Svenska
MEDLEMSRECENSION

Red Dead Redemption

Rockstar har alltid varit min favoritstudio. Har sedan barnsben rullat omkring i deras Grand Theft Auto-spel och älskat varenda sekund av dem. Nu ger de sig ut på prärien. Hästar, lasson, vagnar, dueller och boskap som alltsammans ger oss något som vi kallar Vilda Västern.

Som den forne outlaw:n John Marston ger vi oss ut på de stekheta slätterna, och rider sakta nedför solnedgången samtidigt som vi visslar på Lucky Luke-melodin. Jag älskar varenda sekund utav Red Dead Redemption, och det här är just varför:

Året är 1911, och John Marstons familj hålls till fånga av agenter ifrån regeringen. Han får berättat för sig att det ända sättet att få tillbaka sina älskade är genom att hitta de två kvarvarande ledarna ifrån hans förra gäng, Bill Williamson och Javier Escuella. John beger sig till New Austin, där Bill sitter gömd inuti fästningen Fort Mercer, för att fånga in honom. Men John blir skjuten, och lämnas att dö ute på en grusväg utanför slottets portar. Som tur är så hittar Bonnie MacFarlane honom, och tar hem honom till deras gård på MarcFarlane's Ranch.

John vaknar upp hos den vänliga familjen MacFarlane. Han stannar hos dem i en vecka för att hjälpa till med allt runt omkring gården, som att skjuta kaniner som äter upp grönsakslandet, eller fånga in kor som gått vilse i åskvädret. Under tiden så förbereder han en attack mot Fort Mercer, för att kunna ta till fånga Bill så han kan återse sin fru och sitt barn igen. Och tillsammans med U.S Marshal Johnson ifrån Armandillo, West Dickens, gravjägaren Seth och den alltid lika druckne Irish beger han sig emot Fort Mercer.

Med hjälp utav en strategi som liknar den trojanska hästen, så lyckas John ta sig innanför fästningens murar och kan därifrån nacka Bills män en efter en med hjälp utav en gigantisk kulspruta på flaket till en gammal kärra. Men Bill lyckas komma undan, igen, och John får reda på att han har lyckats fly till Javier Escuella på andra sidan Rio Bravo in till Mexico.

Väl där så bemöts John på ungefär samma sätt som i New Austin. Han klarar sig knappt över floden, men väl inne i Mexico bemöts man utav en utav spelets allra bästa och underbaraste ögonblick. Den lilla stund då man reser sig upp ifrån flotten, hoppar upp på sin häst, och rider långsamt in i den Mexikanska ödemarken till tonerna utav José Gonzalez låt Far Away, Håret reser sig på hela kroppen, och John ökar farten medans han rider vidare inåt landet för att hitta sina gamla kompanjoner.

John Marston är en förre detta bov, en Outlaw, i samma gäng som Bill och Escuella. Men han har nu slagit sig till ro med sin fru Abigail och har tillsammans med henne sin son Jack. John skulle göra vad som helst för att så se dem igen, och just hans kärlek till dem och längtan efter att få se och hålla om dem igen ger en extra krydda till berättelsen.

Just själva berättelsen i spelet tycker jag är bättre än i något annat tidigare spel ifrån Rockstar. För första gången känner jag att jag verkligen vill vidare i berättelsen, hellre än ströva omkring i ödemarken och skjuta hatten av män på hästar. Berättelsen tar också så många oväntade grepp hela tiden, och flera gånger så sitter jag bara med öppen mun och häpnas över vad fan det var som just hände. Att ha ett ganska lugnt tempo i New Austin, till att sedan eskalera ordentligt när man väl hamnat i Mexico för att sedan bli kanske ÄNNU bättre när man väl är tillbaka Blackwater.

Annars så är spelet väldigt likt just Grand Theft Auto-spelen. Själva utseendet på kartor och allt annat känns precis som det gör i Liberty City, bara det att man lagt något cowboy-aktigt över det hela. Men jag ser inget som helst negativt i just detta, eftersom det fungerat så ypperligt bra tidigare i just de spelen och passa perfekt in här också och gör det hela till en smidig upplevelse och aldrig så att man behöver krabba för att få fram rätt puffra eller lasso.

