Call of Duty 4: Modern Warfare

Modern miljö, moderna vapen, modern krigsförning.

Ja. Vad ska man säga? Infinity Ward som varit utvecklarna både bakom det första Call of Duty och Call of Duty 2. Så då kom det, något som fick världen att stanna. Det var inte i andravärldskriget miljö, tänkte kanske de flesta. Och det är på tiden att de kväver det ämnet, och tar ett större steg. Och det var just det Infinity Ward gjorde 2007.

Många såg verkligen fram emot ett nytt Call of Duty, och särskilt nu när det utspelade sig i moderna tider. Hypen var i topp, och när väl spelet kom ut på marknaden så blev det en storsuccé. Och jag blev imponerad, det blev jag verkligen. Jag hade en del förväntningar, men inte lika skyhöga, men när man väl får spela Call of Duty 4 så känns det verkligen annorlunda. Annorlunda, på ett mycket bra sätt. Spelfysiken kändes detsamma, gå och skjut. Men den enda förändring var miljön och tiden. Annars, förövrigt så kändes Call of Duty 4 som vilket tidigare Call of Duty spel som helst. Men nu börjar vi allt från början...

Call of Duty 4: Modern Warfare började hyfsat bra, med en medel lång prolog, där vi får lära känna de karaktärer vi kommer att följa från början till slut. Vi tar rollen som den nye medlemmen i S.A.S, med namnet "Soap" Mactavish, och under ditt befäl finner du den helcharmige britten Kapten Price, och hans kamrat Gaz. Som tur var, så var de britter som du fick lära känna, väldigt starka som karaktär. Deras uppbyggnad av personlighet var väldigt lovande, och deras charmiga repliker och dialekt höjde trovärdigheten. Utan charmen, så hade de varit rätt meningslösa. Men som tur var, så var de inte det. Eftersom det här ett Call of Duty spel så spelar vi som fler än bara en karaktär i olika platser av världen. Som sagt, så klär vi oss i rollen som Såpan i britternas sida, och som förväntat så snörar vi även på kängorna som en Amerikan i mellanöstern. S.A.S uppdragen var definitivt mer intressanta och händelserika, men även Marinkårens uppdrag (som kändes mer som ordentlig krig, då S.A.S uppdragen mest var utlovade som "stealth".) var väldigt intressanta. En del stora händelser, som förändrade storyn. Storyn var även så bra uppbyggd att jag blev väldigt imponerad.

Call of Duty 4, som i det här fallet utspelar sig i ungefär nutid, så betyder det att de händelser som sker måste låta realistiska och mer trovärdiga, och man vill helst undgå från att få spelet att verka oseriöst och väldigt pinsamt. Som tur var, så var händelserna välutvecklade, dock så var inte storyn något som har hänt på riktigt, utan snarare något som får spelet att hålla en jämn balans. S.A.S trupperna befinner sig i Ryssland, medan Amerikanerna och deras styrkor prickar fiender i mellanöstern. Spelets handling, kan verka väldigt fånig i sin början men efter ett tag så började det imponera faktiskt. Den känns klassisk, orginell då grundtanken med handligen är ganska... vad kan man säga... använd?

Spelet börjar med att den onde ryssen Imran Zakhaev vill återskapa kommunisten (det var här jag började tveka) och på så sätt så startas ett krig, då S.A.S lägger märke till en atombomb, som troligtvis är arabisk. Och det är här Zakhaevs kompanjon kommer in i bilden. Såklart så ska inte endast en psykopat göra upp saker, utan det behövs en till ledare. Och den här snubben heter alltså Al- Asad han får "äran" att börja strida emot Amerikanerna. Och under hela spelets gång så ska man ständigt söka efter dessa två galningar, och sätta stopp för allt. Det blir inte så lätt, då Al- Asad smider hemska hemskheter som skapar uppmärksamhet över hela jordklotet. Som vanligt, så spelar man som en neutral soldat i mellanöstern. Och nu syftar jag på amerikanen Paul Jackson som man spelar som. Striderna i mellanöstern är intesiva, massiva och väldigt atmonsfäriska. Samtidigt som S.A.S uppdragen är smidiga, smarta och oftast väldigt taktiska. Jackson och hans kamrater får oftast springa omkring bland småstäder, med understöd av en stridsvagn. Ljudet imponerar enormt, då den är både välmixtrad och skarp. Kulorna från vapnerna viner förbi ditt ansikte, och de träffar både mark och stenmurar. Damm, smuts och en jäkla massa fiender. Oftast när det är så mycket fiender så måste man tänka smart, och inte bara springa framåt och tro att allt ska gå bra. Nej, utan snarare ska man försöka med lite olika strategier som flashbang hit, och flashbang dit.

