Call of Duty: Modern Warfare 2

Jag ska inte säga att hypen vad enorm, för det var den knappast. I alla fall inte ifrån min sida. Inte för personligen i alla fall. För precis nästan alla andra så var detta det största som hänt sedan Jesus uppstod, och nästan alla köpte det också. Jag backade då, kan man säga. Jag valde att lägga mina pengar på det i mina ögon mycket hetare spelet, Batman: Arkham Asylum, och tyckte då i alla fall att jag hade gjort precis rätt. Men sen kom, precis som alltid, julen. Och då vill man ju inte sitta där i mellandagarna utan något att spela. Så är det.

Så jag valde att kladda ner Modern Warfare 2 på önskelistan, och där satt jag. Slagen utav hypen, tydligen. Och så blev det bara att skriva ännu ett streck hemma hos utvecklarna, och ytterliggare några kronor ner i deras redan överfyllda plånbok. Och nu, lite drygt en månad där efter, så är jag helt redo att skriva vad jag tycker och tänker om äventyret.

Jag hade en ganska klar bild på hur det hela skulle gå till, redan innan det skulle dra igång. Redan direkt så tänkte jag att själva kampanjen knappast skulle bli något att lägga någon energi på. Att det skulle bli en liten inkörsport till den stora delen, till det som alla varit så förväntansfulla på.

Och det som såklart är kärnan till all denna uppmärksamhet är väl såklart föregångare. Det första Modern Warfare spelet blev en stor succé, och har spelats av människor i kubik och kvadrat över hela världen. Att sedan uppföljaren fått en hel del rubriker angående kontroversiella scener i spelet, det blev bara grädde på moset liksom.
Såhär i efterhand kan man väl säga att man lyckades, ganska så rejält. Eftersom nästan varenda kotte tycks ha köpt det, men kanske ännu mer som laddat ner det, så gjorde man bevisligen något rätt med marknadsföringen. Videor som läkte, och andra klipp och liknande som också läckte ut. Något som jag personligen tror var väldigt väl uttänkt ifrån deras egen sida.

I och med föregångaren, som jag redan har hunnit nämna ett par gånger, så skapade man sig en väldigt bred publik. Rävarna framför sina plåtburkar älskade det, såklart, även om flera utav dem inte riktigt kan släppa greppet om det ganska värdelösa Counter-Strike. Men konsolspelarna, tror jag då, blev den stora succén för dem. Med ett enkelt onlineläga där man snabbt och smidigt kunde sätta igång och spela blev något som man älskar världen över, fortfarande.

Men spelet som sådant är uppdelat i tre ganska tydliga delar. Vi har först kampanjen, följt utav Special OPS, och allra sist då multiplayer-delen. Och jag skulle väl kunna börja med singelplayer-läget och själva äventyret man sätts ner i.

I berättelsen spelar man som två olika personer. En som krigar hemma i staterna emot inkommande ryssar, och en annan som jobbar ''ifrån insidan'' i Ryssland, för att kunna få tag i deras ledare och få honom att sota för det han gjort. Man kastas fram och tillbaka emellan dem. Ifrån soliga gator i kåkstäder till iskalla bergsluttningar. Och till slut då så är det meningen att dessa två delar ska flätas ihop till en gemensam handling.

En liten intressant grej angående miljöerna och allt sådant i kampanjen är att man flera gånger hoppar till och märker att man varit här förut, i multiplayern. Alltså att man känner igen sig ifrån berättelsen medan man kämpar för livet online. Och man kan ju undra ifall man valde dessa miljöombyten bara för att man skulle kunna använda sig utav dem i mutiplayern, eller om det är något man valt att lägga till såhär i efterhand. Själv känner jag att man kanske skulle valt att låta historien utspela sig på en lite mindre yta, och sedan fläska på i de övriga spellägena.
Det som jag fann vara den största svagheten med hela kampanjen, men också spelet i sig, var att det ibland blev lite väl hektiskt. Att man ibland knappt reagerade på saker som man i ett annat spel skulle börja flåsa högt åt. Det händer saker i kubik och kvadrat hela tiden och man känner flera gånger att man kunde ha varvat ner tempot en aning lite oftare. Men det kanske, i och för sig, inte är rätt genre att klaga på sånt.