Just kartan, dock, undrar jag hur man kan förklara lika smidigt som i GTA. Där så var det ju en GPS som man hade i sin mobiltelefon, och därmed kunde navigera sig runt i staden. Men har man här istället en liten karta uppe hela tiden då eller? Även om han kanske ritar upp allting medans han rider så får man inte riktigt den känslan, men ah skit samma är ju bättre än att behöva slänga upp kartan ur ryggsäcken varenda sekund.

En stor del utav spelet är såklart stridssystemet. Och det är ett liknande det som finnes i de flesta GTA-spelen, kanske allra mest i den senaste delen. Att man kan sätta sig bakom ett skydd, en hink eller vad som helst, och sen titta fram och prickskjuta sina fiender en efter en. Och sen kan man också springa rakt fram och skjuta ifrån höften och hoppas att kulorna sitter där de ska, vilket de sällan gör. Men systemet fungerar kanon, aldrig så att man behöver krabba utan man kan i lugn och ro eliminera sina fiender på ett smidigt och vänligt vis.

En annan stor del utav spelet är såklart hästarna, och hästridningen som används som substitut till alla bilar och motorcyklar i den andra spelserien. Just där tycker jag att man lyckats otroligt bra. Just det att hästen är lite svårstyrd, att den även om det är man själv som styr och ställer känns som om hästen har en egen vilja och inte alltid är lika gullig och trevlig. Att man sedan kan vissla på hästen så att den dyker upp på fem röda är ju också det trevligt, så man slipper gå och leta upp skrället där man bundit fast honom. Sedan kan man ju bli avkastad utav hästen med, ifall man sporrar den för länge.

Man hinner också skapa ett personligt band till hästen, eftersom man får chansen att fånga den helt själv i början utav spelet med hjälp av Bonnie. Du springer ut på en liten stäpp, där du fångar in en av hästarna med din lasso, för att sedan försöka tämja honom till din egen. Att man sedan kan ha kvar just denna häst igenom stora delar utav äventyret ger det hela en liten rolig twist, och ett skönt band mellan dig och hästen.

Uppdragsdesignen är ungefär snarlik den i GTA även den. Man rider ut till en person, man snackar med honom ett tag, och gör sedan uppdraget som han ber dig att göra. Oftast så rider uppdragsgivaren med dig, antingen på en annan häst brevid dig då ni konverserar medans ni rider vidare, eller på en vagn. Uppdragen är väldigt roliga på alla sätt och vis, och karaktärerna som man träffar är väldigt intressanta, speciellt gravgrävaren Seth vars liv och berättelse man knappast kan undgå att beröras utav.

Just röstskådespelet är briljant, och ger karaktärerna djup och med den bonniga och sydstatsdialekten gör det att själva Vilda Västern känslan, som är fullständigt briljant, blir ännu bättre. Att sedan John Marston som person är väldigt intressant, ljusår bättre än Niko Bellic, är också det riktigt kul. Att han är en lite lös kanon, men fortfarande tänkande och det känns som om han har mognat rejält sedan tiden med Bill och Escuela.

Multiplayern var en del som jag på förhand inte trodde jag skulle befästa mig i något alls, och så har det faktiskt också blivit. Kände liksom att när jag väl spelat klart spelet, och nått själva slutet, så var jag helt mätt på spelet och hade ingen lust att spela vidare ute online så att säga. Men har hört att det ska ha varit en riktigt kul upplevelse, där man kan spela ett lag som har en fästning och ett annat lag som försöker anfalla och ta över den.

Sedan finns det såklart mängder med klyshor i spelet. Vilda Västern-klyshor. Nästan allt man kan tänka sig ska finnas i västern finns såklart med, för att skapa en otroligt autentisk och fantastisk känsla av västern. Saker som Mexikaner, mustascher, packade revolvermän som utmanar dig på duell, indianer, storbystade damer på bordeller, poker, whisky, solnedgångar, buskar som studsar fram längs öknen till munspel i bakgrunden.

Sen själva spelvärlden är ju gigantisk. Total frihetskänsla då det känns som om horisonten ligger fruktansvärt långt iväg och att du verkligen kan säga; Fan, dit ska jag rida. Och sen att du kan göra det. Eller att rida omkring i öknen och skjuta pumor, alltid trevligt. Eller råna tåget, också mysigt.

Red Dead Redemption är ett fantastiskt spel på alla sätt och vis. Det är långt som satan, det är vackert som tusan och det är roligt som bara den. Fjolårets bästa spel, och ett utav mina favoritspel genom alla tider.

Medlemsrecensioner48
Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10