Call of Duty: Black Ops

Call of Duty: Black Ops, har världsrekord i att vara det bäst säljande spelet genom alla tider, åtminstone så här långt in på året. Mycket går att undra över när det gäller denna krigssuccé. Jag frågar mig - förtjänar spelutvecklarna - Treyarch och deras spel denna köphysteriska framgång?

I Black Ops kastas vi rakt in i kalla kriget. Kuba, Vietnam och Sovjetunionen är några av de platser som vi får besöka på färden. För att inte spoila spelet och berättelsen för mycket (om det nu skulle vara så att inte alla vid det här laget har spelat det), tänker jag inte avslöja mer än nödvändigt om kampanjläget. Det som kan berättas är att de flesta av uppdragen utspelas i tillbakablickar. Återigen stöter här vi på en dramaturgisk och filmisk egenhet som börjar bli mer och mer populär i spel av den här typen.

Jag tycker om Treyarchs sätt att berätta sin historia och den får den väntade effekten som utvecklarna vill uppnå. Som spelare hänger jag kvar i storyn. En passus dock - Är du en rutinerad filmtittare är det emellertid inte speciellt svårt att se slutet och vad storyn tänker ta dig innan du ens nått halvvägs genom spelet. Nog om detta.

Kontrollen fungerar så smidigt att den överhuvudtaget inte behöver förklaras. Har du spelat ett Call of Duty på konsol någon gång tidigare kommer ditt muskelminne att ta över och det är bara för dig att följa med. Det är härligt när detta sker. Händerna vet hur du kastar granater, knivar, siktar och skjuter, hoppar, hukar, kryper och springer innan du ens spelat fem minuter av spelet. Dessutom flyter spelet felfritt i kampanjläget.

I flerspelsläget har det inte hänt särskilt mycket sedan Call of Duty: Modern Warfare 1 eller 2 för den delen. Här finns alla de varierande spelsätten. Här hittar du som vanligt Killstreaks, Perks, ett rankingsystem som leder till Prestige Mode och allt annat som du sett tidigare. Här finns naturligtvis även vapen och eftersom hela spelet utspelar sig under 1960-talet kommer vapnen också från 1960-talet. Jag har inte bara svårt med det tråkiga och gamla vapenutbudet. Inte heller bandesignen som Treyarch snickrat ihop överraskar. Kartorna är för små och trånga och lite för lika varandra. Sen spelar det ingen roll att de proppat dem fulla med detaljer. Jag har inte roligt och varför lider Treyarchs spel fortfarande av lagg?

Det finns däremot något som är galet roligt. I portioner ska tilläggas - Zombiekartorna. Inte minst tillsammans med vännerna i splitscreen eller online. Det är roligt. Men som sagt, bara i portioner. I längden känns frånvaron av speldjup i zombieläget repetitivt och det blir tråkigt.

Treyarchs förvaltning av Call of Duty-serien är okej. Storyn är välskriven, men spretar åt alla möjliga håll för att utvecklarna ska få anledning at skicka spelaren till världens alla hörn och krigshärjade platser och därigenom variera upplevelsen. Du har sett det förut.

Dessutom roar inte flerspelsläget speciellt länge. Call of Duty: Black Ops känns urvattnat och lite som en tv-serie som är inne på sin 12 säsong (vilket det å andra sidan är). Jag behöver förnyelse. Serien behöver förnyelse och det räcker inte med lullull för att göra mig glad. Så för att svara på min fråga - Förtjänar Treyarchs spel all framgång och ett världsrekord utifrån vad de levererade i Black Ops? Svaret kan inte bli något annat än - Nej.

Call of Duty: Black Ops får 5/10