Jag vill gärna påpeka den suveräna spelkontrollen, som jag snabbt blev väldigt van vid. Den är smidig, snabb och förövrigt väldigt enkel. Så det är simpelt att utföra sina plikter, särskilt när man måste göra det snabbt och inte söla. Spelkaraktärernas rörelser är oerhört realistiska, de rör sig framåt, tar skydd och de skriker åt varandra. Spelaren, alltså du. Gör inte mycket mer än att följa dina kamrater, skjuta på fiender och inte säga ett enda ord. Något som var väldigt tydligt var det oskarpa skuggorna i spelet, och nu syftar jag på karaktärernas skuggor, som såg väldigt risiga ut när de nuddade en vägg. Så det kunde se lite skumt ut, med tanke på att resten av skuggorna var väldigt snygga.

Det fanns ett väldigt speciellt uppdrag som jag gav mycket uppmärksamhet åt. Och det var den otroligt välgjorda flygplansuppdraget, som höjde tempot för S.A.S uppdragen, som ibland kunde vara väldigt söliga. Att ge understöd från en AC- 130 är roligt, och jag njöt av det. S.A.S uppdragen utspelade sig oftast om nätterna, och det var ju såklart roligt att smyga tillsammans med Gaz och de andra, men ibland kunde tempot kännas lite sölig. Fiende intelligensen var inte speciellt bra utförd, då de oftast bara rusade fram och trodde på det bästa.

Marinkårnivåerna var snygga, väldigt snygga. Tomma gator med endast skräp och smuts, hade aldrig sätt bättre ut förr. Och karaktärsdesignen imponerade rejält, liksom röstskådespelarna som var både oerhört skickliga och de levde in i den roll de hade. Ljussättningen var fantastisk, och även musiken hade grymt utrymme i spelet.

Spelets längd ligger på runt 6-7 timmar, beroende på svårighetsgrad, trots att det tekniskt sätt är ganska kort, så hinner jag uppleva det jag hade planerat. Spelet kändes definitivt längre än vad det verkligen var. Striderna var intensiva, och man fick en ordentlig krigskänsla av spelets storslagnaste momenter. Något som kändes lite magert under spelets gång var att endast britterna hade de intressanta karaktärerna, medan Amerikanernas inte var lika charmiga utan mer i machostil. Vilket kändes synd, men båda sidorna hade olika plikter. Britterna fick pricka ryssar i enorma skogar, med ljuddämpade vapen. Amerikanerna gick med stora styrkor in i städer för att rensa bort fienderna därifrån. Det som är bra med Call of Duty 4, är att de vågar visa att amerikanerna inte alltid segrar.

Efter den högst välutvecklade storyläget, så ville man såklart bege sig mot Multiplayerdelen, som många spelare faktiskt älskade mer än något annat. Call of Duty 4 uppmärksammades i stort sätt, endast tack vare Onlinebiten. Något som jag dock saknade i Call of Duty 4 var ett Co-Op läge, som hade suttit fint. Visst, återspelningsvärdet var väl rätt så bra, men det hade varit intressant med möjligheten att spela igenom storyn tillsammans med en kamrat, antingen sittandes bredvid dig eller över nätet. När man väl klarat spelet så finns det något som kallas för "Arcade Mode" och det går ut på att du ska dö så lite som möjligt (story) och när du haft ihjäl någon så får du poäng som du ska samla. Det var väl som en kul grej för en timme eller så, men sedan tröttnade man. Men som sagt, återigen till Multiplayern.

