Halo: Reach

Halo: Reach låter oss gå tillbaka till händelserna som byggt upp det universum och spänningen i den som vi lärt känna genom åren. Halo är en omistlig del av en Xbox-upplevelse enligt mig. Bungies sista beställningsjobb är precis som Halo 2, precis som Halo 3 och precis som Halo 3: ODST. Saker är sig likt.

Jag gäspade igenom hela singleplayern. Äventyret bär på en avsaknad av variation i och med att alla abilities är värdelösa bortsett från sprint. Efter att ha spelat cirka 500 matcher i Halo 3 MP kan jag addera mina Reach-matcher till dessa. Banorna känns strukturerade på samma sätt som i trean och i och med spelläget Pro så försvinner fyra armor-abilities. Inget nytt på vapenfronten, det enda som är väsentligt fortfarande är att bemästra Halo-3s triangelmekanik (grenade, brawl, weapon).

Jag orkar inte gå in på detaljer men Halo: Reach var en enorm besvikelse för min del. Väldigt likt föregångarna på många sätt och vis vilket medförde att spelet blev snabbt enformigt. Halo har aldrig varit mer detaljerat, mer finslipat eller lika involverande. Och Halo: Reach är en perfekt avslutning på en underhållande speltrilogi. Å andra sidan har Halo-sagan för Bungies del pågått allt för länge och ordet Halo har sällan i min tankevärld varit lika förknippat med konstiga ord som ost, banan och cheesecake Amanda. För det är just det som definierar ett bra spel: att det kan synonymeras med goda ord som kärlek, Bullet for my Valentine och choklad, än just cheesecake Amanda - vilket är ett bedrövligt ord som inte rimmar väl på empiri och logik.