Svenska
MEDLEMSRECENSION

Donkey Kong Country Returns

Skrivet av: oscarn   2010-12-27

Donkey Kong Country Returns är ett så klassiskt och traditionellt som ett plattformspel nästan kan bli. Är det bra eller dåligt?

Det visar sig ganska snart att det faktiskt är till det bättre av de två alternativen. Visst är mycket årteranvänt men det blir aldrig tråkigt. Men vi börjar med en liten historielektion. Donkey Kong Country lanserades år 1994 på Super Nintendo. Spelet fick mycket uppmärksamhet på grund av sin fantastiska grafik men har på senare år fått allt mer skit för att grafiken var det som gjorde det populärt och inte själva gameplayet. Detta är inte något jag kan instämma med.

Om man har spelat tidigare DKC-spel så vet man vad man har att vänta sig. Man får skjuta sig från tunna till tunna, rida på en noshörning och åka gruvvagn. Man känner genast igen sig. Inte bara för att spelmomenten är i viss mån samma som förr, men även musiken är återanvänd och den är grymt bra. Allt ifrån den svängiga truddelutten som spelas på kartskärmen till fabriksmusiken. Det finns även nya låtar men de håller sig mer i bakgrunden och är inte alls lika minnesvärda. Grafiskt är DKCR väldigt snyggt för att vara Wii. Spelet är upplagt i en snygg 2.5D stil som passar perfekt. Även om hela äventyret utspelar sig i 2D så blir det ändå så att man springer runt i bakgrunden vilket ändå ger ett visst djup. Dock är fienderna nya denna gång. Istället för krokodilgänget som i originaltrilogin så har DKs bananer stulits av ett gäng tikimasker.

Som med många andra Nintendoklassiker blir man lite orolig när det kommer till kontrollen i ett Wii-spel. Det finns två kontrollmetoder att välja mellan. Antingen wiimoten liggande på sidan eller wiimote och nunchuk. Personligen föredrog jag att spela med bara wiimoten eftersom de den andra kändes väldigt onaturlig för mig. Kontrollen är ganska basic om man säger så. Du hoppar mad en knapp och springer och plockar upp saker med den andra. Självklart ska man också skaka på kontrollen. Trycker man ner och skakar så blåser DK. Detta kan användas till att hitta gömda föremål som mynt eller pusselbitar som låser upp extramaterial. Så långt är kontrollen perfekt och den hade fortsatt vara det om det inte var för sättet man framkallar rullattacken på, nämligen att man springer och skakar wiimoten. Varför är detta ett så stort problem? För att spel som detta är spel som kräver precision som man inte kan uppnå genom att skaka. Det blir helt enkelt betydligt jobbigare än vad det behöver vara.

Jag har inledningsvis lite svårt att gilla fiendedesignen som andas mer Pixarfilm än DKC. Men efter ett tag bryr jag mig inte mer om det. Precis som i New Super Mario Bros. Wii kan man spela igenom hela äventyret i co-op. Jag har testat det men jag måste säga att jag föredrar att spela plattformspel ensam. Visst är det i teorin roligare att spela med en polare men i praktiken det blir ack så mycket svårare och ofta resulterar ens misstag med den andres död.

Avslutningsvis innan jag sammanfattar så måste jag prata om svårighetsgraden. För oss rutinerade gamers är nivån på utmaning alldeles lagom. I många fall får man sitta och göra om en passage flera gånger innan man klarar det. Men för de familjer som hade tänkt köpa det till sina barn höjer jag ett varningens finger. Det blir svårt rätt tidigt i spelet så räkna med att sitta där och hjälpa dem. Dock finns det alternativ. Super guide, som gjorde debut i New Super Mario Bros. Wii och senare Super Mario Galaxy 2, finns med här också. Hela grejen med super guide är att om du kommer till ett svårt ställe som du förlorar alldeles för många liv på så kan du låta spelet spela igenom det åt dig.

Slutligen. Om du letar efter ett spel som kan ge dig lite motstånd, bland de annars så lätta Wii-spelen, är DKCR det spel du behöver. Snygg grafik, härlig musik och ett spel som är otroligt roligt att spela. Det enda som faktiskt gör spelet sämre är en emellanåt svajig spelkontroll.

Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10