De allra första timmarna var som bäst, och möjligheten att skapa sina egna vapenklasser var en ganska genial idé, och rankningssystemet var en väldigt stor del av Multiplayern. Det finns en hel del olika spellägen, men jag föredrar klassisk Team Deathmatch och det helskojiga Domination. Multiplayern går ut på att samla poäng, genom att ha ihjäl så många som möjligt. Till en början, så kändes det väldigt nyskapande, men när man märker de tydliga bristerna och en den obalanser, så blev Multiplayern snabbt enformig och det började kännas mer och mer hjärndött. Call of Duty 4's Multiplayer gick endast ut på att döda, döda, döda och återigen döda. Hjärndött, med andra ord. Men när man fick lira med polare så höjdes stämningen en aning, och det var ju fortfarande ett underhållande Online, men jag fastnade aldrig riktigt för det. Något som faktiskt kändes ganska bra var Killstreak systemet. Det går ut på att man ska döda ett antal spelare för att sedan få något "extra" att skicka på fienderna för att sedan få lite extra poäng. Det finns tre Killstreaks totalt, och de är alltså; UAV, Harrier Strike och Attack Helicopter.

Killstreaksen var balanserade, men det som fick spelet att verka en aning obalanserat var de olika "Perksen" som man hade för varje klass. Tre Perks, för varsin klass. En del Perks kändes meningslösa, och rätt korkade. Jag tar exemplet Martydom, som gick ut på att den fiende som fälldes släpper en handgranat mot marken, för att förhoppningsvis få en kill för det. Multiplayern gick oftast ut på lagspel, som är väldigt bra och nödvändigt. Och nu syftar jag såklart på kompisar. Man har såklart vapen man strider emot folk med (duh) och innan de har några tillbehör, så är de helt vanliga. En neutral AK- 47, som senare kanske kommer ha en ljuddämpare eller varför inte någon annan form av sikte. Det är lite hur man anpassar vapnerna för de situationer man kommer att behöva hantera.

Jag hade rätt många speltimmar och minnen av Onlinedelen i Call of Duty 4, och jag glömmer helst inte de gångerna då något riktigt episkt uppstått. Onlinedelen är inte särskilt taktisk, eller trovärdig. Utan det går endast ut på att har roligt, och det hade jag verkligen. Så det var ingen större skada precis. Men det kunde ändå ha förbättrats, helst de nivåer han spelade på. Bandesignen, som förövrigt imponerade i storyläget, var som bortblåst i Onlinedelen. En massa hemska platser, där spelare sätter sig ner och prickar en för en. Platsen man strider på kan vara överdrivet liten så att man kanske fälls vart femte sekund.

I övrigt, så är Call of Duty 4: Modern Warfare ett lyckat FPS- spel, som såklart varit skapat av de riktigt skickliga teamet på Infinity Ward. Jag vill tacka dem för den härliga upplevelse jag haft med detta underbara FPS- spel. Tack, Infinity Ward. _Captian Price

Sammanfattning:

Call of Duty 4 är ett skönt actionspel, som jag rekommenderar till alla som verkligen älskar FPS- genern och letar efter ett oerhört intensivt spel med ganska bra story, och underhållande online.

Testad version: Xbox 360, PlayStation 3.

[Grafik]: 8
[Ljud]: 9
[Spelbarhet]: 8
[Hållbarhet]: 8

[Slutbetyg] 8,4

[Plus] Snygg grafik och fina miljöer, nyskapande idé, underhållande Multiplayer, välutvecklad story, grym musik, härlig kontroll, ljuvlig atmonsfär.

[Minus] Tekniskt sätt kort, ingen Co-Op, bitvis bristfällig AI.