Själva historien berättas mestadels genom kortare informationsstunder, men även där känns det väldigt... utspritt, liksom. Man får så mycket information att man flera gånger skulle velat pausa skärmen och bara läsa vad fan det är som står egentligen.

Men att själva spelet skulle vara lite kort, måste jag nog hålla med om. Men jag ser inte det som något negativt, liksom. För det är inte riktigt därför jag köpte spelet. Jag vill inte sitta där och spela igenom en ett dygn lång historia. Det kan jag göra i andra spel, och här vill i alla fall jag spendera tid med multiplayer och allt som det har att erbjuda. Även längden som sådan var nog ganska optimal för spelet, för hade det fortsatt att vara sådär galet och explosivt ett par timmar till tror jag man skulle tröttna rejält.

Sen har vi Special OPS, som är ett samarbetsläge där man spelar igenom fem olika nivåer utav svårighet tillsammans med en polare. Det gäller att döda så många fiender på så kort tid som möjligt, att smyga igenom en skog full av arga ryssar, eller att helt enkelt hinna ner först ifrån en kulle med en skoter. Även om jag gillade själva online-delen så var det detta som jag la ner mest tid på, och fortfarande gör.

Jag tycker att själva upplägget med Spec Ops är rätt på alla sätt och vis. Att samarbeta i spel har aldrig varit så inne som det är nu, och så roligt som det är här har det sällan varit. Att man har delat upp det ganska snyggt, med en som gör grovgöra medan den andra glider vidare på svetten är smart så in i bomben. Det här tandem-cykel upplägget, med en som cyklar där fram och jobbar som en gnu, och den där bakom som bara glider med och äter sig en gurka eller något.

För när man väl kommer till de svårare banorna och uppdragen så blir det en kamp på liv och död. Man lägger upp taktiker, och försöker flankera sina fiender på bäst sätt. Svårast är dock när man ställs emot ett dussin bepansrade fiender som går runt och kånkar på ett maskingevär av den tyngre skolan. När man sitter där och båda grips av panik när man hör en trumma, för att sedan se den här besten på håll trampa fram, så är det oerhört roligt.

Sedan har vi det spelläget där jag tror de flesta spenderar mest tid med, och det är självklart att jag pratar om onlineläget. Att kämpa i de mer än tre dussin många olika spellägena om poäng, streaks och framför allt nivåer är riktigt jävla roligt. Även om jag själv inte har blivit så haj på det ännu, så är det fortfarande ruggigt roligt att få se sina fiender falla utav ens egna helikopter i skyn. Sedan finns det även ett väldigt välkommet delad-skärmupplägg, där man kan samsas fyra personer samtidigt. Att ha en lillebror som anklagar en för att kolla på dennes skärm, det är en annan femma.

Själva upplägget, matchmakingen som man lite snyggt kan kalla den, tycker jag fungerar utmärkt. Jag har inte hunnit att spela föregångare, och har därför ingen aning om det var smidigare eller bråkigare att få till bra matcher. Men jag vet att detta upplägget gillas starkt av undertecknad. Att slippa gå igenom massa långa listor med namn och banor är bara skönt, och att bara kunna hoppa in i en match var som är perfekt. Och att därtill kunna spela spelet fläckfritt där allt rinner på som det ska, är även det utmärkt.

Jag har dock hört att det ska ha varit lite problem just till PS3 med just onlinedelen, att det ska vara väldigt svårt att finna matcher och allt som oftast hittar man ingen alls. Men jag har inte märkt av det alls, och tror då att detta endast var något som förekom i början utav spelets livtid.

De små rollspelsinslagen som man kan ha i flerspelarläget, där man kan använda sig av så kallade perks. Man kan välja att kunna springa fort, sikta lite stadigare eller att ladda fortare till exempel. Detta gör att man kan skräddarsy sin spelare, med ett duktigt antal vapen att använda därtill. Men annars så känns det ganska likt sin föregångare, vilket är tryggt och bra på alla sätt.

Call Of Duty: Modern Warfare 2 är ett riktigt bra spel, och alla ni som suktar efter ett riktigt härligt spel med nästan oändliga flerspelarmöjligheter, ska såklart köpa detta så snart som möjligt. Rent singelplayermässigt är det väl ingen revolution på något sätt, medan det fortsätter att imponera stort i flerspelardelen.