem när man lärt sig spelet, men fram till dess...

Grafiken är väl inget att hänga i julgranen och dessutom är frameraten ryckig. Det ser rätt gammalt ut men påminner också om Borderlands ibland. Vissa banor såsom en övergiven nöjespark eller en kuslig herrgård är stämningsfulla men det finns några bottennapp också. Kan bero på att man bytt utvecklare mitt i.

Rick är detaljerad och skadan på hans kropp syns "i realtid". Han kan tappa armar, få delar av axeln avhuggen, magen kan visas osv. Blod skvätter på honom och torkar, också det "i realtid". Och blodigt blir det såklart på mark och väggar efter en fight. Faktum är att blod och groteska monster eller slem ständigt är närvarande.

Ljudmässigt är snacket mellan Rick och masken, det är iofs masken som pratar mest, underhållande. Masken är en riktigt sarkastisk j-vel och snackar skit om Rick vid varje chans han får. Musiken är hårdrock för hela slanten, vilket passar ibland och oftast inte. En rätt rolig grej med ljudet är att fotstegen anpassas efter vad han går på. Så om han går på mossa låter det dovare, om han går på en planka låter det högt, om han går på slem så låter det. Det är ju inget konstigt med det, men just i det här spelet verkar varenda steg registreras. Jag lade märke till det så något annorlunda måste det vara.

Som sagt, Splatterhouse är ingen jättetitel men det är ett rätt skönt klassiskt splatterspel med ett ganska bra fightingsystem och en småintressant story. Dessutom ingår Splatterhouse 1, 2 och 3. Spela i omgångar för att förlänga spelglädjen och inte lacka ur. Ge inte upp direkt när du upptäcker bristerna, att läsa den här recensionen och ha svagheterna i åtanke kan nog underlätta en del. Liksom att installera spelet på hårddisken det första man gör, för då slipper man ryckig framerate och laddningstiderna blir lite kortare.


+ Fightingsystemet
+ Kul uppgraderingssystem, belönande att döda fiender
+ Bra röstskådisar, skön humor i spelet
+ Småintressant story

- Laddningstiderna (installera på HDD)
- Ryckig och medioker grafik (installera på HDD)
- Dåliga checkpoints
- 1-hit KO:s
- Vissa kontrollproblem
- Repetitiva fiender, repetitivt gameplay

Samlat betyg: 7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10